…Nu har jag faktiskt känt att jag har jag huvudet upp och fötterna ner tre dagar i rad. Det känns bra, kanske är det en utveckling och inte ett undantag? I onsdags var vi på öppet hus på förmiddagen, och i torsdags var Antonia hos dagmamman på förmiddagen, men efter lunch var vi på öppet hus igen. Äntligen börjar jag se skymtar av den mammaledighet jag hade föreställt mig – nämligen att få umgås med mina barn och ha kul och trevligt med dem, känna att jag ger dem något, att vi har fina stunder ihop! Jag har haft svårt att riktigt ”se” Antonia sedan Iwan föddes, och kanske även en månad innan dess, eftersom slutet på graviditeten och tiden efter förlossningen har varit full av trötthet, tankar, bearbetning, oro, känslor, fokus inåt.. Men nu börjar jag få energi nog till att vända mig ”utåt” igen, och att få leka med Antonia på öppet hus med Iwan sovandes i bärsele har verkligen varit ett fint steg i rätt riktning. Idag har vi också haft en fin dag. När jag hämtat Antonia kvart över elva så var vi ute i trädgården (där jag redan suttit själv 1,5 timmar när hon var hos dagmamman). Vi var ute ett par timmar och skrotade runt, sen fortsatte vi leka inne tills hon somnade, lite för sent för att det skulle vara middagsvila, nämligen 16.30. Vid 18.30 väckte jag henne för middag, och sen lekte vi igen. Jag tror att Antonia också känner att hon har ”fått mig tillbaka” för hon gosar och njuter av närhet och lek och dans, och verkar inte lika spänd och trotsig. Det blir alldeles perfekt att få fördjupa detta under en vecka i Åre.
Iwan då? Han sover som den lilla rosenknopp han är 🙂 Så jäkla fin! Min lilla pralin, mitt frö, min lilla kärlek, jag smälter av att se hans lilla lilla uppenbarelse ligga och sova som en katt på en kudde i soffan, höra hans andetag, se hans lilla mun instinktivt hitta bröstvårtan och fylla sin lilla kropp med det han behöver för att växa växa växa! Så perfekt! 🙂