…och många är sällan det, om vi ska göra en mer allmän fråga av det. Det stod i tidningen idag att antalet 1-åringar på dagis ökat med typ 17 % på 10 år… Själv känner jag bara att jag gott och väl kan prioritera mina barn 10-15 år till – jobba och shoppa hinns med senare i livet! Får jag barn igen är frågan om jag någonsin släpper iväg det till dagis, barn är ju liksom lättare ”i stordrift”, när det finns syskon runt i kring. Dessutom hoppas och tror jag att situationen för hemmavarande föräldrar kommer förändras innan jag får barn igen – det är så många som uttrycker tankar om downshifting och självhushållning så vi borde snart bli fler som vill bo och leva hemma, istället för på dagis, jobb och i bil och tunnelbana… Och är vi fler, så blir det inte lika ensamt!

Vill och vill, kan och kan? Varför vill och kan jag inte? Därför att jag just nu, och sedan en tid tillbaka, ca 1 år, befinner mig i ett stort skutt. En resa som inte bara tar mig från A till B utan längre, med en logik där ett plus ett blir mer än två. Och att sätta allt för många ord på mina tankar under denna ”process” vore som att mellanlanda och sedan på nytt behöva ta sats, med risken för att inte orka det…

Så – varför skriver jag nu? Jag skriver för att molnen börjar skingra sig och jag ser en landningsbana på en plats där jag tror jag skulle kunna trivas. Jag är i alla fall beredd att testa och funkar det inte så sprider jag ut mina vingar igen…

En rejäl långhelg har spenderats i Uppsala, med familjen, gamla vänner och nya vänner, massor av god mat, vin, drinkar och några underbara promenader i stan.

Inget, inget, kan dock slå upplevelsen av att betrakta Iwan leka med min fina väninna Johannas barn Judith. Det är så stort och märkligt, inte bara att få barn, inte bara att få möta sina vänners barn, men att dessutom se barnen möta varandra! Att en liten bit av mig, möter en liten bit av någon som betyder något för mig, ett möte som sker utan vår inblandning, en möte som är något nytt, en helt ny relation föds ur en gammal.

Lika fantastiskt är det så klart att mina barn fått sin första kusin, Vidar, men han är inte så lekbar än. Och sysslingar har de fått, både i Polen och Sverige, som vi inte träffat än. Det är stort. Släkt och vänner och dagis, det är barnens första sammanhang, första grupp, första relationer, det är där se bildar sig en uppfattning om hur världen funkar. Möt därför alltid barn med kärlek och närvaro, det betyder mycket! Det finns inga barn som inte ”är ditt ansvar” om du möter dem i vardagen. Jag bara älskar att prata med alla barnens kompisar på dagis, jag hoppas ge dem känslan av att vara viktiga.

Idag – för första gången sen jag började för 3 veckor sedan, känner jag mig inte längre som släpad bakom vilda hästar, utan kan sätta mig ner och ha några timmars framförhållning! Men vi snackar TIMMAR! Jag har lånat om böcker, både kurslitteratur och barnböcker, så jag inte får förseningsavgifter, jag har betalat traderaauktioner på overall och vinterskor till Antonia (efter några tjatmail från säljarna…), jag har tagit fram färs ur frysen till middagen och jag har bjudit hem lek/fikakamrater till i eftermiddag! Stort! Nu vänder det! Om några veckor har vi middagsschema, veckohandling, planerad studietid och lugnet kommet lägga sig och släppa fram kreativitet och vardagsmys. Jo, så blir det.