… Cloetta stinker…. jag fick en chock igår när jag köpte en Sportlunch efter jobbet. Dagarna i ända sitter jag i en kväljande lukt av godis… mörk choklad, ljus choklad, arrak, apelsin, mint, kexchoklad, cappuccino, caramel, puffat vete… luften är så tjock så man kan äta den, och efter nästan en vecka i dessa chokladmoln är jag så trött på den lukten.. Godis vräker ut ur maskinerna, läckande rör i taket droppar flytande glukos, söndertrampade Polly gör golvet under maskinen klibbigt, 600-kiloslådorna med godis att sortera tar aldrig slut… Men dagarna tar slut, och efter jobbet igår gick jag ner till fabriksbutiken för att stärka mig med en Sportlunch innan den timmeslånga cykelfärden hem. Jag kommer ut ur butiken, njuter av den friska luften, öppnar chokladen, tar en tugga och…. Blä! Chokladstanken från fabriken är tillbaka! Jag söker snabbt igenom situationen för att hitta källan till lukten och inser att jag TUGGAR på den! Det är helt enkelt lukten och smaken av Cloettas mjölkchoklad jag lärt mig att hata under denna vecka. Samma sak när jag idag smakar en av Mariannekulorna jag köpt till Hugo – de smakar bara fabrik – stora bullriga maskiner som spottar ut Mariannekulor, långa arbetspass med nackvärk och tristess, inga trevliga associationer vid lördagsgodiset. 🙁 Men åh vilket bra sätt att godisavgifta sig tänker ni. Å nej, det går säkert över så snart ajg slutat jobba där… men faktum är att jag fortfarande inte ätit en godis inne i fabriken, och jag förstår att de anställda inte är frestade.
Idag hittade jag en alternativ cykelväg hem från Ljungsbro. Jag cyklade upp till Göta kanal och följde den ner till Berg, och det var en helt otroligt vacker väg. En av de vackraste jag sett i Sverige tror jag. Så otroligt idyllisk att jag inte riktigt kunde ta in den. Och jag kan inte bärga mig att få se hur den ser ut i soluppgången imorgon bitti.
Veckans sista dag imorgon. Det känns mycket bra. Jag har cyklat hela veckan, 12 mil än så länge. Jag har inte ätit godis i fabriken (dock på hemvägen ett par gånger). Jag har inte fått självmordstankar av det själsdödande arbetet. Jag har lyssnat mig igenom en fantastisk bok, ”Det målade huset” av John Grisham. Jag har visserligen inte lyckats göra mycket produktivt dygnets resterande 16 timmar men motion får jag i alla fall. Och jag tjänar pengar. Inte helt fel. Känns som jag kan palla 5 veckor till. Jag har trevligt sällskap också, av en tjej som heter Anna. Det är vi som kommer hänga ihop under alla dessa Pollypass, dag som natt. Det skulle vara outhärdligt om man inte trivdes ihop.
En bra grej har jag hunnit med förresten. Jag var på F!-möte igår. Jag ska hjälpa till att sätta upp och hålla koll några valaffischer i rondeller, samt se till att det finns valsedlar i Ryd och Skäggetorp på valdagen. Det var ett himla trevligt gäng, F!:s lokalförening i Linköping och jag kan nog tänka mig att hänga där lite mer. Känns som att F! kan ha en chans i valet, det är bara att hoppas.
Nu är jag tokhungrig, och ska äta så snart Hugo härjat färdigt i köket.
Pussar&kramar / Hella – som drömmer om ett piano