…dagarna rullar på här i solen. Idag skulle vi vara lite duktiga och se oss omkring, så vi tog taxi till den längsta och populäraste stranden här på Koh Chang, White Sand Beach.
Det var schysst att se en större ”turisthåla” för den vi är i är ganska liten, men där tog fördelarna slut. Det var en annan sorts sand på den stranden, så kallad korallsand, och den var extremt finkornig, så den fastnade överallt, även om man var torr på huden. Och stranden var jättefin och jättelång och det var en massa träd på, vilket gav skön skugga, men vi längtade mest hem till vår egen ”hemstrand”…
…så vid fyra reste vi på oss tvärt och tog taxin hem. Där sjönk vi avslappnade och trygga ned på vårt stamhak Siam Hut och sörplade i oss varsin lemonshake.
Sen badade jag till solnedgången.
Imorgon åker vi trots allt till Kambodja så det var med lite tungt sinne jag tog avsked av stranden idag. Jag tog även avsked av mitt lilla fan Kat, en kvinna som säljer smycken på stranden. Varje dag har hon kommit fram till mig, även när hon inte haft varor med sig, och prisat min skönhet (Verrry bautiful, I´m so happy for you, verry beautiful) och önskat mig en massa lycka till. Nu när jag träffade henne nu sista gången hade hon just fiskat upp en bläckfisk som hon visade mig.
Och sen fick jag köpa ett smycke av henne för den 100-bathsedel jag hade med mig (20 kr). Jag valde ett jättefint halsband med en brun snäcka. Hon frågade om jag skulle komma tillbaka efer Kambodja och när jag sade att jag inte kommer förrän nästa år sade hon -No… looong time, looong time…
Sen gick jag förbi mitt massageställe och tog avsked av dem. De var en familj där mamman och en av döttrarna gav massage, och en annan kvinnlig släkting. Och pappan i familjen rykte in också när mina fötter skulle skrubbas… 🙂 De gav mig också ett varmt avsked och jag fick nästan en klump i halsen… När jag gick därifrån kunde jag inte låta bli att fundera på varför total isolering är det enda vi längtar efter på semestern – att gömma sig på sommarstället så långt bort från allt och alla som möjligt… Tja folk kanske gillar det, men för mig är det inget som slår att kunna småprata med folk och grannar och bekanta…
Så, imorgon bär det alltså av till Kambodja och Angkor Wat. Det ska faktiskt bli lite skönt att lämna solen några dagar så solbrännan hinner lägga sig, och så man får lite stimulans i form av kultur, resa och utmaningen att hitta nytt boende mm… Vi gör sällskap med ett par svenskar, så eventuellt tar vi taxi hela vägen, om vi kan få det för typ 100 spänn skallen.. vilket inte ska vara omöjligt… Varken de eller vi vågade rikigt ge oss iväg själva, men med stöd av varandra ska vi nog palla med alla äventyr med gränsövergång och taxi och guidade turer och gud vet vad som väntar…
Jag vet inte riktigt vilka internetmöjligheter vi kommer ha så om jag är borta några dagar så vet ni varför.
Ha det gott tills vi hörs igen, och lämna gärna en kommentar så blir jag jätteglad (och vet om jag skriver rakt ut i cyberrymden eller om någon läser….)
Solvarma kramar
/Hella
Hej Hella!
Lycka till på din resa!
// MIRJANA
Du kan kolla här…
http://helena.ilke.se/webalizer/
…om du vill se om någon läser.
om jag läser! du fyller på min inre sol med dina upplevelser.
kram älskling!
bra att ni åker! DET KOmmer att gå toppen!
Helena!
Vad fantastiskt du skriver! Och vad fantastiskt du verkar ha det! Fotfixartipsen tar nog Josihanna gärna emot, vet att hon skulle råffa åt sig lite ”privat” omhändertagande i lördags, men detta låter bättre.
Solen gör gott med dig, det ser man på bilderna. Kambodja verkar hur coolt som helst. Bläckfisken-vilken smyckeskvinna!
Jag kunde knappt hoppas att få följa din resa så här in i detalj, men nu är jag i paradiset själv. Med dig.
Här lever Livart, jag menar livet, vidare fullt ut. Jo, Livart också, jag gjorde en inspelning med en speleman från Övertorneå i natt…kom hem kl 05 och sov till 14…Timmy undrade varför vi fått så skumma kisstider. Han hälsar förresten till dig, att du ska bjuda någon hund på en matbit. Men vilken violinist han är, Daniel Wikslund. Han ska söka till Riksspelman i sommar. Du bara måste höra honom och låta dig inspireras. Durspel jammade han också loss på.
Saknar dig. Konstigt att vara i linköping en vecka utan att kunna träffa dig. På fredag åker Chris, Tim och jag till Hökhult – Maj blev SÅÅÅ glad över att vi skulle komma.
Vet inte om jag behöver säga det – men ta vara på varje sekund du har där. När du känner dig övergödd på intryck – minns kalla, regniga, mörka vinterSverige. Jag kan gissa att Hugo längtar ihjäl sig efter att åka dit också.
Kärlek och respekt, min älskade vän!