Modern

Vi fick en pojke klockan 01.31. Han är 56 cm lång och väger 4960 gram.

Hej alla, Hugo här. Vi är på BB nu och värkarbetet har kommit igång med hjälp av dropp.
Helena mår bra och är vid gott mod, bebisen mår också prima. Nu är det bara att vänta.

Jag återkommer när det finns mer att berätta.

/Hugo

Det är för jäkla tungt att gå nu alltså, det gör ont i alltihop där nere, särskilt efter gårdagens hinnsvepning på BB. Så man kanske skulle flyga för att avlasta kroppen? Jag hittade denna bild från graviditeten med Antonia, borde sätta upp den någonstans, för den ger mig en glad och lätt känsla. Och påminner mig om hur mycket jag älskar bildredigering.

Bebisen mår mycket bra i magen sade läkaren igår, tolkat utifrån en ”mycket fin kurva” man fått av att observera hjärtljuden under en halvtimme. Så det är ju skönt. Och det sparkas runt till tusen där inne, så jag är inte heller oroad. Och eftersom det är min övertygelse att chansen att både jag och bebisen har störst chans att fortsätta må ”mycket bra” om förlossningen får komma igång av sig själv, så väntar vi tålmodigt. I eftermiddag har vi tid för ultraljud, där man mäter flödet från moderkakan till bebisen, som ett mått på att moderkakan fungerar som den ska. (Risken med att ”vara gravid för länge” är att moderkakan åldras, ger för lite näring, och att barnet skadas eller dör på grund av det. Upptäcker man detta för sent kan det även bli så att bebisen får för lite näring för att orka att jag blir igångsatt, så då blir det snitt. Men det kollar man med ett stresstest i så fall, genom att ge mig lite värkar med hjälp av hormoner, och kolla hur bebisen reagerar på det.)

Mentalt är det splittrat nu. Ibland släpar jag på 1000-kilosstenar och ibland flyger jag. Att få så här mycket tid till att tänka hjälper mig att bli mer närvarande, känna efter vad jag prioriterar, längtar efter, saknar, drömmer om, och det är inte helt fel att få sålla ut sånt ibland.

Jag blir obarmhärtigt irriterad på saker nu. Till exempel läste jag en mammatidning en artikel om träning efter förlossningen. I slutet av artikeln fanns en liten ruta med en kvinnas ”veckoträningsschema”. Då kan jag inte låta bli att undra, hur många som i förlängningen börjar praktisera ”skrikmetoden” för att söva sina barn, eller slutar amma, därför att de av den där artikeln och informationsrutan ännu en gång matas med bilden av att man ”ska” kunna, eller ”har rätt att kunna” genomföra fem träningspass i veckan när bebisen är 3 månader gammal. Barn får inte störa, barn ska bara finnas, bara ploppa ut smärtfritt och sen anpassa sig till den vita och välplanerade inredningen i det innan befruktningen till tänderna välrenoverade huset… Jag tänker, att kvinnan i artikeln antagligen knappt en enda vecka lyckades genomföra det där schemat, men det var hennes ambition, och hon tyckte det var en kul grej att i alla fall vara med i tidningen. Och reportern var säkert en ung tjej utan barn eller egen erfarenhet eller kritiskt tänkande, som bara ville få ihop en artikel. Och redaktören, som kanske är något äldre, och kanske har egna barn, har kanske inte själv genomskådat skådespelet, utan kämpar själv med metoder och scheman och prestationskrav för att få ihop den verklighet hon återspeglar i sin tidning. Gah! Det sprids så mycket ogenomtänkta tankar åt höger och vänster, så mycket ordbajs, och jag blir särskilt förbannad när det handlar om föräldraskap, för föräldrar idag är, enligt mig, osäkra, mottagliga och förvirrade! De bör behandlas varsamt, och stöttas i att hitta sin egen intuition. För de har hand om samhällets känsligaste varelser.

