Modern

Dagens Våga Vägra Vintertrötthetsprojekt blev att cykla till familjen Strand och hälsa på deras hästar. Och låna deras leksaker. 🙂 Skönt för själen, men svinkallt… Antonia har på sig ett helställ i ullfrotté som jag avundas. Sen ska vi hem och baka kakor och laga kyckling med ugnsbakade rotfrukter. Idyll!

Idag rusade Antonia mot lekrummet hos dagmamman och vrålade samtidigt till mig: ”HEJ DÅ MAMMA!”

Åh vad jag älskar att hon gör så! Det känns trist att hon bara får gå 15 tim/v under nästa år, det blir till att kuska runt på alla babycaféer som finns, och kanske dra ihop ett eget en gång i veckan? Det vore kul…

Vi var på ett barncafé ute på landet i tisdags, i Östra Skrukeby. Det är en eldsjäl som hållit i det i 14 år, och det känns himla kul att man kan göra något ”ute hos oss” och inte bara i Linghem, där jag har upplevt att det är svårt att komma in i gänget. I Skrukeby däremot hittade vi genast gemensamma bekanta och Antonia stortrivdes. Så fort vi kommit utanför dörren till församlingshemmet där caféet var sade hon ”Imorgon ska jag åka dit till de där pojkarna” och sen nämnde hon det igen igår eftermiddag när en bekant kom förbi ”Pappa är på jobbet, jag ska åka till mina kompisar”…

Själv fokuserar jag på att inte låta arbetsdagarna suga musten ur mig. Att inte orka göra något på kvällen är ett för högt pris att betala för att ha ett ganska trist skitjobb. Fram till två är jag relativt pigg och fantiserar om saker jag vill göra när jag kommer hem, men sen dippar energin och när jag hämtat Antonia vid halv fyra och tagit mig hem är jag helt förlamad av trötthet. Men nu har jag testat två olika saker för att motverka det, och det har fungerat! I tisdags testade jag helt enkelt att göra något, nämligen åka på barncaféet, och inte drabbades jag av någon koma där inte! Tvärtom höll jag mig pigg hela kvällen sen. Igår testade jag att gå in på toa och dansa vilt till en låt med ipoden i öronen, vilket också fungerade över förväntan! Jag blev pigg och alert och kunde sitta i soffan och amma Antonia medan vi tittade på svtplay i en halvtimme och hon somnade, utan att jag blev det minsta trött. Annars brukar jag vara helt f ö r s t ö r d om jag sätter mig i soffan med henne, även om hon inte somnar. Så, stärkt av framgång ser jag fram mot vinterns fortsätta projekt, Våga Vägra Vintertrötthet! Allt handlar om i

Förutom att Antonia hade bråttom in i lekrummet idag, så bjöd hon på ett ”hej då”. Jag hade aldrig kunnat gissa att det kunde kännas så viktigt att som mamma få höra det, att man letar efter sånna små tecken på att hon är trygg och lycklig.

Det är verkligen omöjligt att gissa sig till, och förbereda sig på, vad föräldraskap går ut på. Och att jag varit förälder i drygt två år, även det är svårt att förstå, för jag känner mig fullständigt på krälstadiet.

Fast nej, det är inte riktigt sant. De här två åren har jag funderat mycket på vad jag vill ge mina barn, och utifrån det har jag formulerat en del grundvärderingar som jag inte tidigare varit medveten om att jag hade. Denna process av ”medvetandegörning” har även haft biverkningen att jag bättre vet hur jag vill bemöta inte bara mina barn, utan även mig själv och andra. Man kan väl med andra ord säga att jag har utvecklat min moral, och lärt mig sätta värde på att ha en sådan. Det här blivit mycket lättare för mig att göra val även i svåra situationer, nu när jag har en starkare ryggrad av värderingar och prioriteringar.

Så för mig handlar föräldraskap mycket om att agera utifrån mina värderingar i utmaningen det innebär att ge ett barn en lycklig start i livet och maximala möjligheter att leva ett lyckligt liv även sedan mitt ansvar och min möjlighet att påverka minskat. Det är en väldigt förenklad vision, men jag tror att grunden till medvetna handlingar ändå är att överhuvudtaget ha en vision, att ha ett mål att jobba utifrån och med tiden specificera.

