Nu har Antonia gått över till att säga ”Vad sa jag då? Vad sa jag då?” vid matbordet, och fattar man inte så förtydligar hon:
”- Tyst! Sjung! Tänk!”
Här är en bild från i morse när Ekolådan kom. Antonia sneglade mot grönsakerna som pappa ställde fram på bänken, och konstaterade sen:
”- Mamma, den där sjunger!”
Hon syftade på fänkålen. Jag räckte henne den, och hon sjöng med den. Sen blev den en tekanna.
Hugo har förresten lyckats söva henne igen! Jag och bebisen fick en massa godnattpussar nere i vardagsrummet, pappa sade att mamma ska lägga sig sent, och sen gick de upp under det att Antonia glatt vrålade ”Godnatt mamma och bebisen! Godnatt mamma och bebisen!”
Själv är jag galet trött och mör i känslorna nu. Mycket kanske går på rutin så här andra gången, men det stora i att skapa en människa, den utdragna stressen att gå över tiden och den faktiskt i viss mening traumatiska situation det är att genomgå en förlossning upplever jag som lika omvälvande som första gången. Ska nog många barn till för att man ska ”vänja” sig vid det…
”hon sjöng med den. Sen blev den en tekanna.”
underbar fantasi, får mig att vilja rita en magisk fänkåls-kanna.
Ja det låter som något man drömmer, saker som byter skepnad på något logiskt ologiskt sätt…
ja jag älskart!!!! TYST SJUNG TÄNK! hahha.! underbara familj!
Det är ganska roligt också att Antonia tror att det är tomten som kommer med ekolådan.
ja det är gullit! anders kanske såg ut som en grönsakshandlare i tomtemasken?!