Och om den där artikeln gör mig förbannad, så kan ni tänka er vad jag tycker om att BVC i Uppsala just nu kör en extra informationskampanj för att lära föräldrar till 3-månadersbebisar allt om 5-minutersmetoden, eller ”skrikmetoden” som den kallas av mer kritiskt tänkande. De delar ut en broschyr där bland annat följande går att läsa.

”Och vi upprepar, vagga henne inte och låt henne inte suga sig till sömns vid bröstet eller flaskan. Lägg henne när hon är sömnig men innan hon har somnat in. Samma sak gäller som på natten. Hon ska lära sig att somna in utan att du behöver göra så mycket.”

Detta kan låta oskyldigt, men det lämnar inte så många alternativ åt den stackars föräldern. ”Hon SKA lära sig somna in utan att du behöver göra så mycket”. Ska? SKA? Jag är helt med på att det kan vara bra att bo själv ett tag i 20-årsåldern för att lära sig klara sig själv, men det hinner ge sig tills dess, en 3-månadersbebis SKA inte behöva någonting. Och författarna till broschyren vet ju själva vad som väntar:

”Om hon fortsätter att skrika går du tillbaka men lyft inte upp henne ur sängen. Du kan upprepa vad Du gjorde tidigare, smeka henne lätt över huvudet, säga godnatt och gå. Om hon är mycket upprörd kan Du bli tvungen att ta upp henne en stund. Du kan i så fall sitta med henne i Ditt knä tills hon har lugnat ned sig och sedan lägger Du tillbaka henne i sängen igen. Tänd inte ljuset, prata inte med henne och lek absolut inte för då kommer hon att vilja vara vaken och roa sig i Ditt sällskap.”

Jag är helt med på den sista meningen, det är inget fel i att lära barnet att skilja på natt och dag, det hjälper bebisen att slappna av. Det är inte misshandel på något sätt att inte ”ställa upp på lek” mitt i natten, utan istället erbjuda närhet och tröst och vaggvisor. Man skulle ju själv ha ganska svårt att somna om någon varje kväll frågade: ”Ska du verkligen sova nu? Vill du inte titta på en bra film? Fika lite? Surfa lite? Jag lägger tv-tablån här om du ändrar dig…” Lek, ljus och rörelse ska inte vara ett alternativ på natten i någon ålder. Men jag klandrar inte en 3-månadersbebis som inte accepterar att bli lämnad i ett mörkt rum ensam, och sedan förväntas nöja sig med en klapp på huvudet och ett ”godnatt”.

Jag har inte tillgång till denna broschyr i fulltext, men här är ett stycke från grundarens hemsida.

”Barn som fortsätter att ropa på föräldrarna vid nattuppvaknanden trots att de kan somna själva på kvällen har nästan alltid fått någon form av kontakt på natten. Den lilla kontakten kan för en del barn fungera som en form av belöning av ropandet. Under inlärningsperioden skall man alltså inte lägga ner barnet om det står upp och skriker, inte stoppa om det.

Det kan låta grymt att inte trösta men det är faktiskt grymmare att både trösta litet grand och sedan lämna barnet. Det är ett så kallat dubbelt budskap, som bara är ägnat att förvirra barnet. Föräldrarna vill inte bli väckta och vill inte gå in till barnet varje natt och barnet har rätt att få veta det. Enda sättet att tydligt säga detta till ett litet barn är att inte gå in till barnet. Då först förstår barnet och då först slutar det att fråga föräldrarna vad de egentligen vill, genom att varje natt ropa efter dem.”

I broschyrer som getts ut tidigare har dessa situationer förtydligats med instruktioner om att ”om barnet skriker så mycket så att det kräks ska man bädda om i sängen och byta kläder på barnet, helt utan att ta upp barnet ur sängen…”

Ja ni fattar… om sånt här gör mig förbannad annars, så går det mig mordisk just nu, och det är rätt skönt att vara rabiat emellanåt! 🙂 Faktum är att denna metod rekommenderas av Socialstyrelsen, det är liksom den som ”gäller” i Sverige, och jag fattar inte att ingen drar en parallell till de mycket omdiskuterade fallen av isolering som förekommer i ungdomsvård och även vuxenfängelser….

