Modern

Läs Mia Skäringers krönika om hennes son som har Asbergers och ADHD. Jag tycker det är fint hur hon ser hans diagnoser som kartor istället för stämplar – hur de hjälper henne och honom själv att hitta fram, hitta rätt. Kanske kan vi ta med oss den bilden när vi lär känna andra och oss själva, inte sätta stämplar utan rita kartor, skattkartor… 🙂 Vet du var din skatt är nergrävd?

En bloggare jag följer, A.M.O. bad om tips på föräldrar som bloggar, och jag tipsade så klart om mig själv, och blev ombloggad.

Jag ropar verkligen inte hej än, för det enda man kan vara säker på är att allt förändras… men, de senaste två nätterna har jag varit med om den märkliga upplevelsen av att Iwan har sovit, typ 8 timmar i sträck!? Jag har från båda nätterna minnen av att jag har försökt peta in bröstvårtan i munnen på honom men han har varit ointresserad. Jag minns inte varför jag trugade, antagligen har han gnytt på något sätt, men jag minns inte. Jag minns bara trugandet, och att han eventuellt tagit en klunk…

Weird… Är inte så himla utvilad för det, men jag antar att det hade varit värre annars…

Så där ja, imorgon kör vi igen! Vardag, kom och ta mig! Jag siktar framåt och uppåt!

Äntligen är den här graviditeten över med råge! Vi har klarat av första fem veckorna med alla stapplande nybörjarsteg, jag har lärt känna den där lille Iwan bättre, han har hittat någon sorts ät- och sovrytm, lärt sig sova i bilen, har börjat babbla och le, jag har testat mina fysiska krafter i Åre, och har blivit mentalt och själsligt laddad av finaste väninnan som varit på besök i helgen! Nu läser jag tacksamt att det ska bli uppåt 10 grader varmt i veckan som kommer, och min vardag får börja med trädgårdstema! Här finns rabatter att rensa, avfall att bli av med, kantstockar att gräva upp! Dessutom ska jag ta en sväng till Flügger imorgon och ta reda på vad för färg vi ska ha till alla målningsprojekt vi har framför oss – fasadsprickor, rostig grind, garageväggar, garagegolv…

Kanske, kanske avslutas morgondagen med en trevlig middag hos vänner, men efter att ha ställt in det tre gånger pga snö och sjukdom så väntar jag med att ropa hej…

Lyssna lite på mannen min väninna håller kär… Så vackert Mikael, och så inspirerande! Tänk att man kan dela med sig av det som finns i huvudet och hjärtat på det här sättet, förmedla ordlöst! Jag som jämt sätter en himla massa ord på allt låter mig inspireras och imponeras!

Antonias slalompremiär blev succé. Hon åkte först en stund innan lunch, och då var hennes sinnesstämning som den brukar när hon gör något nytt och jättespännande – sammanbiten, koncentrerad, till synes nästan frånvarande, men så mumlar hon ”Mera. En gång till.” Ingen synlig entusiasm. Så reagerar hon vare sig det handlar om slalomåkning, nya sånger eller annat. Men sen, när vi åkte en stund efter middagsvila och mellis, då var det annat ljud i skällan. Hon sjöng. Upp för backen och ner för backen.

”- Snickerboa fallera fallera, jag spelar tävlingsboll med mina kompisar, jag spelar tävlingsboll (ev sjöng hon tennisboll..), jag hämtar bollen, jag hämtar bollen, bla bla bla osv”

På förmiddagen hade jag bara gått bakom henne och hållit i hela vägen ner. Nu ställde jag mig istället bak och fram framför henne och kunde låta henne åka själv bit för bit, och till slut hela backen, medan jag sprang baklänges framför henne så fort jag kunde. När det gick snabbare och snabbare jobbade hon upp ett förtjust tjut, men jag var tvungen att bromsa henne halvvägs i backen för att det inte skulle gå alldeles för fort. Vi får se om hon klarar av hela backen morgon…

När vi kom hem till middagen bara bubblade hon av glädje. Och har varit fortsatt glad och nöjd hela kvällen. Det blir till att fortsätta hänga i barnbacken hela veckan.

