Många säger, att det är väl omöjligt att tänka sig hur det var innan Antonia kom? Och att det är omöjligt att tänka bort henne, att hon är så självklar!? Självklar jo visst, nu är hon ju här, men ofta när jag ser på henne så påminns jag om valet vi gjorde, valet att skapa henne. Det är både skrämmande och underbart. Skrämmande för att det är så oerhört avgörande för henne, för hennes existens och tillvaro, att vi gjorde valet just när vi gjorde det. Skrämmande att hennes chans så lätt hade kunnat passera, att det är en oerhörd tillfällighet att hon fick finnas till och att vi fick träffa och lära känna just henne. Skrämmande, att det är en slump att just hon ligger och sover på Hugos sida av dubbelsängen i detta nu, med en näpen och underbar liten min i ansiktet och med händerna pekandes ut i luften som om hon fastnat mitt i ett stycke hon dirigerar. En slump, att det var just henne jag fick ett leende av när jag gick in i sovrummet i morse efter att ha hört lite öffanden och knorranden ur dubbelsängen. Skrämmande också, för det hade kunnat bli en annan person vi fick träffa, en person som nu aldrig blev till. Visst är hon självklar, men jag fascineras ständigt av det enorma i att man kan välja att göra människor, att ge dem liv, en chans att vara på jorden, att bli till och uppleva sig själva. Det är ju inte så att man gör det för att få leka Gud, men det blir liksom så av bara farten…
Modern
– om att göra människor idag
Hade ni bestämt er för att skaffa barn låt oss säga…ett halvår senare, hade antonia alrig funnits.
Eller en dag senare…