Modern

Antonia somnade tidigt idag, redan vid åtta. Inte konstigt, efter en så underbar och busig dag! I förmiddags var vi som sagt på öppen förskola, och det var jättemysigt. Antonia var yngst, men hon hänger på ändå, och hoppade sig igenom sångstunden (men tuggade på trumpinnen istället för att spela, när det var hennes tur…) Under eftermiddagen har vi softat i vardagsrummet. Antonia har krälat omkring och tuggat på tidningar och jagat leksaker. Och så har vi dansat disco! Jag satte på musik på hög volym, tog Antonia i famnen och började skutta omkring i takt, och som hon gillade det! Efter ett par låtar började hon utstöta små glädjepip, och när jag plockade fram några Markooliolåtar på Spotify så övergick pipen i vrål och brölanden, så gott en liten kicka nu kan bröla… Men glädje var det i alla fall, 100%. Hon fick sitta med vid middagen också, och plockade sönder en broccolibuske och en kokt potatis, och spred ut smulorna under bordet. Lite babymassage på det, och sen somnade hon snabbt.

Själv sitter jag och Googlar på ”downshifting”, något jag funderat mer på sedan jag rensade ut i vardagsrummet i lördags… Här är några länkar som kanske kan inspirera? Har inte läst det själv, så jag står inte för innehållet:

Är vardagen full av stress? (Aftonbladet)

Hårt jobb att arbeta mindre (SVD)

Downshifta för ett bättre liv (Chef.)

Kvinnofällan Downshifting

Simple living

Familjeliv utan tidsbrist

Tidsverkstaden

Den här veckan har passerat i min underbara mammas sällskap. Vi har mest lekt med Antonia, men har även hunnit med att vårstäda lite och shoppa lite kläder åt mig – två klänningar, en blus och två linnen! Och så har vi varit på loppis varenda dag, och fyndat än det ena, än det andra – kläder, leksaker, böcker, husgeråd…

Nu är helgen kommen och Hugo är ute hos sina föräldrar och harvar. Resten av helgen kommer han nog spendera i arbetsrummet, monterandes de nya datordelarna som just kommit med posten. Antonia och jag ska försöka få så mycket vila och sol som möjligt, en ganska angenäm uppgift.

Jahaja, då har halva bebisåret gått. Eller HJÄLP kanske jag ska säga… vad händer? Min lilla tuss växer så man kan höra det knaka, och om ett halvår är hon inte bebis längre, utan ett litet barn! Växa växa växa, bebisar gör visst inget annat? Bara sover, äter, växer och är lite vaken ibland för att studera vart hon hamnat och öva på lite nya förmågor. Antonias senaste favoritförmåga är att ”vältra sig”. Det ägnar hon en sisådär 30-60 minuter åt varje kväll, när jag försöker amma henne till sömns i dubbelsängen. Än hamnar hon här, än hamnar hon där, än rullar hon ner i fotändan, en stångas hon med sänggaveln, än brottas hon med kuddarna och försöker jag lägga henne på rygg vid mitt bröst så slår hon glatt runt till mage och tittar upp med ett stort leende och börjar suga på min axel istället. Vad kan man göra annat än älska henne så hjärtat värker?

Veckan har gått fort, nu igen…

Måndag: styrketräning på fm, fika med Maja och Maria på eftermiddagen. Antonia fick prova en gåstol vilket var fascinerande… ”Oj nu leker jag med den färgglada bollen på sidan här, oj nu har jag visst sparkat iväg mig till hörnet av köket… ” Maja å sin sida ska komma hit och testa Antonias hoppgunga någon dag. Man kommer inte lika långt i sidled med den, men desto längre i höjdled. Och så kör man inte över sin stackars mammas tår hela tiden heller.

