Här är några bilder som pappa tog när vi var hos farfar i julas. Antonia var då ca 3 månader, och det är svårt att minnas att hon var en så liten skrutta…
Antonia tittar på Let´s dance och försöker nå sina fötter
mars 16th, 2009 § 2 comments § permalink
Här tittar Antonia på Let´s dance i fredags, och låter som en grävling… Det är henne nya favoritljud och hon låter så typ hel tiden. Vi får se hur det går på babycaféet imorgon, hon kommer väl skrämma slag på ungarna.
Här försöker hon nå sina fötter, med frustration och slem som resultat:
Och här försöker hon nå kameran:
Utsövd?
mars 16th, 2009 § Kommentarer inaktiverade för Utsövd? § permalink
Har jag nu lyckats vila ut i helgen? Jo då, jag har fått lite sovmornar så jag känner mig mycket fräschare. Men – det som gett mig absolut störst energiboost var att få träffa min syster Julia! Vi har som vanligt pratat pratat pratat men på sistone, och även denna gång, har vi försökt undvika ältande och fokusera på pepp, framtidsdrömmar, utveckling, stöd och att SE varandra, vilka vi är och egentligen ska ägna oss åt! Så i lördags satt vi uppe till två och pratade, och när jag vaknade klockan åtta, efter bara sex timmars sömn, så kände jag mig ändå full av energi!! Yes, en ny dag, kände jag. Vad mycket energi och glädje och riktning det kan ge att bli sedd! Så, titta lite närmare på människorna du träffar idag, och visa att du SER dem! Visa att du ser vad de gillar, vad de kämpar för, vad de lyckats med, vad de försöker säga, vad de längtar efter! Det enklaste sättet att visa det är att säga det eller göra något som hjälper personen i rätt riktning!
Nu ska jag redigera lite bilder så får ni se hur Antonia kämpar med sina senaste färdigheter.
Sover
mars 13th, 2009 § 5 comments § permalink
Ja jag lever som jag lär, och satsar på sömn idag. Jag lade mig vid 22 igår, och ammade ett par gånger under natten innan jag blev väckt slutgiltigt vid halv sju… Sen har vi sovit ytterligare tre gånger (eller försökt). Men det är en chansning varje gång jag bestämmer mig för att ligga kvar när jag ammat, för att försöka sova tillsammans med Antonia. För ofta leder det till att jag precis har somnat, precis har gett efter, precis har signalerat till min kropp att ”ge upp, nu får du vila, nu sover vi” när Antonia vaknar igen… hon sover nämligen bara 20-40 minuer och jag är lite för genomtrött för att uppskatta power-naps…
Det som känns jobbigast med att vara trött är, och ja nu erkänner jag ännu ett typiskt småbarnsförälderssymptom, att jag känner mig otillräcklig som mamma!!! Tråååkigt, tråkig, tråkig som bara ligger och omöjligt kan öppna ögonen när den underbara lilla människan bredvid mig med ett stort leende (vilket jag ser när jag orkar kisa) försöker prata med mig och välkomna mig till en ny underbar dag. Jag ligger där och kämpar med att försöka få upp ögonen och tänker att Antonia lär sig att kärlek och uppmärksamhet är något man måste kämpa för, förställa sig för att förtjäna, tjata om, när jag egentligen bara vill överösa henne och omhulda henne med kärlek från alla håll! Och där ligger HON och försöker visa sin kärlek till mig istället, jollrandes, leendes, ropandes och petandes (och rivandes, om jag inte klippt hennes naglar) med sina små händer i mitt ansikte… Men jag antar att det är så här det är, man kan inte kan skapa himmelriket på jorden åt sina barn, jag får bara hoppas att min kärlek och omtanke när fram när jag orkar ge den. Och så får jag se till att jag orkar ofta, genom att även unna mig ”mammagött” ibland, som Tabita hade sagt…
iPood
mars 12th, 2009 § 3 comments § permalink
Det finns tillfällen i livet då det enda rätta är att slita av sig byxorna och slänga sig på knä in i duschen. Men sin bebis i famnen. Som när ens bebis bajsar, liggandes på mage på lekmattan. Vart tar bajset vägen? Kortaste vägen ut, ut ut, genom benöppningarna och upp på magen och ut på kläderna och ut på lekmattan och… *klick* ..nu blev tvättmaskinen klar, tvättmaskinen som räddat oss från allt bajs…
Trött – ja jag erkänner nu, jag är det. Jag har känt mig så jäkla grå och plufsig och trött de senaste veckorna och jag har tänkt att jag måste ut och röra på mig mer, träna, och äta mindre godis, så kanske krafterna kommer åter. Men det hjälper inte, och jag orkar inte. Trots promenader i slöslasket får jag inte tillbaka rosigheten på kinderna, och träning ger mig ingen kick, jag blir bara tröttare, och tröttare… så, nu ska jag sova! Sova, sova, sova! Först och främst lägga mig tidigare, eftersom Antonia sover ca 19.30 – 07.30, och då funkar det inte att jag lägger mig vid 23.30… och så beställer jag sovmorgon till i helgen! Hugo och Julia, ni får komma överens om vem som tar Antonia respektive morgon lördag-söndag, och jag tänker soooooova och möta nästa vecka med nya krafter!
