Modern

12:13 Idag lyckades jag visst starta ryktesspridning på BB : ) Vi var ju på ultraljud först, och barnmorskan som skulle undersöka mig där hade inte fått någon rapport om mitt tillstånd. Så jag fick förklara att vi gått över tiden och inte ville sättas igång och att vi därför var på ultraljud. Och jag lade till att ”…det har i alla fall börjat hända lite så vi är vid gott mod…”.

Ultraljudet visade att allt var ok, flödet i navelsträngen och mängden fostervatten. Ultraljudsbarnmorskan följde sedan med över till BB för att rapportera detta till vår BB-barnmorska Malin. När Malin sedan kommer in till oss så säger hon glatt att ”jag hörde att det har hänt lite!” Hm tänkte jag, vem har hon hört det av…

Sedan blev jag undersökt av en annan barnmorska, Madelene, som jag tyckte gav samma utlåtande som läkaren igår typ, att det gick att få in ett finger i livmodertappen.

Ändå fick vi höra av läkaren Katri sen att ”vad kul att det har hänt nått!”… Vilket alltså var mina egna ord, de jag sade till ultraljudsbarnmorskan för att förklara läget… whatever!

Jag ska inte göra er nedslagna – om det inte hade hänt så mycket till idag så fick jag mig i alla fall ytterligare en hinnsvepning *AAAJ!* idag och har haft himla ont i mage och rygg sen dess… Jag tror att barnmorskan grävde runt lite mer än läkaren kunde igår, så jag tror nog det ska rulla igång snart. Livmodertappen var dessutom inte helt bakåtlutad idag, vilket den var igår när hon drog fram den lite så, det gav väl resultat.

Dessutom tänkte jag, att kommer inte Moses till berget så får berget komma till Moses, och vi stannade till vid italienska bageriet på vägen hem och skaffade de punschrullar jag önskat mig få mumsa på när värkarbetet drar igång. Och nu har vi ju skaffat dem, så det är abra värkarna som saknas : ) Punschrullarna var så färska att hon tog dem från plåten, de var slut i disken… Jag skaffade ett par kanelbullar att komplettera mitt hembakta med i eftermiddag, så du är fortfarande välkommen på fika Anki!

07.33 Nej, det har inte hänt något i natt. Och jag har hela natten haft känslan att ”Nej, nu skiter jag i att vara gravid! Jag vägrar gå upp och kissa när jag vaknar med jämna mellanrum, jag tänker inte stöna mer av tyngden när jag vänder mig i sängen, jag orkar inte leta efter smärta i kroppen, jag orkar inte resa mig upp en gång till utan att vattnet går!”

Vi skulle ha en skön sovmorgon nu innan ultraljudet men Hugo gick just upp och jag hakade på. Han ska ut och springa för att han inte ”vet vad han ska göra av sig själv” och jag känner att det går helt i min linje med att ”sluta vara gravid” så jag ska ut och promenera lite i morgondimman. Träningskläderna är på och Britney Spears väntar i mp3-spelaren… så, om det är någon som vill ta över den här graviditeten nu så är den ledig, vi ska ut och göra något annat av oss själva ett tag…

Hoppas ni också har en skön onsdagmorgon!

09.10 Det där var den skönaste och längsta promenaden jag gått på ett par månader. Gjorde inte ont någonstans, så jag tror bebben flyttade ut inatt utan att jag märkte det. Skönt, så kan jag gå vidare med nästa projekt och börja träna inför Tjejmilen som jag ska springa nästa år…

Nu har jag duschat och lagt en ansiktsmask och ska väl få i mig lite frukost innan jag funderar på vad jag ska göra resten av dagen. Någon som har något förslag? Jag funderar på att måla om i städskåpet jag..

Oj oj oj, det känns som att den här bloggen är mer hjärtattacksframkallande än lugnande för er… Vare sig jag skriver eller inte… Men TACK för era supersköna kommentarer!