Tisdag: Babycafé på förmiddagen, en rutin som börjar kännas riktigt mysig, nu när man dels har raggat upp några bekantingar sen tidigare som kommer dit, och sen när de kristna tjejerna inte ser så himla läskiga och pretto ut längre, utan man insett att de också är människor, trots det gudomligt stylade och blonderade håret och de osannolikt ljuvliga klänningarna (funderar på hur många av mina bekantingar jag trampat på tårna nu.. grubbla grubbla…) Ja men vad fasen, jag vet inte om det är kristna, men halva gänget ser ut som kristi brud i alla fall… Men det kanske blir så när trötta nybörjarmammor ska pimpa upp sig till veckans enda aktivitet och försöker dölja tröttheten med alldeles för mycket mascara och någon färgglad tunika som hängt kvar sen graviditeten… Jag säger INTE att jag ser bättre ut själv! Jag har big time fashion crisis i min garderob som vanligt på grund av kroppens predräktighetsomfördelning av fett och värderingar…

Tisdag eftermiddag – vaccination! Puh, det kom som en överraskning. Vi hade tänkt vänta med alla vaccinationer tills Antonia fyllt ett, men så ringde vår BVC-sköterska Malin på förmiddagen för att meddela oss att om man skjuter på vaccinationerna med än 6 månader så får man betala dem själv. Och det var väl inte det ekonomiska som avgjorde det, utan att vi ska till Polen i sommar, och inte vill ha henne helt ovaccinerad då så… det fick blev vaccinering. Fy så hemskt det kändes. Antonia var redan ganska mör efter den vanliga undersökningen av BVC-sköterskan (idag en annan en den vanliga till råga på allt). Längd: 70 cm, vikt 8,2 kg, flyttar saker mellan händerna, kan vända sig, kan sitta lite, fast inte utan stöd. Några tårar av anspänningen och sen över till läkaren för 6 månaders-kontroll. Höfterna ok, ögonen ok, åter igen tårar av anspänning, anteckna hur många tänder hon har (7), vända till mage och kolla jag minns inte vad… Puh, färdig med läkarkontrollen. Då – tillbaka med BVC-sköterskorna som väntar med varsin spruta i högsta hugg. Det var två sprutor hon skulle ha, och eftersom de var två sköterskor på plats så var det bättre att ge båda samtidigt, en i varje lår alltså. Jag antar att detta är ett typsikt exempel på mammaskulden man pratar om, men jag glömmer inte skiftningen i hennes blick när hon satt i Hugos knä med en sköterska på varje sida, och kände av, att det kanske inte är något kul som är på gång… Sen högg de, och hon gallskrek och sen fick mamma pussa bort tårar och trösta med tutte i väntrummet. usch! Jag var helt skakis och upprörd i hela kroppen efteråt, och Antonia somnade som om någon klubbat henne.

På kvällen hade jag, för att återgå till redogörelsen av veckans aktiviteter, den tredje träffen med företagarkursen jag går. Temat var affärsplan, att skriva ner sin affärsidé, vilka som ska köpa den och vilken nytta de skulle ha av att köpa den just av mig mm… Jag blev lite triggad att göra något mer än att bara öppna en liten webbutik och sälja lite halsband.. Om man ändå ska planera så där noga kan man ju ta ett större projekt, liksom… Men mitt mod pendlar fram och tillbaka, men förr eller senare blir det nog nått iaf…

Torsdag: nej, vi har ju bara kommit til Onsdag: Promenad på förmiddagen med en mamma från födslokursen vi gick i juni förra året. På eftermiddagen träffade vi höggravida Emma från Östgötatrafiken och fick en trevlig fika på Stadsmissionens café med skvaller från kontoret och tankar från en blivande mamma. Vad svårt det är att tänka sig tillbaka till innan Antonia föddes! Det blev många meningar som avslutades med ”…tror jag!?!” ”Jag var nog ändå lite rädd inför förlossningen…tror jag?!?”, ”Jag kände si och så.. tror jag?!?” Jag får kanske gå tillbaka i min egen blogg och kolla vad jag egentligen kände…

Nu, torsdag: Fint-väder-förlamning… är det bara jag som blir stressad av att det är fint väder?! Man BORDE gå ut och njuta, och jag bara fastnar hemma… det gjorde jag igår, tills jag vid fyratiden KASTADE mig ut ur lägenheten, för att få i alla fall lite frisk luft innan Marie kom på middag vid sextiden. Det var tur, för på stan träffade jag på min vän Camilla och vi bokade in en dag med lunch och lek i Trädsgårdsföreningen i nästa vecka…

Idag: Idag leker jag tvärt-om-leken med mig själv.. Eftersom jag ändå inte tycker att jag får till dagarna som jag vill så kan jag lika gärna knasa till dem från början.. Så idag började jag dagen med att dricka kaffe (vilket jag brukar försöka skjuta på till em), öppna en ny brödförpackning fast det finns kvar i den gamla, samt ta två glas juice, ett med apelsinjuice och ett med hallonjuice… wild and crazy, i min lilla värld, wooooiiiihaaaa! *åh vad mina syskon kommer pika mig för det här, jäkla retstickor…* Min pedantiske pojkvän har redan suckat åt mig, och förstod inte alls frigörelsen i mina tilltag… ”Jag förstår mig inte på dig… (<—läs: Varför göra saker fel, när du kan göra dem rätt…?)

