Modern

En kort rapport bara: Vi stannade två nätter i huvudstaden då vi tyckte att det var värt att titta närmare på. Det kändes väldigt givande. Det var lätt att ta sig till områden helt utan västerlänningarna.

En supercharmig bokförsäljerska som fick oss alla att köpa varsin bok

Två grabbs som börjar sin övningskörning tidigt…

Katarina dricker öl som serverades med sugrör

Lite snacks vi hittade på en marknad – skalbaggar, kackerlackor, spindlar och syrsor

Idag har vi tagit oss till Siam Reap och har gjort en snabbvisit på Ankgor Wat. Det kändes lite meningslöst att åka dit när vi inte hade läst på något alls. Vi visste inte alls vad vi såg, men det var väldigt mäktigt…

Nu har vi bestämt oss för att stanna även här en natt till då vi hittade ett väldigt najs boende drivet av norrmän. Dessutom trivs vi bra med vårt ressällskap Eddie och Katarina. Sen blir det Bangkok.

Imorgon blir det sola vid polen. Vi har taggtråd runt gården och det står en vakt utanför…. skumt..

Dagens tripp till Kambodja har varit ett äventyr… Vi började mycket ambitiöst med att ta första taxin (16 kr) redan vid 07.00 (nja den avgick inte förrän 07.15) till färjan. Färjan gick sen in till fastlandet. Därifrån tog vi en minibuss till provinsens huvudstad Trat (20 kr). Där hamnade vi på busstationen och satte oss på en buss till Kambodjanska gränsen (24 kr). Där gjorde vi en liten miss… Eftersom vi siktar på Angkor Wat skulle vi till den norra av gränsövergångarna, men vi hamnade vid den södra, långt långt söderut. När vi kom fram dit flöt vi bara med. Våra väskor lastades på en kärra innan vi hann ur bilen, vi slussades till Thailändska tullen där vi fick nya stämplar och det registrerades att vi lämnat landet. Sedan slussades vi vidare till Kambodjanska immigrationsbyrån där våra pass togs ifrån oss, en massa lappar fylldes i och vi fick skriva under. 300 spänn betalades till tant i lucka, fotografi togs vid nästa lucka, och mitt i allt detta omringas vi av tiggande ungar och en massa unga men som babblar och grejar och donar. Mitt i allt detta dyker en kille upp som framstår som lugnet själv vi detta kaos. Han talar utmärkt engelska, han förklarar hur saker funkar, han frågar var vi ska och varför vi åkt över fel gränsövergång. Han föreslår att vi åker till huvudstaden idag (6 timmar) och fortsätter till Ankgor Wat imorgon. I allt detta kaos orkar vi inte annat än att haka på honom. När vi kommer till hans bil visar det sig att vi är skyldiga dem som burit våra väskor 20 SEK per skalle, och dem som fyllt i våra papper 20 SEK per skalle och dessutom orkar jag inte med tiggarungarna längre, så en får alla mina mynt och den andra en 20-bathsedel (4 kr).

Vår taximans fru och son, Key, som vi lekte med i väntan på taxin

Vi åker till mannens restaurang och diskuterar priser och upplägg. Han visar på karta hur fel vi hamnat.. :-/ Han erbjuder oss taxi ända till Ankgor Wat (39 mil) med sovstopp i huvudstaden för 290 dollar (500 sek per skalle, vi är fyra…) men vi bestämmer oss till slut för att bara åka till huvudstaden och sedan själva fortsätta till Ankgor Wat.

Katarina och Eddie vid förhandlingsbordet

Resan är lång, 6 timmar, och vägarna är väldigt…speciella… Vägen är tydligen nybyggd och rätt fräsch, men broarna (3 st) är inte riktigt klara så där får vi åka pråmar över, som är mer eller mindre hälsofarliga… Och överallt på landsbygden kunde det dyka på både kor och barn och moppar så taktiken var att tuta så for något rörde sig på vägen… och det var nog inte så ofta det gjorde det, för första två timmarna kom vi inte ifatt några bilar, mötte inga, och blev inte omkörda av några… så det är nog inte så många som har bil… och i funderade på hur landet alls kan utvecklas om hela södra delen av landet är avskuren på grund av att inget större än en personbil kan ta sig över floderna med pråmen. Åkte man buss (vilket vi såg några) så fick man gå av bussen på ena sidan och ta en annan på andra sidan. Vi kom fram i alla fall, och blev nog inte allt för lurade på priset… (250 sek per skalle).

Vägen var väldigt rak och det fanns i princip inga avtagsvägar alls, på 25 mil

Vår resa blev en resa i både tid och rum. Vi började i familjelantbruk och fattigdom och landade i storstan. Som ensamma västerlänningar instängda i vår air condition-bubbla blev vi synade av alla..

