Modern

På torsdag är det dags för begravning igen, denna gång för vår bekant Carina, som vi fick en kort men omvälvande bekantskap med. Vi träffade henne i samband med att vi flyttade till Törnevalla i våras, och för några veckor sedan gick hon bort pga en massa hjärnblödningar hon fick till följd av en ganska odramatisk bilolycka. Det är ofattbart hur fort livet kan förändras eller rent av ta slut. Och tja, när man tänker efter, vem får någonsin tid att förebereda sig på t ex att man drabbats av en allvarlig sjukdom eller förlorat en anhörig i en olycka eller sjukdom. Det ligger i sakens natur att det är oväntat…

Carina var en person som var mycket av allt – lika stark som hon var svag, lika envis som osäker, lika ödmjuk som besserwisser, lika känslig som burdus, lika erfaren som nybörjare… Att hon bytte kön från man till kvinna för bara några år sedan är det första man lade märke till när man träffade henne, men jag överdriver inte när jag säger att könskorrigeringen bara inom några minuter kändes som en mindre del av hennes identitet och personlighet. Carina var även en erfaren bilskolelärarinna (för både bil och lastbil), nämndeman i tingsrätten, god man hos överförmyndarenheten, ungdomsledare i scoutkåren, volontär i Missionskyrkans Second handbutik Magasinet i Linghem, lärare, föreläsare, militär, keramiker, ja jag vet nog inte allt…

Carina var oerhört förtjust i barn, och blev så lycklig när hon vann Antonias förtroende och gillande. Carinas största längtan och dröm var att flytta ut på landet och att träffa kärleken, och det gör mig ont att hon inte hann nå de drömmarna i detta liv. Jag tror och hoppas att hon har det bra nu, och ser fram emot att delta i begravningen och få träffa några av alla de vänner hon hade i livet.

Vila i frid Carina!

Jag läste i Magdalena Ribbings frågespalt om ett par som ”vill ge sina framtida barn en genusmedveten uppfostran och i mesta möjliga mån undvika att sortera in barnen in bestämda fack utifrån deras kön genom fysiska attribut som kläder och leksaker med mera.” Deras frågeställning handlade om huruvida man får ställa krav på vänner och släktingar att köpa presenter som går i linje med deras ambitioner, dvs undvika att köpa Barbie till tjejen och bilar till pojken, och går att läsa här.

Deras tankar ger för mig uttryck för ambition och omtanke, men för mig saknas några pusselbitar i det Oh! så vanliga resonemanget.

För det första: vad är könsspecifika leksaker? Vad är könsneutrala? Är målet att barnen ska ges leksaker som är specifika för motsatta könet? (spis till pojken, bilar till flickan) eller att barnen ska få bara ”neutrala” leksaker, så som bollar, kritor, instrument…?

För det andra: vad är egentligen problemet med ”könsspecifika leksaker”? Är inte problemet att, vare sig det är sonen eller dottern som ställer sig vid leksaksspisen, så är det mamma/mormor/mattanten/dagmamman/Bamses farmor de härmar? Och oavsett om det är dottern eller sonen som låtsas mecka med bilen, så är det pappa/farfar/Skalman/Uppfinnar-Jocke de härmar? Problemet är ju fortfarande hur det ser ut i den riktiga världen, och att undvika att ge barnen leksaker med vilka de kan härma sina förldrar och förebilder, är ju bara ett sätt för föräldrarna att regissera barnen att spela upp en liten drömvärld i sitt lekrum. Har det verkligen avsedd effekt?

Som mamma till en dotter med oerhört god fantasi kan jag dessutom meddela paret i frågespalten (som ännu inte hade egna barn) att det finns en risk att barnen struntar i vad leksaker är av fabrikanten avsedda att föreställa, och därmed har barnen allt de vill ha…

Dessutom tror, och upplever jag, att det är viktigt för barn just att få härma sina föräldrar. Kanske leker de mer fantasifulla lekar när de blir äldre, men Antonia gör nästan inget annat än härmar oss – lagar mat, lagar stolar, möblerar om, bäddar ner dockor, ammar, byter blöja, vattnar blommor, bakar kakor, läser böcker. (På sistone när hon har lagat mat på rummet går hon runt och vrålar ”Nu blir det mat killar! Nu blir det mat killar!” vilket hon uppenbart snott från sin dagmamma…) Ännu hellre är hon med oss och hjälper till på riktigt – DET tror jag är en av de viktigaste sakerna att fokusera på i barnuppfostran – att låta barnen vara med och spela en roll på riktigt i familjelivet och hushållsarbetet. Hon hjälper gärna till när vi lagar mat, och vänder gärna på sysslor så hon tröstar oss, matar oss, tar på oss strumpor osv… Det är tror jag den största källan till självförtroende och självkänsla för ett barn. Att frånta dem den möjligheten, eller att inte visa dem uppskattning för det de gör, utan föra över sina egna värderingar om hushållsarbete som ett ”nödvändigt ont” är att skapa problem…

…och är det inte just det vi gör, när vi skamset genomför våra hushållssysslor helt enligt gamla cementerade könsroller, och sen försöker tysta ner hela problemet genom att inte ge barnen dockor och bilar?

Är det inte ett tungt ok för barnen att bära, att de ska rätta till alla våra egna fel och brister i könsfrågan, helt utan förebilder?