Om det var någon som brukade kika in i min träningsdagbok förut, så undrar ni kanske vart den har tagit vägen? Har jag gett upp? Nej nej, jag har bara ändrat mental strategi.
Jag upplever, att det bland gemene man finns en onödig problematisering kring träning. Det handlar mycket om att tvinga sig, om att påminna sig om att det känns skönt efteråt, om att sätta upp långsiktiga mål, om att det blir en vana när man kämpat sig dit några gånger, om att lida för att bli fin osv… Men snälla ni, är vi inte många som har kommit förbi det där snart? Är det inte kanske till och med så, att vi är några som GILLAR att träna, som gör det av ren lust eller i alla fall har en stark motivation att ta hand om hälsan? Eller är det bara jag som kan känna att det faktiskt kliar i benen för att jag vill ut på promenad, att det rycker i armar och ben när jag hör skön musik som får mig att längta till ett Bodypump-pass, eller att både kropp och själ längtar efter att få sträcka ut varenda muskel i ett rofyllt men dynamiskt yogapass?
ÄNDÅ – så är jag fast i träsket att betrakta mig själv som en nybörjare. Varför? För att media hela tiden utmålar oss som nybörjare, och föreslår nybörjar-kom-igång-program och snälla-gå-bara-ut-och-gå-ett-par-gånger-i-veckan-så-dör-ni-inte-vid-60-utan-kan-köpa-vår-tidning-i-30-år-till-scheman… Och för att vi utmålar varandra så hela tiden. Att gå en morgonpromenad är alltid ”duktigt och disciplinerat”, varför inte bara lustfyllt, egoistiskt, spontant? Att undvika att äta onyttigheter är likaså ”starkt och duktigt, men kanske lite sjukt” (vi vill gärna sänka den som gör det vi själva skulle vilja…) men varför inte även det bara lustfyllt och egoistiskt, för att man kanske inte vill slösa bort hela eftermiddagen i ett sockertöcken utan hellre vara glad och pigg och orka leka med sin lilla dotter och prata fokuserat med sina vänner…? På något sätt ska det hela tiden förutsättas att ingen VILL träna och leva hälsosamt. Om alla gjorde det de ville, så skulle de bara sitta i soffan, titta på tv och äta godis och pizza hela tiden.. eller?
Är det verkligen så illa? Jag har svårt att tro det. Framför allt tror jag inte vi kan lyckas i längden med att göra något annat än det vi VILL. Så, jag har slängt träningsdagboken, träningsscheman och alla Aftonbladetdieter och satsar allt på en häst – att det kanske räcker med att jag gör det jag VILL. Det kanske faktiskt ändå kan bli helt ”perfekt”, helt underbart, helt ”rätt”…?
Som ett steg i samma riktning, så har jag nu slutat väga mig också. Jag har alltid levt med tanken ”FÖRST ska jag skaffa mig den kropp jag vill ha, SEN ska jag lära mig acceptera den”. Jag har inbillat mig att det skulle bli lättare att ta det i den ordningen, men det funkar bara inte. För det första vill min kropp inte gå med på några förändringar alls, utan att först bli accepterad, och det är ju lätt att förstå, jag har inte varit någon snäll samarbetspartner…. För det andra, så blir det inte lättare att acceptera kroppen sen heller, om jag mot all förmodan lyckats förändra den.
Så för att locka mig att öka min kroppskännedom och förbättra min kroppsuppfattning så slutar jag väga mig. För att tvinga mig själv att titta lite närmare – hur ser jag ut egentligen? Är det så illa…? Hur känns det att vara mig? Vad vill min kropp?