Vackert vackert var det emellanåt

Denna pråm bestod av tre långa träbåtar som det låg en massa plank tvärs över… need I say more…

Väl i huvudstaden Phnom Phen blev vi förda till ett hotell som var dubbelt så dyrt som var vi bett om men vad gör väl det, när vi för 125 kr per skalle och natt får AC, ordentligt badrum, tv, egen stor säng, riktigt täcke med bomullslakan, ja… nu ser jag bara fram emot att soooooooooooooova…

Men först – några korta observationer av denna stad – mycket fler tiggare, eller tja i Bangkok såg vi inga alls, men här saknade de både ett och två ben och flera armar, det var barn och det var ja gud vet vad… obehagligt… De som vill erbjuda tuktuk eller sälja ngt annat är inte så jobbiga. De frågar en gång och säger man nej så respekterar de det. Men tiggarna var inte lika skojjiga… Dessutom verkar det inte vara så mycket turister här, men så är det väl, det är ett ganska nytt turistmål. Så vi såg inga västerlänningar alls förrän vi kom till den gata vi bor på, och här är det BARA västerlänningar. Man känner sig som på zoo, men jag vet inte om det är vi västerlänningar eller kambodjanerna som är aporna, alla stirrar på alla liksom. Känns olustigt, men samtidigt längtar man knappast efter fler utmaningar efter en dags äventyrande, så vi satte oss på närmsta pizzeria och beställde in varsin pizza helt enkelt.

Nu – duscha, sova!

…dagarna rullar på här i solen. Idag skulle vi vara lite duktiga och se oss omkring, så vi tog taxi till den längsta och populäraste stranden här på Koh Chang, White Sand Beach.

Det var schysst att se en större ”turisthåla” för den vi är i är ganska liten, men där tog fördelarna slut. Det var en annan sorts sand på den stranden, så kallad korallsand, och den var extremt finkornig, så den fastnade överallt, även om man var torr på huden. Och stranden var jättefin och jättelång och det var en massa träd på, vilket gav skön skugga, men vi längtade mest hem till vår egen ”hemstrand”…

…så vid fyra reste vi på oss tvärt och tog taxin hem. Där sjönk vi avslappnade och trygga ned på vårt stamhak Siam Hut och sörplade i oss varsin lemonshake.

Sen badade jag till solnedgången.

Imorgon åker vi trots allt till Kambodja så det var med lite tungt sinne jag tog avsked av stranden idag. Jag tog även avsked av mitt lilla fan Kat, en kvinna som säljer smycken på stranden. Varje dag har hon kommit fram till mig, även när hon inte haft varor med sig, och prisat min skönhet (Verrry bautiful, I´m so happy for you, verry beautiful) och önskat mig en massa lycka till. Nu när jag träffade henne nu sista gången hade hon just fiskat upp en bläckfisk som hon visade mig.

Och sen fick jag köpa ett smycke av henne för den 100-bathsedel jag hade med mig (20 kr). Jag valde ett jättefint halsband med en brun snäcka. Hon frågade om jag skulle komma tillbaka efer Kambodja och när jag sade att jag inte kommer förrän nästa år sade hon -No… looong time, looong time…

Sen gick jag förbi mitt massageställe och tog avsked av dem. De var en familj där mamman och en av döttrarna gav massage, och en annan kvinnlig släkting. Och pappan i familjen rykte in också när mina fötter skulle skrubbas… 🙂 De gav mig också ett varmt avsked och jag fick nästan en klump i halsen… När jag gick därifrån kunde jag inte låta bli att fundera på varför total isolering är det enda vi längtar efter på semestern – att gömma sig på sommarstället så långt bort från allt och alla som möjligt… Tja folk kanske gillar det, men för mig är det inget som slår att kunna småprata med folk och grannar och bekanta…

Så, imorgon bär det alltså av till Kambodja och Angkor Wat. Det ska faktiskt bli lite skönt att lämna solen några dagar så solbrännan hinner lägga sig, och så man får lite stimulans i form av kultur, resa och utmaningen att hitta nytt boende mm… Vi gör sällskap med ett par svenskar, så eventuellt tar vi taxi hela vägen, om vi kan få det för typ 100 spänn skallen.. vilket inte ska vara omöjligt… Varken de eller vi vågade rikigt ge oss iväg själva, men med stöd av varandra ska vi nog palla med alla äventyr med gränsövergång och taxi och guidade turer och gud vet vad som väntar…

Jag vet inte riktigt vilka internetmöjligheter vi kommer ha så om jag är borta några dagar så vet ni varför.

Ha det gott tills vi hörs igen, och lämna gärna en kommentar så blir jag jätteglad (och vet om jag skriver rakt ut i cyberrymden eller om någon läser….)

Solvarma kramar
/Hella

Hej hopp!