Det rullar på.. 🙂 Nu ropar någon från dubbelsängen, en liten tuss…

Klockan är halv tre och vi har redan lyckats fylla vår lördag men en hel del aktivitet. På förmiddagen åkte vi till Hugos farmor i Mjölby och hälsade på, och det blev ett mycket lyckat besök. Hennes ”närvaro” brukar variera en del, men Antonia brukar locka fram hennes bästa sidor, och lyckades stort idag! Vi fick kommentarer som ”Vilka fina kläder hon har”, ”Hon är lik pappa”, ”Vad söt hon är” och ”Ge mig henne… för FAN!” Hon njöt stort av att ha Antonia i knät, och morrade åt personalen om de stannade till för att titta på. Antonia var lite tveksam i början, eftersom Margaretha kan vara lite högljudd ibland när hon pratar, men sen fick Antonia tag på gammelfarmors fina klockhalsband, och då blev de polare. Jag lägger upp bilder senare.

På vägen hem storstorhandlade vi på Mobilia i Mantorp. Härligt! Har bland annat 1 kg hasselnötter, 1 kg mandlar, 1 kg solrosfrön, 5 liter havremjölk och 10 burkar krossade tomater hemma. Skönt! För det är så lurigt att handla med barnvagn och så… till och med så jobbigt att vi funderar på att börja prenumerera på middagsfrid.se…

Nu är jag alldeles förtvivlat trött, och Antonia är nog hungrig så det bär av mot sängen, amning och en middagslur. Sen ska jag fundera på vad dagens motion ska utgöras av…

20.26
Jag somnade visst till ordentligt, sov två timmar på eftermiddagen och vaknade med lite halsont och huvudvärk… usch! Nu har jag lagt upp bilder här, Antonia har somnat för natten och Hugo har lagat tacos så jag ska käka lite innan jag också checkar in för natten.. Hoppas ni har en fin kväll, och släcker lamporna nu när Earth Hour börjar…

08.45
Idag var planen att sova på förmiddagen och sen gå en promenad med en mamma från Frejas födslokurs efter lunch, men efter som det snöar i sidled dag så har vi ställt in det… Istället funderar jag på att röja upp lite här hemma inför helgen, och kanske till och med åka ut till Ica Maxi och handla mat, panséer och en toapappersbal (vi är vuxna nu, då köper man bal)…

Hugo är ute på Cloetta på jobb idag, så vi får se om han hittat en sväng förbi fabriksbutiken. Om jag hinner så ska jag sy lite också. Jag håller på att piffa upp lite hemma, byta ut allt dovt, naturfärgat, beigebajsgrönbrunt mot rött, rosa, grönt, gult, randigt! Det blir nog härligt. Jag köptetidigare i veckan ett fint tyg på IKEA, som ska bli ett draperi framför köksdörren. Samma tyg ska klä en dyna på vår kökssoffa/bänk. En ny köksmatta införskaffade jag i veckan också, för 40 kr på Stadsmissionen. Den fick ersätta den tidigare från IKEA – ”nytt, fräscht, massproducerat” blev utslaget av ”personligt, mjukt, slitet.” Dessutom hittade jag en påse stenkulor på Stadsmissionen, som numera är upphälld i en gammal glasflaska som Hugos farmor använt att lägga in grönsaker i en gång i tiden. Är inte stenkulor bara så mysiga? Nu blev jag sugen på att fota lite och lägga upp, får se om det blir av.

Klockan är snart nio, Antonia har just somnat för sin förmiddagsvila och jag har bläddrat igenom första delen av Svenskan på stående fot. Kanske dags att göra lite frukost och läsa igenom resten av tidningen innan Antonia vaknar. Lovar att återkomma på bloggen under dagen.