16:56 Nu har jag sovit 2,5 timmar och vaknar utan några särskilda smärtor…

17:28 Känns som bebben ligger himla långt ner i bäckenet… Det strålar ut smärta i hela bäckenet när den bökar runt. Börjar få en del tankar om det där med smärtan under förlossningen. Det gjorde VÄLDIGT ont när läkaren var inne och pillade och drog i morse, och jag antar att det var som att en fluga landar på huden jämfört med förlossningsvärkarna… Kommer verkligen behöva Hugo för att fokusera under förlossningen och ha en chans att komma ihåg hur det var jag hade tänkt hantera det hela…

19:11 Nu ska vi ut och promenera igång lite värkar…

20:08 Nothing yet, lugnt i maggen… Har yttepytte molvärk i ryggen och känner mig aningens öm där hon var inne och pillade i morse. Eller så är det bara fantomsmärtor när jag tänker på att de nog kommer pilla lite mer där imorgon. Då har vi redan planerat att Hugo kommer ställa sig vid huvudändan av stolen och agera smärlindrare. Läkaren frågade idag om Hugo skulle komma och hålla handen men jag visste ju inte att hon skulle göra något som gjorde ont, så jag sa att det inte behövdes. Men imorgon får han vara lite närmare…

Alltså – ultraljud 10.00 imorgon för att kolla flöde i navelsträngen och mängden fostervatten, och sedan registrerar de hjärtljud och undersöker livmodertappen igen.

Imorgon eftermiddag har dessutom Anki och Ally erbjudit sig att komma över och hjälpa mig att tömma lite i frysens fikaförråd, och det kan man ju inte säga nej till! Så jag se fram emot mycket trevligt sällskap efter lunch, förutsatt att jag inte föder… Ally är snart sju månader (om jag räknade rätt nu..) och har nyligen utvecklat en förmåga att med ett charmigt leende sakta sakta lägga huvudet på sne på ett sätt som är så gulligt att det får nyfödda kattungar att verka groteska… Dessutom gör hon helt underbara kommunikationsförsök ibland, då hon tar på sig en väldigt allvarlig min, spänner blicken i någon och rabblar en massa rappakalja i ”samtalstonfall” mer än i ”bebisjollertonfall”. Det är otroligt häftigt att se hur hon tar sats och verkligen försöker härma oss vuxna. Och när hon inte försöker lägga sig i samtalet så sitter hon med stora ögon och observerar oss, helst den som är nyast i sammanhanget, t ex jag. Så man känner sig väldigt uppskattad och intressant. Och så får man ett sånt där supercharmigt leende som bonus ibland…

Om ni har tur så kan det dyka upp en liten filmsnutt här imorgon på en viss liten efterlängtad individ. Vi kommer nämligen filma ultraljudet, och lägga upp det här om ”inget annat kommer emellan”…

Klockan är 10.12 och jag är tillbaka från BB. Liksom igår så registrerade man bebbens hjärtljud under en halvtimme, och vi fick även idag höra att den mår väldigt bra och är exeptionellt pigg : ) *sparkar alla sköterskor och läkare i händerna*

Vi fick träffa en mycket trevligare läkare idag, som tog sig tid att samtala lite mer med oss. Även om alla vi var i kontakt med där idag blev lite förvånade över att vi inte skulle bli igångsatta så fick vi egentligen inga negativa reaktioner, bara en lätt förvåning och kommentarer som ”Tja, vi brukar bara aldrig göra så…” Läkaren stöttar oss helt i att vänta, och erbjuder oss att göra alla kontroller som behövs för att vi inte ska ta några onödiga risker. Så imorgon kl 10.00 ska vi på ultraljud, då de kollar på navelsträngen att blodflödet är ok, samt att fostervattensmängden inte minskat för mycket.  Och sen blir det samma kontroll som idag igen, på BB – hjärtljud och kontroll av livmodertappen.

Särskilt peppande var just den kontrollen idag, den av livmodertappen alltså. Läkaren igår sade ju bara att ”den är omogen och bakåtriktad” men idag läste barnmorskan i journalen att han skrivit att ”han inte kunde få tag på den”… Det låter ju inte som en så himla nogrann undersökning i mina öron, men så hade han ju också skrutit med att han hade längst fingrar på kliniken så han kunde väl inte erkänna att han inte nått in… Idag fick jag iaf lägga mig i gynstolen istället, och hon (läkaren) kollade inte bara hur tappen låg, utan gjorde dessutom två grejer för att ”reta” den lite… Dels drog hon lite i den, så att den ändrade läge från bakåtriktad till iaf halvt framåtriktad *AJ!* Sen konstaterade hon även att den är öppen drygt en cm, så hon kunde få in ett finger, men inte två, och därmed kunde hon göra lite hinnsvepning *AJ!* vilket innebär att man typ pillar på fosterhinnan och försöker lossa den lite från livmoderväggen. Dessa två ”retningar” kan sätta igång hormonerna och förlossningen.

