Modern

Förresten, så använder jag mina insikter angående utveckling även på ett annat område – kosten! Förut har jag alltid tänkt att det kommer vara ”lika svårt forever and ever” att hålla en ny diet. Men med min nya kunskap om min inställning till utveckling, har jag insett att det kanske blir lättare och lättare trots allt, i takt med att man lär sig och utvecklas! Så, jag tar nya tag i min kost, för att jag mår så himla himla bra av att äta mindre kolhydrater. Min starkaste motivation är att jag vill ha ork och vill vara klar i huvudet alla dygnets timmar. Därtill blir det ganska lätta att hitta trevliga små delmål.

Mitt första delmål var att vara klar i huvudet idag, när jag eventuellt skulle träffa en vän för första gången på 3 år. Nu blev det inte av, men strunt samma, hade det blivit så hade jag varit klar i huvudet! Sen bara rasslar det på med små mål – naturligtvis ville jag ha ork och närvaro under kvällens yogapass, och imorgon vill jag så klart använda mina 6 timmar då Antonia är hos dagmamman på bästa sätt, och även hålla mig alert fram till middagen, så jag kan öva mig på att söva Iwan i vagn 🙂 Och sen vill jag ju vara pigg och lekredo på onsdag då vi ska på öppet hus på förmiddagen. Och under eftermiddagen ska jag träffa en fin vän här i Törnevalla – vem vill ha blodsockerdipp just då? Och så torsdag, då får vi träffa ännu mer fina vänner, och på fredag blir det finfrämmat från Stockholm av Pastor Karin, och sen ska vi bort på middag på lördag… Och mitt i allt detta kanske det målas något vardagsrumstak på kvällstid, rensas rabatter, killas under några små fötter, pruttas i små magar, sjungs lite sånger, pratas lite om livet, skrives mail, Skypas och ringes till fina vänner… Ni ser, när skall det finnas tid för tröstätande, sockerkoma och blodsockerfall? Har du tid?

Min första impuls var: Vad trodde du? Hur naiv får man vara? Guuud vad du är pinsam, vad du stör, vad håller du på med?

Varför?

Tja, jag hade inte sövt Iwan. Han öffade lite, jag försökte amma, Ledaren Jessica frågade om det var ok att jag sövde honom ute i köket. Ok, jag gick ut med honom. Ca 25 minuter in i passet somnade han. Jag gick in i lokalen igen, var med 10 minuter, Iwan skrek, fick gå ut till honom 10 minuter till, och sen kunde jag vara med på resten. Hur var yogan då? Underbar! Åh så skönt, min kropp bara vrålade efter att få vara med när jag var ute i köket och bara hörde instruktionerna på håll. Men då så – bara att fortsätta då? Grattis?!

Ja, tack vare lite självinsikt så kanske… Hade detta varit för nått tag sen, så hade jag tagit mitt pick och pack och rymt därifrån. För mig är det ungefär lika med jordens undergång att störa. Det gör man bara inte. Man är smidig och diskret. Nej jag ska inte säga ”man”, för jag har inte alls de kraven på andra. Men på mig själv.

Men det är inte för ett tag sedan, utan det är nu, och nu har jag lärt känna mig själv lite bättre. Tack vare boken ”Mindset” som jag fick av syster J i julas, har jag lärt mig om mig själv att jag har väldigt svårt att tro om mig själv att jag ska kunna utvecklas. Mitt första försök är därmed också en dom över hur bra jag är på något. Hur bra är jag på att söva Iwan innan ett yogapass? Inte perfekt. Kan jag bli bättre? Nope. Hatar de mig? Yepp.

Så – med den vetskapen att jag är oerhört dömande mot mig själv så kanske jag kan måla upp ett alternativt scenario? Vi kan börja med att kolla vad de andra på kursen anser realistiskt: Yogaledaren var hur gullig som helst. Eftersom jag missat så mycket denna gång är jag välkommen till ett motsvarande pass i Hjulsbro på fredag 17.30. Och jag får försöka så många gånger jag vill, funkar det inte får jag pengarna tillbaka. Två av kursdeltagarna trodde absolut att det skulle bli lättare framöver. Jahaja, säger de det så…? Det är kanske inte omöjligt… varför skulle det vara? Det har jag inget belägg för, det är bara mitt gamla vanliga feltänk.

Så – med det enorma suget efter yoga som lockbete, ska jag försöka utmana min förmåga att lära mig nya saker, i detta fall att ge Iwan rutiner, vänja honom vid vagnen, och lära mig söva honom där. Det är inte kärnfysik direkt…

Jag säger det igen, för Jessica förtjänar det – det var ljuvligt! Hon var jätteduktig på att instruera. I love!

…förlåt för obesvarade mail, ouppvaktade födelsedagar, oringda samtal, bortglömda löften, obesvarade frågor och outtalad tacksamhet… Jag kämpar på, som mamma brukar säga. Jag trodde ju att jag snart skulle vara på banan igen, och fram till 5:e veckan gick det stadigt uppåt. Sen dök det ner igen och förra veckan kände jag mig mer död än levande. Varje morgon när jag vaknade kände jag mig ”helt förstörd”. Och med några dagar utan fysisk kraft, så kommer för min del även en del mörka tankar, och så är spiralen på väg nedåt… Nu har jag dock lyckats ta mig samman lite, har ältat och gnällt skavsår på mina näras och käras trumhinnor, och är bättre på att planera in roligheter som lyfter mig. Så nu tar vi två steg fram igen…

Om ni inte lyssnade på Kropp och Själ idag, med min syster Julia, så gå in och gör det här.

Titta in på hennes hemsida naturligtvisare.se, den innehåller en mycket läsvärd blogg och annat smått och gott!

Men hallå där, hon bloggar ju, min Malmövän Kristina Nilsson, på tidningen Skånskan. Respekt!

Syster Emilia har i denna stund två utställningar av sina verk i Uppsala – dels på frisörsalongen Hår och Häpna, och sedan idag även på Galleri Stefan Larsson. Titta, och köp!

Dessutom kom hon 3:a i Granits t-shirttävling!

Iwan håller just på att sluta sina ögon bredvid mig i soffan (jo det tar en stund, han har 2 mm kvar nu, vet inte vad han ligger och funderar på…) Hugo och Antonia har just kommit till ro på övervåningen och jag har landat vid datorn i vardagsrummet med en termos te, jordnötter och mörk choklad (oj, bara te kvar nu…). Imorgon kommer mormor på besök och det blir toppen! Antonia längtar, och vi andra också. Jag tänkte använda den extra hjälpen till att förbereda vardagsrummet för ommålning. Nu bara kastar vi oss ut i renoveringskaoset.. Vi fastnar i att försöka planera, förutspå och förebygga varenda detalj som vi kan komma på, men till slut har vi insett att det bara är att kasta sig ut, och skaffa lite verklig kunskap, som vi kanske kan använda när vi gör nästa rum. Målet är att det ska bli ett bra resultat i alla fall, även om tillvägagångssättet inte blir det mest effektiva och smidigaste… Nu ska jag se del 8 av Gynekologen i Askim. Härligt skruvad serie, kan inte slita mig!

Förresten – vad många fina rubriktips jag fått! Jag blir jätteglad, och smickrad, över att ni faktiskt bemödar er och vill läsa det jag skriver… Men oj, det var en del utmanande ämnen också, kommer inte spotta ur mig detta på en kvart…

En liten skrivövning: ni ger mig rubriker, jag skriver blogginlägg till dem. Shoot!