11.35
Fortfarande horisontalsnö, Antonia har somnat igen och jag äter pannkakstårta och dricker kaffe till lunch. Enligt vittnesmål från annan föräldraledig mamma är det kaos på Ica Maxi idag, så det kanske inte blir någon tur dit ändå, får se…

13.12
Jaha, då har man slösurfat i snart två timmar då, dags att attackera verkligheten!?! *sliiiiiiter mig ur soffan* PS. Fortfarande horisontalsnö snö snö snö snö snö…

15.00
Horisontalsnö. Och vertikalsnö. Och snö åt alla möjliga håll… Funderar på om Hugge kanske vill ha skjuts hem från jobbet, om jag ändå ska ut och handla?

Hej igen! Det känns som att jag snubblat på näsan in i denna vecka, plötsligt är vi halvvägs… Hugo och jag har haft en rasande dålig sovdisciplin denna vecka, och har inte kommit i säng förrän vid elva-tolvtiden. Så idag är jag TRÖTT. Liksom igår. Liksom i förrgår. Men men, jag har hunnit med en massa kul ändå. I tisdags var vi på babycafe som vanligt, och sen hade jag lite fikagäster på eftermiddagen. Jättetrevligt. Men roligast hitills i veckan var detta: Att jag var på BIO i tisdags. Bio? Jag? Det fanns inte på kartan… Men så hörde min vän Marie av sig för hon hade fått tag på två gratis biljetter till en förhandsvisning av ”Marley och jag”. Först fnös jag bara och sade till Hugo: Bio? Det går ju inte… Går det inte? svarade han, och så gjorde vi ett försök.. och det gick ju bra! Med lite utpumpad mjölk och en pappa som är Antonias ögonsten, så lyckades de klara kvällen själva, medan jag, fullständigt exalterad, fick en skön kväll i biomörkret. Jag hade nöjt mig med vilken film som helst, men denna var faktiskt bra också! Verkligen! Tror jag… eller så nöjer jag mig som sagt med vad som helst 🙂 Fast Marie gillade den också, och hon har väl lite mer förankring i verkligheten än mig…

Igår hade jag barnvakt igen. Farmor Ing-Marie kom och promenerade med Antonia medan jag fick den stora glädjen att för delta på ett av min PT Lindas Bodypumppass. Kul! Svettigt! Och lite nedslående… Men det är bara att pallra sig dit igen, och igen, och igen, om jag ska slippa känna mig som ett kylskåp en vacker dag…

På kvällen var jag på min andra träff för kvinnliga företagare, och kvällens tema var att lära känna sig själv. Mycket intressant. T ex poängterade de, att man sliter ut sig själv om arbetsdagen innehåller mer än 15-20% uppgifter som man inte gillar. Så om man verkligen hatar bokföring så ska man skaffa någon som gör det åt en, annars kommer man ta död på sin lust och ork.  Skönt att bli uppmuntrad att acceptera hur man är liksom, istället för att kämpa med att ändra på sig själv. Så långt är faktiskt inte livet, att vi hinner justera får personlighet hur mycket som helst…

I dag har vi varit på infomöte om babysim, som börjar nästa vecka. Det ska bli jättemysigt och kul, ser fram emot det massor! Och nu i eftermiddag ska vi fika med ett par mammor och bebisar i min kör, Tua med sin Folke, och Karin med sin Ingrid. Det blir jättefint, även om jag är supertrött.. Får se om jag orkar promenera dit, ellerom det blir bilen. Det vore ju skönt med lite sol.

Ikväll ska vill till Borg och fira Hugos pappa som fyller år. Sen sover vi kvar där och jag och Antonia stannar kvar där imorgon. Så kanske jag kan få lite sovmorgon medan Antonia håller koll på farmor och farfar. Eller tvärtom.