Så, nu är jag hemma och väntar på smärta. Jag hade ju en del ont i ryggslutet igår och jag kanske ska våga tro att det faktiskt var förvärkar. Hoppas på mer av den varan idag.

Summa sumarum: Det går framåt. Ingen anledning att misströsta. Och i morgon ska vi få se bebben på ultraljudet! Aaaaooooiiii!

PS. Och vilken superbonus det är att vi får vänja oss vid BB och göra oss hemmastadda där! Vi har ju fått hänga i ”dagrummet” ett par dagar nu och kikat på nyfödda bebisar och nyfödda föräldrar som stapplar runt och tar frukost… Och vi har fått träffa 2 läkare och 4 barnmorskor och öva oss på att ta in information och ställa frågor utan att bli helt paralyserad av de vita rockarna (nja de har faktiskt gröna overaller) och den stela miljön… Så bara dessa faktorer gör att förlossningen kommer bli bättre när det är dags. Det är annars väldigt vanligt att mamman blir så stressad av miljöombytet att hela värkarbetet stannar av när hon kommer till BB.

…inte helt lätt att somna efter min 3-timmars tupplur idag. Hugo somnade dock snabbt, utmattad efter anspänning och lite sömnbrist…

Jag sitter och läser på om överburenhet, som det kallas när man gått över 42 veckor, och hittar en del lugnande information… Här är en länk för er som är intresserade av detaljerna: Handläggning av överburenhet, Socialstyrelsen (2000).

Flera undersökningar visar att det inte finns några fall där barnet dött i magen på grund av överburenhet. T ex har man tittat på 30 000 förlossningar i Lund mellan 1989 och 1998, och inte i något fall där bebben dött i magen hade graviditeten gått mer än 10 dagar över beräknad förlossningslängd. (Följdaktligen – av dem som gått över MER än 10 dagar hade INGEN dött i magen)

I en annan studie där man tittat på 230 ”dödsfall i magen” som inträffat på 5 svenska förlossningskliniker under sju år, kunde man inte heller hitta något som helst samband med överburenhet.

Ja ni förstår ju vad min oro rör sig kring… Naturligtvis vill jag inte utsätta bebben för några onödiga risker, men det verkar inte heller finnas belägg för att jag skulle göra det så… jag ska verkligen försöka att invänta en naturlig förlossningsstart, och vet att jag kommer göra det om inte något drastiskt intäffar. Jag vill bara må bra under tiden och inte stressa upp mig. Har i alla fall 200% stöd av Hugo som ju finns närmast under dagarna, och även av våra mammor, som ändå säkert är de som längtar mest av de anhöriga… : )

Så, nu har jag stillat oron, kanske kan jag sova… Vi ska vara på BB kl 08.00 imorgon igen för kontroll, och så lär det väl fortsätta resten av veckan…

kram till er som orkar läsa…!

Det bidde ingen bio ikväll. Jag gick ut på balkongen och bäddade ner mig vid två, i brassestol, med fotpall och nedkrupen i min nya sovsäck. Sen minns jag inte mycket mer : ) Jag totaldäckade kan man väl säga. Sov där ute i 2 timmar och minns bara glimtar av att det ibland var soligt, ibland mulet, och konstant var bebben aktiv i magen. Sen gick jag in och sov en tredje timme på soffan, genom tre väckningsförsök av Britney Spears på mobilen, som jag ställt på väckning. Så när Hugo kom hem vid fem för att valla mig ner på stan så var jag galet nyvaken och hade ont i magen! Det spände och drog och tryckte åt olika håll…

Efter ett tag släppte det, och vi lullade iväg och åt middag på Pizzeria Butterfly, men på vägen hem så började det värka igen, i nedre delen av magen och ryggen… Hm, där värkar ska kännas… Men som vanligt så vet man inte vad det kan innebära… ”Allt är normalt och inget behöver betyda något och man kan inte säga något om hur något blir” är mödravårdens motto…

Nu sitter jag i soffan med riskudde på mage och rygg, en kanna citron- och ingefärsavkok och några bitar Fazer mjölkchoklad… Mumma… : )

… blir förvånad när ni i sms och så skriver att detta är ”spännande”… Trodde att man som närstående mest kände att ”ja, ja säg till när bebben är ute”… Men det är ju härligt om ni också känner att denna resa bjuder på lite spänning.

Själv har jag fått i mig lunch nu och Hugo har begett sig till jobbet för att fördriva några timmar. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig för nu. Solen lockar, men jag orkar kanske inte gå ut på stan utan sätter mig på balkongen istället… Vi får se.