Jag har hört att många mammor söker sjukvård när de har barn som är några månader, för att de tror att de drabbats av någon allvarlig sjukdom (mammorna själva alltså) Och det kan jag förstå, för symptomen hopar sig: tröttheten till att börja med, pirrningar i armar och ben, fumlighet, huvudvärk… ja, som sagt, mot sängen. Sömn är boten.
Förolämpad?
mars 12th, 2009 § Kommentarer inaktiverade för Förolämpad? § permalink
Jag insåg att mitt förra inlägg kanske kunde ha en förolämpande effekt på någon av alla de underbara personer som uppvaktat med fika sedan Antonia föddes, eller har bjudit mig på fika i något annat sammanhang! Förlåt i så fall! Det var verkligen inte min mening att hacka ner på folk som bjuder på fika, men jag tror ingen tolkade det så heller. För säkerhets skull förtydligar jag.
Jag älskar fika. Jag älskar kakor. Jag älskar godis. Ytterst sällan har jag lidit under en överraskningsfika/tvångsfika/what-ever-fika. Det jag vill komma fram till är bara att jag vill befria mig (och oss) från socker-och-fett-tvånget! Att allt bara måste firas med något sliskigt jämt, och att alla sociala sammankomster som inte innefattar middag, måste innefatta onyttigheter.
Kan vi inte börja äta mellis tillsammans istället?! Mellis ger så mycket fler och roligare valmöjligheter än fika. Åh, jag får jättetrevliga vibbar av mellis, apelsinjuice och ”släta bullar”, nyponsoppa med mandelknappar, Katarinas mammas matbullar med herrgårdsost och honung på, och mjölk eller O´Boy till, eller Katarinas mammas kardemummabullar och kanelbullar… vad har ni för trevliga mellisminnen?
Fram för mellis! Jag hoppas att jag, och ni, kommer våga bjuda på det ni _verkligen_vill_ha_ nästa gång vi ses, oavsett om det är gräddtårta, tapas, knäckemackor, råa äggulor, filmjölk eller lösgodis. Jag ska i alla fall försöka våga lite mer än jag törs nästa gång jag får besök.
Kan de så kan jag!
mars 9th, 2009 § 3 comments § permalink
Jag är så grymt imponerad av rökare som lyckas sluta röka. Att verkligen sluta, för gott, for ever, det är så starkt! Själv har jag väl haft lite uppehåll ibland från min last, godiset, men för alltid? Tanken svindlar…
Men – inspirerad av min syster Stina som lyckades sluta för ett par månader sedan, och min vän Linda som just startat ett seriöst försök att fimpa för gott, så har jag idag testat mina egna gränser.
Det handlar om fika – en företeelse som nog har förstört många dietförsök. Fika ska man alltid vilja ha, gärna överraskningsfika, på jobbet eller om någon överraskar med en kaka, inte att förglömma vid högtider, då bara måste man! Tårta vid födelsedagar, bröllop, dop, mammaträffar, folk som slutar på jobb, folk som börjar på jobb, säljrekord som ska firas, eller nya produkter som lanseras, och sen semlor på fettisdagen, och kanske tisdagen innan, och tisdagen efter, och onsdagen efter, och torsdagen…? Oftast är det upplagt så att man inte kommer undan. För hur ser det ut om man inte äter av tårtan när man firar någons födelsedag – det blir ju som att man inte riktigt är glad för födelsedagsbarnets skull? Eller på bröllop, hur skulle det se ut? Och så alla dessa överraskningsfikor, fredagsfikor, mysfikor, kompisfikor, babycaféfikor, få-besök-fikor och gå-bort-fikor – ”Nu ska du väl ändå ta en bit…”
Annat godisätande är lättare att ta i tu med, för oftast är inget socialt tryck inblandat, utan bara dålig måltidsplanering som lämnar en öppning för en Snickers efter träningen, en påse godis på tågresan osv… Men detta fikande är ju nästan omöjligt att komma undan! Och inte minst – när man själv ska bjuda! Vågar man bjuda på frukt och nötter? Njae det är ju att riskera stämningen på hella tillställningen. Jag kan bara tänka mig besvikelsen om man bjuder ett gäng amningshungriga chokladabstinenta mammor på varsitt äpple istället för en sliskig bit kladdkaka… hur blir stämningen efter det liksom?
Så, i väntan på att jag ska våga bjuda på det som JAG vill ha egentligen, så har jag utmanat föreställningen om att man inte kan baka utan att själv äta av det… Är det möjligt att baka en kaka och bjuda bort varenda smula? Att inte ens få veta hur det smakar? Vi får se…
Idag har jag bakat inte mindre än 70 st (!) havre-choklad-valnöts-siraps-cookies. Jag smakade inte en enda smulj-vel eller lillfingerslick under hela bakningen, och jag kommer inte äta en smula av det färdiga resultatet heller! 70 kakor ligger på ett galler i köket, och i en skål bredvid ligger två kakor som gick sönder i hanteringen – varenda smula av dem!! Och vem ska äta upp dem? Hugo. Om han vill. Annars får han slänga dem eller ge bort dem.
I och med detta bakande har vi nu faktiskt slut på både vetemjöl och socker, så jag ska försöka hålla mig borta från bakande ett tag.
Sovdags
mars 8th, 2009 § 2 comments § permalink
Antonia har somnat så fint i sängen, och vad gör en mamma då? Jag sitter och tittar på mina egna youtubefilmer på Antonia och skrattar högt åt hennes glädjevrål på hoppgungan…