Jag tror detta är särskilt viktigt i föräldraskap, då man annars riskerar att hamna i ett reaktivt agerande, då vardagen ofta innebär trötthet, stress, kompromisser och snabba beslut. Har man ingen röd tråd att följa då, så kan man nog hamna i att ”släcka bränder” med ett antal olämpliga metoder så som mutor, tjat och förtryck av känslor.

Viktigast för mig är respekten för barnets upplevelse, lycka och integritet. Precis som i bemötandet av andra människor, skall barnet aldrig generas eller kränkas. Dessutom har man gentemot barn ett ansvar att inte ge barnet ett större ansvar än det klarar, och att inte ge barnet skuldkänslor eller känsla av misslyckande. Detta innebär för mig absolut inte en uppfostran där man ska undvika all konflikt och alla krav, för det resulterar i curling och småkungar. Tvärtom ska man utifrån sina grundvärderingar agera på ett sätt man kan stå för, så man inte i efterhand skyller på barnet eller omständigheter.

Det här är svårt att prata om utan att verka självgod och pretentiös känner jag. Det är ett näst intill tabubelagt område då vi lever så nära det, brottas med det dagligen och många bär en tagg av dåligt samvete vad gäller dessa frågor. Men bristen på samtal kring detta gör också att vi går miste om goda råd och möjligheten att få vara tankar ifrågasatta och omvärderade. På sätt och vis är det en skyldighet gentemot våra barn att vi pratar om det, så vi får in lite frisk luft i den slutna bubbla som jag tycker att familjen idag är. Men jag upplever att det finns mycket stress och prestige och försvarsattityd alternativt självförminskande bland mina jämnåriga när frågan kommer på tal. Ni som är äldre, har det alltid varit så eller har man kunnat föra en öppen diskussion kring barnuppfostran tidigare?

Idag nådde Antonia en ny nivå hos dagmamman – hon ville inte gå hem! Det visade hon genom att svara ”nej” på frågan samt korva sig vid påklädning. Jag blev helt ställd…

Dessutom har hon under kvällen förklarat att hon älskar Alexander (grannpojken, 4 år), vill säga ”hördudu” och krama honom.

Så – hon vill inte hem och hon har hittat sin kärlek. Tänk om man skulle ha som ambition att gifta bort sina barn innan nästa kommer? 🙂

Om hon inte får ett ja hos grannen så tror jag hon kan nöja sig med att flytta hem till farmor och farfar. När vi är där så är Hugo och jag i stort sett osynliga, då finns bara farmor och farfar för Antonia.

I övrigt är vardagen väldigt tungrodd nu, sedan farfar gick bort i fredags och Hugos farmor i torsdags. Vi är oändligt trötta och jag har dessutom fått graviditetsklåda över hela kroppen. Så det är lite gnälligt just nu. Förutom hos Antonia, hon verkar nästan hög på livet.

Men jag älskar henne inte, om ni frågar henne. ”Nej, jag älskar mamma, bara.”

Ibland bjuder livet på en konstig mix av upplevelser. Känslorna och tankarna dyker upp i märkliga kombinationer när man ställs inför badrumsrenovering och hjärnblödning, graviditet och andningsuppehåll, 2-årskalas och benamputering, Antonias underbara repliker och dödsvaka, brist på middagsidéer och ”saknar anhöriga”, slut på filmjölk och SD i riksdagen… Mitt i allt känner jag ändå en växande glädje och tacksamhet, över att jag själv och de närmaste är friska och sams, över att bo i världens bästa land (oavsett regering!), över solsken och framtid och körsång och den nya mjukstängande toalettringen. Livet bjuder på kontraster och nya möjligheter, bara att haka på.

Idag har Antonia fått sig en välförtjänt skråma. Hon drog Ida i håret, och fick en nagel i respons.

Var kom den här underbara människan ifrån? Plötsligt har hon funnits i mitt liv i två år, och hon blir bara mer och mer och mer av allt! Imorgon firar vi två år utanför magen 🙂

Någon som till ha en kaka? ”De är värm nu. Faka! (=smaka) Namnamnam!”

Ny kyl och frys, äntligen på plats, redo att fyllas och testas hårt under nästa helg med tårtkalas och en massa släktbesök.