Det känns himla bra nu, när tankarna om situationen sjunkit in. Jag kommer ju få full bevakning och back-up från BB nu, fram tills bebisen är ute, så det känns lättare att slappna av och inte leta tecken på att förlossningen satt igång. T ex så vet jag ju att det med stor sannolikhet inte kommer hända ngt idag. Jag frågade läkaren om detta efter att han gjort sin bedömning. Så nu kan jag njuta av nuet och vara glad att jag närmare mig min förlossning. Förhoppningsvis så blir ju kroppen klar för detta under veckan och jag får träffa lilla grodan framåt helgen.

Ikväll blir det bio för Hugge och mig – Maria Larssons eviga ögonblick. Den handlar om en kvinna som lever vid sekelskiftet och börjar fotografera.

Nu har vi varit på BB och jag har blivit undersökt. För dem som är insatta i förlossningsdetaljer så kan jag säga att livmodertappen visserligen var mjuk och hade blivit kortare (för er som ej är insatta – den är annars hård och ett par cm lång, ska nu bli mjuk och helt dra ihop sig/försvinna och det är sedan den som ska vidgas 10 cm under förlossningen), men den ska även gå från att vara bakåtriktad till att vara framåtriktad, så diagnosen är att jag inte alls är ”mogen”.

Läkarens förslag, och det man vanligtvis gör i detta läge, är att vi skulle sätta igång det imorgon bitti. Det gör man genom att sätta en hormongele på livmodertappen som får den att mogna. En del reagerar direkt på detta och börjar känna av värkar, men det kan även ta upp till 2-3 dagar innan det gett önskat resultat. Man kollar läget var 6:e timme och får mera gele om det behövs. När man väl börjat med igångsättningen får man dock inte åka hem, så detta skulle kunna innebära 2-3 dagars väntan instängda på BB. När gelebehandlingen sedan gett effekt så är meningen att man skulle spräcka hinnan och hoppas att värkarbetet sätter igång. Vanligtvis måste man dock stimulera värkarna med dropp, vilket kan ge väldigt starka värkar och allt detta sammanslaget – en väldigt lång och smärtsam förlossning…

Vi tackade först ja till detta förslag men vi behövde bara komma ut till bilen för att känna att detta är helt fel för oss!

Jag har mått så otroligt bra under hela graviditeten, och bebben mår prima och sparkar och lever runt, så det känns helt fel att inte få låta kroppen avsluta detta på sitt eget sätt. Jag tvivlar inte en sekund på att den har en bra plan 🙂 Dessutom har det ju börjat hända lite, eftersom livmodertappen ändå är mjuk och bebben enligt läkaren är väldigt nersjunken i bäckenet. Så jag kan inte se någon anledning att utsätta sig för en massa medecinska ingrepp bara för att vi har uppnått siffran ” 42 veckor”…

Orsaken till att man ganska regelmässigt sätter igång förlossningen är främst att moderkakan har en begränsad livslängd, och kan minska sin näringstillförsel till fostret. Men att den blir gammal kan även vara det som sätter igång förlossningen, rimligtvis. Kroppen är ju inte dum!

En ganska stark orsak till igångsättning är nog också att många gravida är _ganska_ så trötta på sin mage och sina krämpor vid det här laget, och de flesta kommer till BB och ber om att få ungen utplockad med alla tillgängliga medel! Själv mår jag dock som sagt alldeles prima ballerina, och så himla otålig är jag inte heller till min natur. Ungen kommer ju ut så småningom, och jag får i längden mer tid för bebben ju smidigare förlossning jag får. Man vill ju inte vara helt uppfuckad av bristningar och trauman och sjukhustristess hela vintern sen…

Nej, ju mer jag skriver om detta ju mer övertygad blir jag. Jag ser verkligen fram mot min förlossning, så som min kropp vill göra den själv. Jag tror jag är alldeles utmärkt funtad för att föda, både i psyke och kropp och själ, så det kommer bli underbart när det väl sätter igång.

Jag har redan pratat med förlossningen, och istället för att bli igångsatta imorgon kommer jag bli undersökt igen. Sedan tar vi det dag för dag, ser om jag mognar och att bebben mår bra hela tiden. Så det blir att ta ett nytt beslut imorgon.

Nu ska jag och Hugo smälta detta beslut och försöka få tiden att gå och samla kraft. Vi måste varje dag orka vara redo för ett beslut som innebär förlossning, så det blir till att bära BB-väskan upp och ner från bilen varje dag.

Ha en fin måndag!