Modern

Vi har haft en underbar förmiddag ute i ”byn”. Jag har promenerat till kyrkan, har visat lillen för och pratat bristningars varande eller ickevarande (ickevarande för min del) med grannen Veine, suttit i solen medan lillen bara sov. Sen gick jag in och ammade medan Hugo och Antonia fick sällskap av grannarna Jennie och Alexander. De byggde ett ladugårdskomplex av snöskarerutor, och fick titta på lillen genom fönstret. Ikväll ska vi vända marschaller i snöbygget. Nu sover hela familjen snart middag och jag ska städa…

Vi har varit ute i 1,5 timmar och lilleman bara sover, först i bärsjal, nu i mitt knä. Fyra lager ull gör susen.

Lägesrapport:

Lillen – trött, hungrig, lite förundrad, namnlös

Antonia – lättad, glad, fnittrig, sjungandes, stolt, nyammad (oj då, jag somnade och Antonia passade på att tömma förrådet för lillebror…)

Jag – trött, hungrig, så sjukt lättad över att vara ”på andra sidan”

Hugo – får äntligen chansen att titta närmare på underverket…

Jag laddar inför hemfärden genom att titta på bilder i mobilen. Vad är det som väntar? Hur blir det om man lägger till en bebis i det som var?

Idag har Antonia och Hugo varit här hela eftermiddagen. De kom innan lunch och åkte nu vid sju. Pust. Jag stannar en natt till 🙂 nu ska jag ha en soft kväll och lång skön natt innan verkligheten får drabba mig imorgon. Men jag ska verkligen göra allt för att motstå impulser att ”ta tag i saker” och komma igång med vardag och projekt. Det hinner vi. Jag ska bygga bo på en stor madrass i vardagsrummet och fortsätta låta hormoner och känslor och tankar flöda. Endast en sak är värd att hålla i minnet nu – allt förändras och det blir inte så som man tänkt sig. Mina redskap för att hantera det nya är andning, magkänsla och en bestämd fot på bromspedalen – allt har sin tid.