Ja, nu är det dags igen, att köra upp. Om 24 timmar cyklar jag hemifrån för att ha en timmes körlektion innan uppkörningen, och sen är det uppkörning kl 14.45. Det är så det är. Och det är ingen stor grej, faktiskt. Det är inte aids, HIV, missfall, barnmisshandel, avrättning, böldpest, massvält, trafficking, det är bara ett litet försök att få ett litet kort som tillåter mig att köra bil utan Hugo vid min sida. Så varför nämner jag ens alla dessa hemskheter? Jo, för jag är så jävla rädd, så emellanåt känns det som att jag ska till min egen avrättning imorgon. Efter tre misslyckanden så är jag ganska så skakis nu, och eftersom det är just nervositeten som har gjort att jag inte lyckats tidigare, så blir jag nervös av att vara nervös, och jag blir nervösare, och nervösare, och nervösare tills jag till slut ligger i sängen och stirrar ut i mörkret och mår illa av nervositet, när jag försöker somna men inte kan släppa tankarna på måndagen…
Men så skärper jag mig, och påminner mig om, att jag KAN köra bil, jag är bara inte så bra på att köra upp!.. Så länge jag har den inställningen, att jag faktiskt KAN, så går det sååå mycket bättre att köra, och jag kan andas igen… Men så blir jag nervös för att vara nervös och… summa summarum tar det något oerhört på krafterna att hålla på så här, och trots att jag försöker avdramatisera uppkörningen så vet jag kl 15.30 imorgon kommer vara antingen helt förtvivlad och lamslagen eller helt sjukt lycklig! Pust! Jag är sååå trött på anspänningen! Om det inte går vägen imorgon så tar jag paus från körningen ett tag och försöker igen i höst (vilket innebär att jag måste skriva om teoriprovet för tredje gången…). Men jag ORKAR faktiskt inte lägga energi på detta mer! Jag vill träna, gosa med Antonia, promenera, träffa nya och gamla vänner, möta våren, ta tag i andra surdegar, bara vara!
J*vlar vad trött jag är på detta!!!! Det tar verkligen all min energi, och jag känner mig som en spillra av mig själv emellanåt… Och det vore lite lättare att hitta tillbaka, om jag hade det där kortet i plånboken, men som sagt, även om jag inte får det så måste jag försöka fokusera på något annat ett tag sen… Vilket jäkla trauma det här har blivit! Jag skriver om det för att ta fram trollen lite i ljuset, och kanske få lite kommentarer från er om att inte vara så jävla dramatisk… Så varsågoda, en pik eller en örfil är välkommet, så kanske jag vaknar till och skärper mig imorgon.. Eller några värmande peppande ord?