Min mormor dog för en timme sedan. Det är torsdag, den 14:e september. Året är 2006. Klockan är nu 14.47. Mamma ringde mig nyss, storgråtandes och sade: Min mamma är död. Hon dog för en timme sedan. Jag måste åka till Polen. Kan du inte åka med mig?
Jag vet inte vad jag ska känna. Jag vet inte vad jag känner. Det känns som att ögonblicket behöver bevaras. Hon dog för en timme sedan. Hugo åt lunch för två timmar sedan. Dagpasset på Polly slutade för 48 minuter sedan. Min mormor dog för en timme sedan. Man vill gärna föreställa sig att det ska ta lite längre tid att dö, att det ska vara lite mer storslaget, med när det väl händer, så sker det ju på ett ögonblick. Och det konstiga är, är att när man väl har gjort det, dött alltså, så finns där inget mer. Då är det slut. Då är man inte med längre. Ingen säger: Det där gjorde du bra, snygg sista suck! Man är bara borta, inte med, gone!
Min mormor dog för en timme sedan.
Min mormor. MIN mormor. Vad vet jag om henne? Min mormor hette Barbara Regina Zietek. På polska heter mormor babcia, så för mig var hon â€babcia Basiaâ€. Hon var läkare. Hon gick till barnhem och gav barnen vård. Hon var omöjlig att ge saker till, hon bara gav bort allt vidare till dem som behövde. Det blev värre ju äldre och dementare hon blev. Hon hade fem barn, som hon närde ur ett kök med 1 kvm golvyta. Sista gången jag var där och träffade henne tror jag var sommaren år 2000. Men jag minns inte, jag minns inte om jag verkligen träffade henne då. Det kanske jag inte gjorde. Gången innan var 1996. Då minns jag att jag träffade henne. Hon var lite nervös av att vi var så många att hålla reda på, så hon gick och räknade alla där vi låg i soffor och sängar och på golv för att sova, räknade och räknade om och om igen… Hon kom till Sverige några gånger när jag var liten, ofta när jag fått ett nytt syskon. Särskilt minns jag att hon kom när min bror Konrad föddes, för han var sjuk, mjölkallergiker, så hon kom och hjälpte mamma att sköta honom. Hon hade en trädgård som hon pysslade i. Jag vet inte vad mer hon tyckte om att göra. Jag vet inte vilken musik hon gillade. Jag vet inte om hon någonsin hörde mig spela eller sjunga. Jag tror inte att jag någonsin firade jul med henne. Så jag vet inte vad jag ska känna. Det var så länge sedan jag träffade henne. Jag minns en gång när hon var i Sverige, jag var nog 15 år, och jag var nere på stan när hon skulle åka hem. Mamma hade sagt åt mig att det kanske var sista gången jag såg henne, man visste inte när hon kunde dö, och jag skyndade mig hemåt för att säga hej då. Men jag hann inte hem. De hade redan åkt till Arlanda. Och jag grät.
Hennes bror dog i andra världskriget, dödad av tyskarna med ett nackskott. Om jag minns rätt så blev han torterad genom att bli stoppad i en tunna med saltvatten.
Jag minns hur hon luktade när jag var liten. Jag minns kombinationen av lukterna från henne och från mitt nytvättade hår, när jag satt hos henne i soffan efter att ha badat. Jag minns att hon luktade lite så som äldre personer luktar, att hon hade så där jättemjuk hy som äldre personer får. Jag minns att hon pratade en massa polska med mig, varav jag förstod en del, och en del inte.
Hon hade tjockt hår, se bara på flätan på bilden. Jag vet att hon var laktosintolerant, liksom jag. Det känns bra på något sätt, att vi delar något i alla fall.