Modern

Jag reser till Polen imorgon, och blir borta till på fredag. Mormors begravning är på tisdag. Vi åker dit hela familjen. Det känns både kul och jobbigt. Vi får se hur det blir. Nu ska jag åka till Ryd och Skäggetorp och dela ut F!-valsedlar.

Min mormor dog för en timme sedan. Det är torsdag, den 14:e september. Året är 2006. Klockan är nu 14.47. Mamma ringde mig nyss, storgråtandes och sade: Min mamma är död. Hon dog för en timme sedan. Jag måste åka till Polen. Kan du inte åka med mig?

Jag vet inte vad jag ska känna. Jag vet inte vad jag känner. Det känns som att ögonblicket behöver bevaras. Hon dog för en timme sedan. Hugo åt lunch för två timmar sedan. Dagpasset på Polly slutade för 48 minuter sedan. Min mormor dog för en timme sedan. Man vill gärna föreställa sig att det ska ta lite längre tid att dö, att det ska vara lite mer storslaget, med när det väl händer, så sker det ju på ett ögonblick. Och det konstiga är, är att när man väl har gjort det, dött alltså, så finns där inget mer. Då är det slut. Då är man inte med längre. Ingen säger: Det där gjorde du bra, snygg sista suck! Man är bara borta, inte med, gone!

Min mormor dog för en timme sedan.

Min mormor. MIN mormor. Vad vet jag om henne? Min mormor hette Barbara Regina Zietek. På polska heter mormor babcia, så för mig var hon ”babcia Basia”. Hon var läkare. Hon gick till barnhem och gav barnen vård. Hon var omöjlig att ge saker till, hon bara gav bort allt vidare till dem som behövde. Det blev värre ju äldre och dementare hon blev. Hon hade fem barn, som hon närde ur ett kök med 1 kvm golvyta. Sista gången jag var där och träffade henne tror jag var sommaren år 2000. Men jag minns inte, jag minns inte om jag verkligen träffade henne då. Det kanske jag inte gjorde. Gången innan var 1996. Då minns jag att jag träffade henne. Hon var lite nervös av att vi var så många att hålla reda på, så hon gick och räknade alla där vi låg i soffor och sängar och på golv för att sova, räknade och räknade om och om igen… Hon kom till Sverige några gånger när jag var liten, ofta när jag fått ett nytt syskon. Särskilt minns jag att hon kom när min bror Konrad föddes, för han var sjuk, mjölkallergiker, så hon kom och hjälpte mamma att sköta honom. Hon hade en trädgård som hon pysslade i. Jag vet inte vad mer hon tyckte om att göra. Jag vet inte vilken musik hon gillade. Jag vet inte om hon någonsin hörde mig spela eller sjunga. Jag tror inte att jag någonsin firade jul med henne. Så jag vet inte vad jag ska känna. Det var så länge sedan jag träffade henne. Jag minns en gång när hon var i Sverige, jag var nog 15 år, och jag var nere på stan när hon skulle åka hem. Mamma hade sagt åt mig att det kanske var sista gången jag såg henne, man visste inte när hon kunde dö, och jag skyndade mig hemåt för att säga hej då. Men jag hann inte hem. De hade redan åkt till Arlanda. Och jag grät.

Hennes bror dog i andra världskriget, dödad av tyskarna med ett nackskott. Om jag minns rätt så blev han torterad genom att bli stoppad i en tunna med saltvatten.

Jag minns hur hon luktade när jag var liten. Jag minns kombinationen av lukterna från henne och från mitt nytvättade hår, när jag satt hos henne i soffan efter att ha badat. Jag minns att hon luktade lite så som äldre personer luktar, att hon hade så där jättemjuk hy som äldre personer får. Jag minns att hon pratade en massa polska med mig, varav jag förstod en del, och en del inte.

Hon hade tjockt hår, se bara på flätan på bilden. Jag vet att hon var laktosintolerant, liksom jag. Det känns bra på något sätt, att vi delar något i alla fall.

