Modern

Lilleman uppvisar en första egenskap som skiljer sig från hur Antonia var som bebis – han vill sova i famnen! Han kan visserligen sova själv i babynestet i timmar, men är han orolig är det inte bara tutte och blöjbyte som efterfrågas, utan det kan vara att få ligga i famnen också. Nu låter det som att han får ligga själv jämt, om han inte klagar, så är det inte, han sover ofta i famnen på någon av oss. Men det nya är att han begär det också. Mycket sunt tycker jag.

Jag kom på en till skillnad förresten – han släpper mycket bestämt tutten när han ätit klart och ska sova vidare, det gjorde inte Antonia. Där fick man dra ut den försiktigt när man märkte att hon inte åt längre…

Idag sov jag galenlänge, från ca 22.30 till 11.30… Då hade vi visserligen lite paus en timme runt två då knyttet var oroligt, och så var Antonia på morgonbesök runt nio (vi sov i ett annat rum i natt). Lilleman har typ bara sovit hela dagen, Hugo har slängt julklappspapper och kartonger, samt handlat mat, jag har tvättat, städat och vikt lakan, Antonia har lekt. That´s about it.

När vi ätit middag sov lilleman, så jag gick upp för att natta Antonia. För att inte behöva rusa upp när jag hörde att lillen vaknade, så gick jag efter läsning och en stunds amning, trots att hon inte sov. Jag förklarade att jag har två små älsklingar att ta hand om nu och att jag måste gå ner till bebisen. Hon accepterade det och låg kvar.

Inte särskilt förvånande hörde jag henne ligga och sjunga bara några minuter senare. Jag koncentrerade mig för att höra vad hon sjöng, och ja, hon passar på att vrida om kniven i den redan splittrade mamman:

-Man måste ha tålamoood, tålamoood, tålamoood. Man måste ha tålamooood!

Aj.

Eftersom lillen forfarande sov djupt bestämde jag mig för att gå upp till henne igen. Jag frågar henne vad sången om tålamod handlade om.

– Dö, svarar hon.
– Handlar den om att dö?
– Mmm…
– Det låter läskigt!?
– Mmm…
– Var det ok att ligga här uppe själv?
– Mmm…

Hon somnade inte på mitt andra sövningsförsök heller, och Hugo verkar inte heller ha lyckats ännu, trots snart en timmes försök….

…haha, bygga en pannkaka, typiskt Ilkeordbruk, känner igen mig 🙂

Nej, hon hade inte mycket att ta av, men man kan i alla fall få vara halvflint med lite värdighet, så nu är tufset borta och hon har en söt liten kalufs som i alla fall jag är nöjd med. Och definitivt Antonia.

”Nu är jag fin!”

Det hade nog inte gått lika lätt om hon inte varit med mig till frissan i fredags…

…jag känner mig lite lätt uppjagad efter ett antal små incidenter de senaste 10 timmarna…

Det första som hände var att Antonia sprang runt runt runt i sängen igår, tills hon lyckades knocka sig själv genom att springa rakt in i väggen. Näsan svullnade upp ganska fort, Antonia gallskrek och det blev ett samtal till sjukvårdsupplysningen för att lugna ner mig.

Sen går jag och borstar tänderna, och kommer tillbaka till sovrummet och känner en doft av ”nystruket”… då har Antonia hängt en tygbit över lampan, bara en tidsfråga innan Törnevalla Solhem hade varit nedbrunnet om hon gjort det i ett annat rum, och vi hade somnat i vårt…

Med de två upplevelserna som huvudkudde har jag drömt stressade drömmar om att bli jagad av tåg bland annat, och när jag nu vaknar 7.30 så känner jag mig jättestressad och väldigt färdig med att sova.

Innan jag går upp får jag en ny pulshöjare då det känns som bebisen har vänt sig – åt fel håll! Men jag tror bara det var en väldigt stor rumpa som poppat upp under min bröstkorg. Som en fin avslutning på natten så drar mina glasögon sin sista suck då ena skalmen trillar av när jag tar på mig dem.

Idag lägger jag ribban på ”att överleva”…

Pust…

Jag känner mig så sjukt otillräcklig nu. Att såsa runt hemma i sju veckor i väntan på Antonia var ju mest skönt, men nu har jag ju lilla underbara henne att ta hand om också, och hon pratar hela dagarna om sina kompisar!

”Jag dukar till Vendela och Valdemar”
”Ska vi åka till David nu?”

…och jag är bara tjock och trött och orkar inte något och känner mig hur tråkig som helst… Jag gjorde inte mycket för att störa henne när hon tog en femtimmars middagslur igår, tänkte att hon har det väl bättre sovandes. Oki, främst för att hon är förkyld sedan i fredags. Därmed har hon ju inte heller fått träffa dagmammepolarna senaste dagarna, men frågan är hur jag ens ska orka ta henne dit när hon tillfrisknar? Idag ska vi i alla fall ta oss till babycaféet i Skrukeby, imorgon till babycaféet i Linghem, och sen får hon gå till dagmamman igen på torsdag… pust! Så, jag har väl en plan, men den tar livet av mig… Det vore grymt bekvämt att föda lite barn nu, och ha Hugo hemma i tio dagar 🙂

Drömmer storskaliga dagdrömmar om att kunna…. gå? På promenad? Kunna vara ute lite, kunna pyssla i trädgården? Kunna åka till stan och ta en fika utan att behöva fundera på om jag ska överleva att ta mig till bilen och hem igen…

Och hur vi då ska klara av årets planer på slalomresa i mars samt två bröllop i sommar varav ett utomlands, det är en gåta…

Helst skulle jag ju vilja åka till Nolaskogs kursgård och träna stenåldersträning i augusti, det vore något det… 🙂

Artikel här.

Så där ja, 10 timmars sömn för Mamma Mu och 13 timmar för lilla Kråkan, det ska väl räcka för att vi ska kunna fylla ännu en dag med bus och galenskaper. Idag är Antonia ledig från dagmamman, så vi siktar in oss på barncafét inne i Linghem, med efterföljande sopplunch. Lite tomt utan sällskap av pastor Karin, men det finns kanske andra bekanta ansikten där…

Jag kom att tänka på den här bilden förresten http://helena.ilke.se/?attachment_id=2654

Undrar om det blir förmiddagar på gymmet för nummer två också, medan Antonia är hos dagmamman?