Idag har jag haft en riktigt skön söndag. Sov för första gången en vettig natt utan allt för mycket svett och uppvaknanden. Sidenlakanet jag hade med mig har fått sparken. Jag insåg att siden typ inte tar upp någon fukt, så jag kände mig jättesvettig i dem hela tiden, trots att jag inte var det. Så nu är det bomullssaronger som gäller. Vaknade iaf vid sju imorse, utvilad och glad, och kilade ner till stranden. Det var mysigt att knalla igenom den nyvakna ”byn” som var helt fri på turister. Stranden var också en upplevelse för sig denna tidiga timma. Det var bara ett tiotal personer där, varav fem pers joggade fram och tillbaka längs stranden *inspirerande* Själv hade jag fullt upp med att sitta med benen i kors i strandbrynet och låta vågorna skölja in över mina fötter. Och med att simma lite. Och med att sova lite på stranden. Och med att gå lite i vattnet… och tja, så fortsatte hela dagen. Har nog legat i blöt ca 4 timmar idag, och i solen lika länge. Och däremellan har jag fyllt på med lite mat och vatten. En 60-minuters fotmassage har jag hunnit med också. Så gött jag har det!

Morgonsällskap på stranden – hundarna här är väldigt beskedliga och kommer gärna och lägger sig en bit ifrån en på stranden och sover.

Harmonisk!

Uffen hängde också en del på stranden, men hade det lite svårt med solen och värmen.. vad är det med killar och hudkräm alltså? Hur svårt kan det vara…?

Uffen skaffade sig en FOOT SCRUB idag vilket är en magisk liten behandling som genomförs med lite vatten, en fotfil och en hel massa muskelkraft… Jag tog den igår, och jag kan säga att jag är -chockad- över hur fina fötter jag fick! Jag har levt i tron att om man har väldigt hårda hälar så måste man fila regelbundet ett tag för att få bort allt, om man inte ska riskera att ta bort för mycket och för att huden under ska hinna vänja sig. Men icke sa nicke. Här tar vi bort allt på 45 minuter och fötterna är babylena! Tricket? De ”blötlade” fötterna genom att täcka fotsulan med pappersservetter som de hällde vatten på. Sedan fick det verka i 5-10 minuter. Sen tog de fram en helt vanlig nagelfil i metall, en sån med plastskaft, och genom att hålla i handtaget och i spetsen skrapade de med ena kanten av filen för all vad tyglarna höll. Skrapade skrapade och lade sedan på de våta servetterna igen. Så gjorde de några varv och sedan avslutades det med filning med en syntetisk pimpsten.Tricket är alltså att göra det på blöta fötter, att skrapa med en vass kant och att inte ha en för ”fin” slipsten. Detta kanske var lite för mycket detaljer för vissa men Johanna, jag lovar dig en thaifotbehandling när jag kommer hem, så du kan gå och dansa på dina vackra fötter utan problem!!

Övriga behandlingar jag tagit senaste dagarna är pedikyr och manikyr som jag nämnt, igår en helkroppsmassage och fotscrub, och idag en fotmassage. Underbart. Nästa gång blir det nog en timme bara axlar och nacke, känner att jag är rätt stel där. Förresten Julia, den huvudmassage vi lärt oss innehåller en massa grepp som verkar vara standard i thaimassagen – intressant!

Lite solbränna har jag lyckats skaffa mig idag också, solen värmer gott på både utsidan och insidan.

Efter tio timmar i solen drog vi oss hemåt innan solnedgången, och efter en lång och svalkande dusch har jag parkerat mig i en hängmatta och har intagit pasta pesto och nutellapannkaka till middag (ja jag blev lite trött på allt nudlande, åt till och med nudelsoppa till frukost idag…)

Uffen har blivit bra polers med ägaren av stället, tysken Verner, så de snackar bort kvällen. Just nu står de och sippar på de första kopparna kaffe som Verners nya kaffebryggare har bryggt, och ligger här och bloggar med en kattunge sovandes i knät. 🙂

Våra från början torftiga resplaner blir allt glesare. Vi försöker desperat fresta oss med dagsutflykter, längre stränder, bättre boende, andra öar, varmare sol, blötare hav, upplevelser, men det är lönlöst. Vi trivs här. Hos Verner och Suni på Oasis bungalows, vid Lonely Beach, på Koh Chang. Vi har nyss rationaliserat borten 3-dagarstur till Kambodja och have-to-se-before-you-die-Angkor Wat genom at bestämma oss för att gå till ett immigrationskontor och förlänga vårt visum där istället för att åka över gränsen. Allt för att få hänga ytterligare några dagar i en liten håla på en bungalow långt från stranden och med dunka-dunka-musik hela natten. Vi trivs! Så vi stannar till torsdag antagligen, då vi åker till Bangkok för att göra uffens inköp och sen blir det Koh Pagnan också innan Hugge kommer.
So till next time – gör så lite som möjligt – det gör vi 😉