Det är fredag. Äntligen. Helg. Jag har överlevt veckan, och nu har jag fyra härliga dagar innan jag börjar jobba igen kl 21.48 på måndag. Najs. Jag sov till halv fyra idag, 9 timmar… hade kanske lite att ta igen… den stora frågan är… när ska jag lägga mig ikväll? 07.00? Jag har klurat på vad som vore bäst men inte kommit fram till något så jag får se när jag blir trött helt enkelt…

Idag tänkt jag ägna dagen åt tvätt och städning. Imorgon blir det nog lite naturutflykt och socialt umgänge och på söndag.. bara slappa? Hur som helst ska det bli skööööönt med helg…. nu börjar det!

/Helena – på väg ner i tvättstugan

…snart dags för en ny vecka… ytterligare 5 dagar, bara Polly och jag. Det känns helt ok, men jag önskar jag hade slappat lite mer under helgen. Hade behövt några fler timmar hemma i mysbyxorna. I lördags åkte vi ut till Borg och hade en jättetrevlig kväll där, och idag har jag sytt in två par byxor som var för stora. Topp! Nu har jag två par byxor som sitter riktigt bra! Det har jag inte i överflöd… Well well.. nu under kvällen har jag snott ihop några pizzor och kålsallad att ha som lunch under veckan, samt lite misslyckat vitt bröd som jag kanske skickar med Hugge till jobbet 🙂 Han äter ju tacksamt det mesta, hehe…

Jahaja, då var det läggdags, ska ju upp vud fyra lixom… sov gott vart ni än är!

Godnattpussar i era pannor /Hella – söndagsgräsänka medan Hugge tränar aikido

Igår var jag och Hugo på bröllopskick-off hos Anki och Björn. Vi har ju fått den stora äran att vara värdpar under middagen på Läkarhuset efteråt. Vi hade en jättetrevlig kväll som slutade med några öl och drinkar ner på stan (första gången jag var på ett uteställe nere på stan ever…) Nu ska Hugge och jag ta en sväng ner till lite secondhandbutiker och leta efter ett nytt köksbord (köksrenovering på gång) och sen ska vi ut till Hugges föräldrar på Borg och klämma lite på hans syster Annas nya pojkvän Anthony som är här på besök från Irland. det blir gött. Men nu – mot Myrorna!

Skulle ju ta mig tid att skriva ett längre inlägg nu på morgonen, men jag hinner nog inte… jag börjar skriva så får vi se hur långt jag kommer.

Veckan har passerat ganska smidigt. Dagarna på Cloetta bara rinner iväg. Visserligen verkar tiden stå stilla när man sitter och plockar sig igenom ton efter ton av Polly, men när dagen är slut så känns det som att det var en kvart sedan man började jobba… Det finns liksom inga minnen av händelser som kan bevisa att tid har förflutit, polly polly polly polly en minut är en kvart är en timme är en arbetsdag… och sen när jag kommer hem hinner jag inte göra särskilt mycket innan jag är tillbaka vid bandet på jobbet igen, bara sova, duscha, fixa matlådor och sen tillbaka till Cloetta… Fy tusan för att jobba så här när man har familj… Det skulle aldrig fungera.

Jag har sagt det förut va, hur otroligt mycket jag hinner tänka när jag sitter vid bandet? Tänka tänka tänka… Det är otroligt lyxigt att hinna tänka så mycket, jag kommer vara upplyst efter 6 (eller 12) veckor vid bandet. Jag hinner liksom klura ut en himla massa saker, vad jag ska bli, vad mina barn ska heta, vart jag vill åka på semester, hur jag ska ta hand om vänner och familj bättre, hur jag ska ta hand om Hugge bättre, vilka möbler jag vill ha i vardagsrummet, vilken stil jag ska satsa på i höstens garderob…. och det som är bra är också att jag inte hinner omsätta tankarna i handling på en gång, efter som jag varken har tid eller råd att göra något annat än jobba nu, så jag hinner tänka igenom saker både en och två gånger….

Nej, nu måste jag nog kila, jag har lite ärenden att uträtta innan jobbet – köpa allergitabletter, skriva kontrakt med Adecco och gå med i a-kassan. Och inte minst, köpa lite lördagsgodis.

kramar! /Hella – som drömde att hon åt Polly inatt – Blä!