Modern

Att sova middag igår var mycket lyckat. Jag somnade på 10 sekunder och kände mig lika trött efteråt, men eftersom jag sov bort 50 minuter i ett nafs så antar jag att jag kan ösa mer i det hålet.

Igår testade jag även att gå i säng direkt efter middagen. Lyckat det också. Satt i sängen och mös med Iwan, surfade mellan 19.30 och 20.30, diskuterade sedan Pridefestivalens syfte och existens med Hugo som sövt klart Antonia, till 21.30. Somnade 22 men vaknade tyvärr av en missnöjd Iwan redan 5.30, en timme före väckarklockan.

Varför väckarklocka alls? Jo för jag ska lämna Antonia 8.15. Det var inte så lyckat att cykla med henne i kylan, hon har frusit kinderna, och är röd, svullen och lite med köldkänslig tills det gått över.

Dagens testing blir förmiddagsvila, en lite större utmaning då jag är piggare då, men jag behöver lite mer sömn för att få ut maximalt av eftermiddagens efterlängtade besök av väninna med två jämnåriga knoddar. Förutom trevligt sällskap har blivit lovad en tröstkaka, för att föräldraledighet handlar så mycket om av ”bryta ihop och komma igen” 🙂 Men stark blir man – i psyket, rationell, tålmodig, och kärleksfull. Det är det som är den stora utmaningen, att visa kärlek. Att vara ett monster är lätt, ge efter för känslan av frustration, irritation, bli en jukebox av tillsägelser, tjat, morrningar, gnäll, självömkan. Men det gör en inte till en bättre person, och skapar inte lyckliga nya människor. Det svåra är att skapa en fin vardag och kärleksfull tillvaro för små varelser vars stora mission är att ifrågasätta allt hela tiden, för att hitta de gränser man satt upp. Varelser som lutar sig mot räcket och ser hur väl man har snickrat, varelser som rycker i alla dörrar för att se om de verkligen är låsta, som springer ut på alla vägar för att se om de verkligen blir överkörda. Jag vill att mina barn ska förvänta sig kärlek och glädje och positiva utmaningar av livet, och ska man orka får man bryta ihop och komma igen stup i kvarten…det är värt en kaka. 🙂

Fred Iwan Ilke

Så heter vår gosse, med Iwan som tilltalsnamn. Fred delar han med sin morfar och morfars far, och Iwan hette hans farfarsfarfar i första namn, samt hans farfar och farbror i andra namn.

Hur överlever man sista timmen innan middag? Man går ut. Antonia spårar hare. Lycka.

En sovstund efter lunch, kan det vara något? Åh, vägen bort från mitt trötta blekgulgröna ostbågeböjda jag känns oändligt lång… Jag behöver en handlingsplan för att bli människa igen… Ett fräscht rouge, en bra concealer under ögonen och starkt kaffe i magen?

Utmaning: BVC-besök för Iwan, med sällskap av Antonia.

Specifikation: Medelst bil ta sig till BVC i Linghem till kl 10.45. Få med BVC-kort.

Möjligheter till extra poäng: hämta ut presentbok till Iwan från barnbokensvänner på biblan. Handla päron och blöjor på Ica. Komma ihåg att ta ut kontanter för att betala senaste 3 fikorna på barncafeet i Skrukeby.

Distraktioner: Vara nåbar via telefon och ta emot två besök hemma, av personer som ska hämta kyl resp. flyttkartonger som vi lagt ut på Blocket.

Resultat: Över förväntan! Kom endast ca 3 minuter försent, men då tyckte jag att jag var ute i sjukt god tid. Antonia sysselsatte sig själv under besöket, med att rita och titta på. Iwan väger 5390 gram, och fick naveln ”lapiserad” då den inte torkat bort riktigt. Skippade biblabesöket eftersom Antonia var för trött för att orka gå (och nej, jag orkar inte bära dem båda hur långt som helst, än…) men handlade OCH kom ihåg att ta ut kontanter! Fick iväg flyttkartongerna innan BVC och kylen när vi kommit hem.

Nya talanger: Bära Iwan i Baby Björn, trött Antonia på höften, skötväska på axeln och matkasse i handen – samtidigt.

Betyg: 8 av 10 möjliga! Mycket bra jobbat! *klappar mig på axeln*

Status efteråt:

Mamman: Stabilt. Men glömde äta lunch av chocken.

Antonia: Sov i 2,5 timmar.

Iwan: Sov på vägen hem, sen passade han på att slumra och äta medan syrran sov.

Som sagt, barnen tar den tid och plats de behöver…

Nu minns jag, det är ju så här man gör när man är mammaledig, man äter frukost och sen lägger man sig igen!

Hugo har sin sista dag hemma idag. Och Antonia är 6 timmar hos dagmamman. Skönt för alla inblandade.

Sen var det det där med att vara ganska nyförlöst. Att man kanske behöver sova lite extra. Jag testade att sova middag. Det gick bra, en timme försvann. Jag borde testat det tidigare, på tisdag börjar Hugo jobba igen… Gäsp!

Igår var vi hos vänner, idag har farmor och farfar varit här på lunch, och morfar gjorde premiärbesök från igår till idag. Mysigt och nödvändigt att få träffa lite folk, längtar så tills jag och patrasket blir mobila så vi kan åka till barncaféer och hälsa på folk. Det känns ouppnåeligt nu. Och att göra något så målinriktat som att t ex köpa glasögon känns som tja… Kört?!

Kan inte jag ta mig till verkligheten, får jag skapa den här hemma tänker jag, och planerar att flytta in mitt skrivbord in i röda rummet, för att få en mer inspirerande plats att ta spjärn mot. Men, ska jag inte bara gosa och leka med mina barn närmaste tiden? Tja, senaste veckan har jag blivit påmind om hur den underbara mammaledigheten kan te sig – barnen tar den tid och plats de behöver, är det något jag behöver lägga energi och fokus på så är det att påminna mig om mina andra intressen och skaffa intellektuell stimulans, för att inte bli g a l e n… Även med Hugo hemma har jag börjat känna av hur ungarna kan kännas som två fotbojor och tillvaron som ett evigt blöjbyte, om jag inte ser till att ta hand om mig själv på alla sätt, och hålla mig ”on top of things”.