Modern

Dagens motto är: Skjut inte upp saker till morgondagen, för då är du äldre, tröttare och fegare. Och vad passar väl bättre när man en söndagsmorgon möts av en frys full av halvtinad mat? (En mycket nära bekant till mig blev sugen på banankaka sent igår och gick visst och lade sig med en frysdörr lämnad på glänt. När man sover hjälper inte pipande varningssignaler.) Ja då behövs lite jävlar anamma. Fyra rätter behöver lagas, plus en tårta för att ta tillvara på alla bär, och lilleman vill bara sova i famnen. Vad gör man? På med BabyBjörn, förklä, ut med en tutte som bebben kan förse sig på, och sen är det bara att börja hacka. En fiskgryta står nu på spisen och puttrar, en ugnsstekt kyckling står på verandan och svalnar, tårtan är på gång men väntar på mjöl från affären, och jag ska ge mig i kast med att mixa bär till tårtan och göra sås av kycklingspadet. Någon som vill komma på middag imorgon? Fiskgryta, kyckling, Wallenbergare av älgkalvsfärs, köttfärspaj av älg samt tårta finns att välja på. 🙂

Hugo blev också inspirerad av mottot och tog cykeln till Linghem (3 km bort) med Antonia bakpå för att handla mat. Det är 15 minusgrader ute. Men imorgon är han äldre, tröttare och fegare.

Lilleman sover, Antonia och Hugo är på biblan en sväng och jag steker falukorv och kokar rosa mos av potatis, blomkål och en ekologisk rödbeta från Ekolådan.

Oj, nu kom de hem och gör storstilad entré genom att inviga vår nya dörrklocka och komma med paket till petite moi. 🙂

Lilleman och jag har avlyssnat en 100% skrikfri och harmonisk morgon och avfärd till dagmamma nere på bottenvåningen. Alla av olika anledningar stressade föräldrar vet att det är värt ungefär ett spädbarns vikt i guld att alla familjerelationer och vardagssituationer fungerar. Det är inte allt för ofta som allt klaffar, därför är det sagolikt skönt att få bevittna när det gör det. Nu ska jag gå ner och bada lilleman och sen avnjuta frukost i sällskap av en gissningsvis glad, stolt, nöjd, harmonisk, utsövd tvåbarnsfar.

Nu har Antonia gått över till att säga ”Vad sa jag då? Vad sa jag då?” vid matbordet, och fattar man inte så förtydligar hon:

”- Tyst! Sjung! Tänk!”

Här är en bild från i morse när Ekolådan kom. Antonia sneglade mot grönsakerna som pappa ställde fram på bänken, och konstaterade sen:

”- Mamma, den där sjunger!”

Hon syftade på fänkålen. Jag räckte henne den, och hon sjöng med den. Sen blev den en tekanna.

Hugo har förresten lyckats söva henne igen! Jag och bebisen fick en massa godnattpussar nere i vardagsrummet, pappa sade att mamma ska lägga sig sent, och sen gick de upp under det att Antonia glatt vrålade ”Godnatt mamma och bebisen! Godnatt mamma och bebisen!”

Själv är jag galet trött och mör i känslorna nu. Mycket kanske går på rutin så här andra gången, men det stora i att skapa en människa, den utdragna stressen att gå över tiden och den faktiskt i viss mening traumatiska situation det är att genomgå en förlossning upplever jag som lika omvälvande som första gången. Ska nog många barn till för att man ska ”vänja” sig vid det…

Antonia har lärt sig skära. Hon har övat på Playdoolera och nu sker det för första gången ”på riktigt”.

Idag har lilleman sovit. Och sovit. Och efter en sån dag behöver man ju …sova lite. Tja han har faktiskt avverkat ett besök på BVC också, med godkänd viktökning (180 gram över födelsevikt) och korrigering av födelselängden (bara 55 cm, inte 56). Men sen har han sovit sig igenom sina föräldrars sängprovning i Tornby, pizzalunch samt besök av farmor och farfar (tja, de fick en liten blick). Så nu är det väl tankning som gäller resten av kvällen (med sovpauser of course).

Antonia har sedan någon dryg månad börjat tysta oss när vi pratar vuxenprat med orden ”Var tysta. Prata inte” men nu har hon börjat säga. ”Inte prata, bara tänka” eller ”Inte prata, bara tänka och sjunga” eller i bilen ”Inte prata, bara tänka och titta på bilarna”. Nyss fick Hugo bästa tillsägelsen hittills: Var tyst och sjung!

Godmorgon ifrån gänget på kattvinden! Efter att ha sövt båda guldklimparna medelst dubbelamning igår smög jag över till röda rummet och sovalkoven där, så jag och lillen inte stör med blöjbyten och gnäll. Jag drar inte ner rullgardinen där utan njuter av stjärnhimmel och hur månljus och gryningsljus reflekteras i snön och gör den ena natten vackrare än den andra. Något ska man ha för att man vaknar på natten.

Ja jag vet, jag tar inte hand om er kära bloggläsare, två dagars tystnad är ju oacceptabelt. Men vi har det så skönt och soft här hemma, låter timmar och dagar gå. Jag gör ju alla mina blogg inlägg från mobilen, och den har jag liksom slarvat bort mer eller mindre medvetet senaste dagarna. Glömde den visst nere i tvättstugan.

Idag har jag haft en skön och aktiv, kanske lite för aktiv dag, och är därför tvångsnattad för att vila (och bloggar istället)! Jag gick ett par kilometer (fram och tillbaka på parkeringssträckan utanför huset några gånger, för att inte hamna för långt hemifrån) och det var underbart att åter uppleva lite vettig rörelseförmåga efter graviditeten. Så mycket snabbare än efter förra dessutom, då jag hade fyra stygn att dras med. Samma sköna rörelseförmåga har inspirerat mig att pyssla hemma idag. Och kanske har jag sprungit några gånger för mycket ner i källaren och upp på övervåningen, för jag är lite öm i både mage, rygg och höfter. Man är ju lite uppmjukad i kroppen inför förlossningen, även om man inte känner av någon smärta av foglossning, så det finns anledning att ta det lugnt *försöker övertyga mig själv* Tja, det är till att passa på så länge Hugo är hemma, imorgon blir det kommenderad middagsvila för mig innan farmor och farfar kommer på sitt, och vårt, första besök. Det har varit toppen att ha en besökfri vecka för att landa, men nu känns det lagom att öppna familjebubblan.

Imorgon är det dags för första utflykten också förresten, för vi ska på första besöket hos BVC. Ska bli spännande att se vad han väger.