Ja jag lever som jag lär, och satsar på sömn idag. Jag lade mig vid 22 igår, och ammade ett par gånger under natten innan jag blev väckt slutgiltigt vid halv sju… Sen har vi sovit ytterligare tre gånger (eller försökt). Men det är en chansning varje gång jag bestämmer mig för att ligga kvar när jag ammat, för att försöka sova tillsammans med Antonia. För ofta leder det till att jag precis har somnat, precis har gett efter, precis har signalerat till min kropp att ”ge upp, nu får du vila, nu sover vi” när Antonia vaknar igen… hon sover nämligen bara 20-40 minuer och jag är lite för genomtrött för att uppskatta power-naps…

Det som känns jobbigast med att vara trött är, och ja nu erkänner jag ännu ett typiskt småbarnsförälderssymptom, att jag känner mig otillräcklig som mamma!!! Tråååkigt, tråkig, tråkig som bara ligger och omöjligt kan öppna ögonen när den underbara lilla människan bredvid mig med ett stort leende (vilket jag ser när jag orkar kisa) försöker prata med mig och välkomna mig till en ny underbar dag. Jag ligger där och kämpar med att försöka få upp ögonen och tänker att Antonia lär sig att kärlek och uppmärksamhet är något man måste kämpa för, förställa sig för att förtjäna, tjata om, när jag egentligen bara vill överösa henne och omhulda henne med kärlek från alla håll! Och där ligger HON och försöker visa sin kärlek till mig istället, jollrandes, leendes, ropandes och petandes (och rivandes, om jag inte klippt hennes naglar) med sina små händer i mitt ansikte… Men jag antar att det är så här det är, man kan inte kan skapa himmelriket på jorden åt sina barn, jag får bara hoppas att min kärlek och omtanke när fram när jag orkar ge den. Och så får jag se till att jag orkar ofta, genom att även unna mig ”mammagött” ibland, som Tabita hade sagt…

Hugo har tagit Antonia på promenad i en timme, och vad gör jag? Det lutar åt att jag kommer surfa och blogga bort den timmen… Min första tanke när Hugo säger att han ska ut med Antonia är  ”JA! Nu kan jag äntligen göra allt det där…!” Men sen inser jag att jag inte vet riktigt vad jag syftar på… göra vad?

Det är ju inte så att jag går och tänker på vad jag skulle kunna göra om jag ”slapp” ta hand om Antonia hela tiden, det vore ju bara frustrerande att tänka så! Så nu när jag får lite tid själv, så spelar det liksom inte så stor roll vad jag gör, det är bara skönt att få göra det ostörd en stund. För även om Antonia är en superskön tjej som sällan gnäller, och jag ofta hinner blogga, städa, träna, promenera, yoga, surfa, fika med andra mammor, prata i telefon, laga mat, läsa tidningen, sova, så är det ju ändå så att jag aldrig aldrig kan slappna av 100%. För jag kan precis när som helst bli tvungen att släppa allt jag har för händer för att ta hand om Antonia.

Och det är ju inte så att jag har något emot att ta hand om henne, men det som sliter är just den där beredskapen, och de snabba ”omfokuseringarna”. Det sliter lite på en, när man precis har lagat mat och ser fram emot att stilla amningshungern och saliven har börjat rinna och magen har börjat kurra.. och så vaknar Antonia, och vill bli ammad. Och så måste jag ligga där bredvid henne i 30 minuter och se hur hon stillar hungern medan jag själv ligger där och blir allt med hungrig och frustrerad och irriterad… Eller när jag har tagit ta i ett städprojekt någonstans och precis börjar närma mig det tillfredsställande färdigställandet, och så vaknar Antonia och jag måste lämna dammtrasan osköljd, soppåsen oknuten, klädhögen ovikt, tvättmaskinen ourplockad… Alternativet är att jag försöker göra klart det jag gör medan jag hör Antonia bli allt mer irriterad. Då är det min stresstålighet som får sätta gränsen, och det är ju en ganska jobbig mätare att gå efter… Så… nu ska jag bara njuta de sista 40 minuterna av min barnlediga timme åt att meditera över vad jag än tar mig för, njuta av att inte behöva lyssna efter små nyvakna rop från sovrummet eller galna glädjetjut från hoppgungan.

Antonia har förresten precis invigt en hoppgunga som vi lånat av Ally, och hon älskar den! Älskar att kunna traska runt med sina små små fötter på golvet under och få sig själv att snurra runt runt, älskar att kunna se ut över köket och hallen, älskar att hoppa hoppa hoppa!!! Filmer och bilder kommer senare.

Nu – tid för mammagött, som Tabita hade sagt…