Hugo har tagit Antonia på promenad i en timme, och vad gör jag? Det lutar åt att jag kommer surfa och blogga bort den timmen… Min första tanke när Hugo säger att han ska ut med Antonia är ”JA! Nu kan jag äntligen göra allt det där…!” Men sen inser jag att jag inte vet riktigt vad jag syftar på… göra vad?
Det är ju inte så att jag går och tänker på vad jag skulle kunna göra om jag ”slapp” ta hand om Antonia hela tiden, det vore ju bara frustrerande att tänka så! Så nu när jag får lite tid själv, så spelar det liksom inte så stor roll vad jag gör, det är bara skönt att få göra det ostörd en stund. För även om Antonia är en superskön tjej som sällan gnäller, och jag ofta hinner blogga, städa, träna, promenera, yoga, surfa, fika med andra mammor, prata i telefon, laga mat, läsa tidningen, sova, så är det ju ändå så att jag aldrig aldrig kan slappna av 100%. För jag kan precis när som helst bli tvungen att släppa allt jag har för händer för att ta hand om Antonia.
Och det är ju inte så att jag har något emot att ta hand om henne, men det som sliter är just den där beredskapen, och de snabba ”omfokuseringarna”. Det sliter lite på en, när man precis har lagat mat och ser fram emot att stilla amningshungern och saliven har börjat rinna och magen har börjat kurra.. och så vaknar Antonia, och vill bli ammad. Och så måste jag ligga där bredvid henne i 30 minuter och se hur hon stillar hungern medan jag själv ligger där och blir allt med hungrig och frustrerad och irriterad… Eller när jag har tagit ta i ett städprojekt någonstans och precis börjar närma mig det tillfredsställande färdigställandet, och så vaknar Antonia och jag måste lämna dammtrasan osköljd, soppåsen oknuten, klädhögen ovikt, tvättmaskinen ourplockad… Alternativet är att jag försöker göra klart det jag gör medan jag hör Antonia bli allt mer irriterad. Då är det min stresstålighet som får sätta gränsen, och det är ju en ganska jobbig mätare att gå efter… Så… nu ska jag bara njuta de sista 40 minuterna av min barnlediga timme åt att meditera över vad jag än tar mig för, njuta av att inte behöva lyssna efter små nyvakna rop från sovrummet eller galna glädjetjut från hoppgungan.
Antonia har förresten precis invigt en hoppgunga som vi lånat av Ally, och hon älskar den! Älskar att kunna traska runt med sina små små fötter på golvet under och få sig själv att snurra runt runt, älskar att kunna se ut över köket och hallen, älskar att hoppa hoppa hoppa!!! Filmer och bilder kommer senare.
Nu – tid för mammagött, som Tabita hade sagt…