Dagens tripp till Kambodja har varit ett äventyr… Vi började mycket ambitiöst med att ta första taxin (16 kr) redan vid 07.00 (nja den avgick inte förrän 07.15) till färjan. Färjan gick sen in till fastlandet. Därifrån tog vi en minibuss till provinsens huvudstad Trat (20 kr). Där hamnade vi på busstationen och satte oss på en buss till Kambodjanska gränsen (24 kr). Där gjorde vi en liten miss… Eftersom vi siktar på Angkor Wat skulle vi till den norra av gränsövergångarna, men vi hamnade vid den södra, långt långt söderut. När vi kom fram dit flöt vi bara med. Våra väskor lastades på en kärra innan vi hann ur bilen, vi slussades till Thailändska tullen där vi fick nya stämplar och det registrerades att vi lämnat landet. Sedan slussades vi vidare till Kambodjanska immigrationsbyrån där våra pass togs ifrån oss, en massa lappar fylldes i och vi fick skriva under. 300 spänn betalades till tant i lucka, fotografi togs vid nästa lucka, och mitt i allt detta omringas vi av tiggande ungar och en massa unga men som babblar och grejar och donar. Mitt i allt detta dyker en kille upp som framstår som lugnet själv vi detta kaos. Han talar utmärkt engelska, han förklarar hur saker funkar, han frågar var vi ska och varför vi åkt över fel gränsövergång. Han föreslår att vi åker till huvudstaden idag (6 timmar) och fortsätter till Ankgor Wat imorgon. I allt detta kaos orkar vi inte annat än att haka på honom. När vi kommer till hans bil visar det sig att vi är skyldiga dem som burit våra väskor 20 SEK per skalle, och dem som fyllt i våra papper 20 SEK per skalle och dessutom orkar jag inte med tiggarungarna längre, så en får alla mina mynt och den andra en 20-bathsedel (4 kr).
Vår taximans fru och son, Key, som vi lekte med i väntan på taxin
Vi åker till mannens restaurang och diskuterar priser och upplägg. Han visar på karta hur fel vi hamnat.. :-/ Han erbjuder oss taxi ända till Ankgor Wat (39 mil) med sovstopp i huvudstaden för 290 dollar (500 sek per skalle, vi är fyra…) men vi bestämmer oss till slut för att bara åka till huvudstaden och sedan själva fortsätta till Ankgor Wat.
Katarina och Eddie vid förhandlingsbordet
Resan är lång, 6 timmar, och vägarna är väldigt…speciella… Vägen är tydligen nybyggd och rätt fräsch, men broarna (3 st) är inte riktigt klara så där får vi åka pråmar över, som är mer eller mindre hälsofarliga… Och överallt på landsbygden kunde det dyka på både kor och barn och moppar så taktiken var att tuta så for något rörde sig på vägen… och det var nog inte så ofta det gjorde det, för första två timmarna kom vi inte ifatt några bilar, mötte inga, och blev inte omkörda av några… så det är nog inte så många som har bil… och i funderade på hur landet alls kan utvecklas om hela södra delen av landet är avskuren på grund av att inget större än en personbil kan ta sig över floderna med pråmen. Åkte man buss (vilket vi såg några) så fick man gå av bussen på ena sidan och ta en annan på andra sidan. Vi kom fram i alla fall, och blev nog inte allt för lurade på priset… (250 sek per skalle).
Vägen var väldigt rak och det fanns i princip inga avtagsvägar alls, på 25 mil
Vår resa blev en resa i både tid och rum. Vi började i familjelantbruk och fattigdom och landade i storstan. Som ensamma västerlänningar instängda i vår air condition-bubbla blev vi synade av alla..
Vackert vackert var det emellanåt
Denna pråm bestod av tre långa träbåtar som det låg en massa plank tvärs över… need I say more…
Väl i huvudstaden Phnom Phen blev vi förda till ett hotell som var dubbelt så dyrt som var vi bett om men vad gör väl det, när vi för 125 kr per skalle och natt får AC, ordentligt badrum, tv, egen stor säng, riktigt täcke med bomullslakan, ja… nu ser jag bara fram emot att soooooooooooooova…
Men först – några korta observationer av denna stad – mycket fler tiggare, eller tja i Bangkok såg vi inga alls, men här saknade de både ett och två ben och flera armar, det var barn och det var ja gud vet vad… obehagligt… De som vill erbjuda tuktuk eller sälja ngt annat är inte så jobbiga. De frågar en gång och säger man nej så respekterar de det. Men tiggarna var inte lika skojjiga… Dessutom verkar det inte vara så mycket turister här, men så är det väl, det är ett ganska nytt turistmål. Så vi såg inga västerlänningar alls förrän vi kom till den gata vi bor på, och här är det BARA västerlänningar. Man känner sig som på zoo, men jag vet inte om det är vi västerlänningar eller kambodjanerna som är aporna, alla stirrar på alla liksom. Känns olustigt, men samtidigt längtar man knappast efter fler utmaningar efter en dags äventyrande, så vi satte oss på närmsta pizzeria och beställde in varsin pizza helt enkelt.
Nu – duscha, sova!
oj äventyr på gång…spännande.
Coolt! snacka om en helt annan värld du befinner dig i…
Själv står jag och kokar Aknesalva… inte lika spännande men ok.