Förutom att Antonia hade bråttom in i lekrummet idag, så bjöd hon på ett ”hej då”. Jag hade aldrig kunnat gissa att det kunde kännas så viktigt att som mamma få höra det, att man letar efter sånna små tecken på att hon är trygg och lycklig.
Det är verkligen omöjligt att gissa sig till, och förbereda sig på, vad föräldraskap går ut på. Och att jag varit förälder i drygt två år, även det är svårt att förstå, för jag känner mig fullständigt på krälstadiet.
Fast nej, det är inte riktigt sant. De här två åren har jag funderat mycket på vad jag vill ge mina barn, och utifrån det har jag formulerat en del grundvärderingar som jag inte tidigare varit medveten om att jag hade. Denna process av ”medvetandegörning” har även haft biverkningen att jag bättre vet hur jag vill bemöta inte bara mina barn, utan även mig själv och andra. Man kan väl med andra ord säga att jag har utvecklat min moral, och lärt mig sätta värde på att ha en sådan. Det här blivit mycket lättare för mig att göra val även i svåra situationer, nu när jag har en starkare ryggrad av värderingar och prioriteringar.
Så för mig handlar föräldraskap mycket om att agera utifrån mina värderingar i utmaningen det innebär att ge ett barn en lycklig start i livet och maximala möjligheter att leva ett lyckligt liv även sedan mitt ansvar och min möjlighet att påverka minskat. Det är en väldigt förenklad vision, men jag tror att grunden till medvetna handlingar ändå är att överhuvudtaget ha en vision, att ha ett mål att jobba utifrån och med tiden specificera.
Jag tror detta är särskilt viktigt i föräldraskap, då man annars riskerar att hamna i ett reaktivt agerande, då vardagen ofta innebär trötthet, stress, kompromisser och snabba beslut. Har man ingen röd tråd att följa då, så kan man nog hamna i att ”släcka bränder” med ett antal olämpliga metoder så som mutor, tjat och förtryck av känslor.
Viktigast för mig är respekten för barnets upplevelse, lycka och integritet. Precis som i bemötandet av andra människor, skall barnet aldrig generas eller kränkas. Dessutom har man gentemot barn ett ansvar att inte ge barnet ett större ansvar än det klarar, och att inte ge barnet skuldkänslor eller känsla av misslyckande. Detta innebär för mig absolut inte en uppfostran där man ska undvika all konflikt och alla krav, för det resulterar i curling och småkungar. Tvärtom ska man utifrån sina grundvärderingar agera på ett sätt man kan stå för, så man inte i efterhand skyller på barnet eller omständigheter.
Det här är svårt att prata om utan att verka självgod och pretentiös känner jag. Det är ett näst intill tabubelagt område då vi lever så nära det, brottas med det dagligen och många bär en tagg av dåligt samvete vad gäller dessa frågor. Men bristen på samtal kring detta gör också att vi går miste om goda råd och möjligheten att få vara tankar ifrågasatta och omvärderade. På sätt och vis är det en skyldighet gentemot våra barn att vi pratar om det, så vi får in lite frisk luft i den slutna bubbla som jag tycker att familjen idag är. Men jag upplever att det finns mycket stress och prestige och försvarsattityd alternativt självförminskande bland mina jämnåriga när frågan kommer på tal. Ni som är äldre, har det alltid varit så eller har man kunnat föra en öppen diskussion kring barnuppfostran tidigare?