Jag vet inte varför, men jag hade egentligen inte förväntat mig att hon skulle lära sig åka. Tja, nu har hon ju inte lärt sig åka riktigt, men hon har gjort ett framsteg idag, och det hade jag liksom inte ens hoppats på. Hon är ju duktig på att lära sig nya saker ”med huvudet” men fysiskt brukar hon inte vara lika ”på”… Det känns underbart att kunna ge henne de här roliga upplevelserna efter de månader som varit med stress och nytt och allt, jag ni vet… Nu får vi umgås och ha kul och ladda om batterierna och kanske styra om vardagen till ett nytt spår.

Jag hoppas också att hon ska känna att det finns fördelar med att vara stor, och sluta försöka tävla med Iwan om att vara liten… Jag känner att det är svårt att förmedla till henne att jag tycker om henne som hon är, det är som att mina ord inte går fram, när hon samtidigt ser att Iwan ändå tar mycket av min, och andras, tid och uppmärksamhet. När hon ville amma häromdagen sade hon: ”Jag är ju liten. Jag kan ju inte gå”. Svårigheten att prata om att hon är stor känner jag också ligger i att jag inte på något sätt vill sända vibbar om att hon ”måste” vara stor, och därmed även måste vara duktig, klara sig själv, skärpa sig, vara en förebild osv… Det är lätt att halka in på sånt när man försöker uppmuntra och berömma saker hon gör. Eller ”manipulera” henne att göra saker: ”Du är ju så stor och duktig, visa nu…” Aj aj…

Jaja, hur som helst kommer vi ha en toppenvecka. Det är skönt att komma hemifrån en sväng, och det funkar prima med Iwan också, han bara sover och hakar på. Det känns som att vardagen, så som den var innan jag blev höggravid, kan börja igen. Nu ska vi leka och träffa folk och mysa och möta våren och gå in i vårt andra år i huset.

…Nu har jag faktiskt känt att jag har jag huvudet upp och fötterna ner tre dagar i rad. Det känns bra, kanske är det en utveckling och inte ett undantag? I onsdags var vi på öppet hus på förmiddagen, och i torsdags var Antonia hos dagmamman på förmiddagen, men efter lunch var vi på öppet hus igen. Äntligen börjar jag se skymtar av den mammaledighet jag hade föreställt mig – nämligen att få umgås med mina barn och ha kul och trevligt med dem, känna att jag ger dem något, att vi har fina stunder ihop! Jag har haft svårt att riktigt ”se” Antonia sedan Iwan föddes, och kanske även en månad innan dess, eftersom slutet på graviditeten och tiden efter förlossningen har varit full av trötthet, tankar, bearbetning, oro, känslor, fokus inåt.. Men nu börjar jag få energi nog till att vända mig ”utåt” igen, och att få leka med Antonia på öppet hus med Iwan sovandes i bärsele har verkligen varit ett fint steg i rätt riktning. Idag har vi också haft en fin dag. När jag hämtat Antonia kvart över elva så var vi ute i trädgården (där jag redan suttit själv 1,5 timmar när hon var hos dagmamman). Vi var ute ett par timmar och skrotade runt, sen fortsatte vi leka inne tills hon somnade, lite för sent för att det skulle vara middagsvila, nämligen 16.30. Vid 18.30 väckte jag henne för middag, och sen lekte vi igen. Jag tror att Antonia också känner att hon har ”fått mig tillbaka” för hon gosar och njuter av närhet och lek och dans, och verkar inte lika spänd och trotsig. Det blir alldeles perfekt att få fördjupa detta under en vecka i Åre.

Iwan då? Han sover som den lilla rosenknopp han är 🙂 Så jäkla fin! Min lilla pralin, mitt frö, min lilla kärlek, jag smälter av att se hans lilla lilla uppenbarelse ligga och sova som en katt på en kudde i soffan, höra hans andetag, se hans lilla mun instinktivt hitta bröstvårtan och fylla sin lilla kropp med det han behöver för att växa växa växa! Så perfekt! 🙂

Läs den här texten av Marcus Birro! Så jäkla bra och fint skrivet! Låt någonting få vara heligt!

http://www.expressen.se/kronikorer/marcusbirro/1.2331532/marcus-birro-att-alska-ar-svart