Oj oj oj, det känns som att den här bloggen är mer hjärtattacksframkallande än lugnande för er… Vare sig jag skriver eller inte… Men TACK för era supersköna kommentarer!
16:56 Nu har jag sovit 2,5 timmar och vaknar utan några särskilda smärtor…
17:28 Känns som bebben ligger himla långt ner i bäckenet… Det strålar ut smärta i hela bäckenet när den bökar runt. Börjar få en del tankar om det där med smärtan under förlossningen. Det gjorde VÄLDIGT ont när läkaren var inne och pillade och drog i morse, och jag antar att det var som att en fluga landar på huden jämfört med förlossningsvärkarna… Kommer verkligen behöva Hugo för att fokusera under förlossningen och ha en chans att komma ihåg hur det var jag hade tänkt hantera det hela…
19:11 Nu ska vi ut och promenera igång lite värkar…
20:08 Nothing yet, lugnt i maggen… Har yttepytte molvärk i ryggen och känner mig aningens öm där hon var inne och pillade i morse. Eller så är det bara fantomsmärtor när jag tänker på att de nog kommer pilla lite mer där imorgon. Då har vi redan planerat att Hugo kommer ställa sig vid huvudändan av stolen och agera smärlindrare. Läkaren frågade idag om Hugo skulle komma och hålla handen men jag visste ju inte att hon skulle göra något som gjorde ont, så jag sa att det inte behövdes. Men imorgon får han vara lite närmare…
Alltså – ultraljud 10.00 imorgon för att kolla flöde i navelsträngen och mängden fostervatten, och sedan registrerar de hjärtljud och undersöker livmodertappen igen.
Imorgon eftermiddag har dessutom Anki och Ally erbjudit sig att komma över och hjälpa mig att tömma lite i frysens fikaförråd, och det kan man ju inte säga nej till! Så jag se fram emot mycket trevligt sällskap efter lunch, förutsatt att jag inte föder… Ally är snart sju månader (om jag räknade rätt nu..) och har nyligen utvecklat en förmåga att med ett charmigt leende sakta sakta lägga huvudet på sne på ett sätt som är så gulligt att det får nyfödda kattungar att verka groteska… Dessutom gör hon helt underbara kommunikationsförsök ibland, då hon tar på sig en väldigt allvarlig min, spänner blicken i någon och rabblar en massa rappakalja i ”samtalstonfall” mer än i ”bebisjollertonfall”. Det är otroligt häftigt att se hur hon tar sats och verkligen försöker härma oss vuxna. Och när hon inte försöker lägga sig i samtalet så sitter hon med stora ögon och observerar oss, helst den som är nyast i sammanhanget, t ex jag. Så man känner sig väldigt uppskattad och intressant. Och så får man ett sånt där supercharmigt leende som bonus ibland…
Om ni har tur så kan det dyka upp en liten filmsnutt här imorgon på en viss liten efterlängtad individ. Vi kommer nämligen filma ultraljudet, och lägga upp det här om ”inget annat kommer emellan”…
Jaha…
Hum, hum, hum…
Jag undrar jag, om…
Gäsp…