Klockan är 05.10 och jag har slumrat i två timmar mellan 01 och 03. Varför gör jag på detta viset? Mycket märkligt om det vore ett tecken på förlossning på gång, jag blir ju bara trött! Men jag VILL inte sova… varför?… Har inga andra ”symptom”, inga smärtor, inget, bara är vaken vaken vaken…

Jag har fått ett alter-ego: Gubben! Jag skojpratade lite med grov brytning i tisdags, när jag lekte med Antonia, och hon föll genast för karaktären gubben. Hon återupplivar honom självmant genom att kalla mig gubben. Ibland ser hon lite skräckslagen ut, när gubben bestämt hävdar att mat stoppar man i öronen och inte i munnen, men hon visade honom tålmodigt hur man äter med munnen och tuggar med tänderna. 🙂 Hehe…

Senast han dök upp var igår vid middagen. Sen hade vi läggningsrutiner, med skrik-och-gråt-tandborstning som vanligt 🙁 och Antonia var mycket trött, så hon skickade ut pappa ur sovrummet så fort vi lagt oss till rätta i sängen (20.30). Sen sade hon åt mig att släcka lampan, utan saga eller nått.

”- Jag älskar dig, älskling” sade jag.
Efter en liten paus svarade hon:
”- Jag älskar dig, gubben.”

Det är humor! Jag älskar den där lilla människan..

Den där lilla människan har förresten tidernas identitetskris nu. Jag lider med henne… Hon verkar ha bestämt sig för versionen att det är hon som är bebisen, som ska komma ut ur min mage. Och det scenariot skulle skapa viss förvirring och prestationsångest hos mig i alla fall… När vi plockade fram bebisblöjor och lade i en låda i badrummet igår konstaterar hon att: ”De där ska jag ha när jag blir bebis, när jag blir kissnödig.” Och säger jag att bebisen sparkar i magen så sprattlar hon med benen för att leva upp till min beskrivning… Helsnurrigt! Så nu har jag börjat rita teckningar där de är två, hon och bebisen, där de åker i vagnen tillsammans eller där de äter på varsin tutte… Hon kommer nog uppleva ganska stor förvirring när vi blir en till, och förhoppningsvis också en lättnad… I alla fall längtar jag efter att kunna presentera ”verkligheten” för henne, och hantera den, istället för att som nu försöka förklara dessa sagor och fabler som det är för henne…

Klippning och lyxfika och överraskningsbesök på pappa Hugos jobb.

Antonia älskade att vara hos frisören, hon satt i vänthörnan och höll på att trilla av stolen av fascination.

En del av nyårslöftet angående informationsflöde var att börja läsa bättre bloggar. Därför testar jag nu dels en del bloggar om ekologi och del några om hantverk och konst. Det här var ett roligt inlägg på Karins Konstgrepp om vad svenskar egentligen allra helst vill ha. Så det är detta du egentligen drömmer om när du tjatar om din IPad, Hugo?

I övrigt har jag en sån där konstig dag igen, då Antonia får frottera sig med sina dagmammekompisar, och jag får vara bara hemma… Mysko. Det kommer väl kännas mer logiskt när jag har en bebbe att ta hand om, men nu är det bara märkligt och skönt på samma gång. Jag är inte van vid att ha så här mycket tid att styra över, så det är lite svårt att få till det, men idag har jag hittills lämnat tillbaka bibblaböcker, handlat grädde, äpplen och nya krukväxter, läst 70 sidor i boken YCDBRALAI (You Can´t Do Business Running Around Like An Idiot, om att komma till saken…) av Klas Hellberg (rekommenderar den, samt hans första ”Hångla mer!”, gärna som ljudbok, då hans värmländska är ljuvlig att lyssna till…), surfat lite, fikat lite, pratat lite med svärmor i telefon och fuktlagt några kuddfodral som ska strykas.

För Antonias skull håller jag tummar och tår för att bebben kommer snart. Hon är helt sönderstressad. Hur trött hon än varit har hon inte somnat i vettig tid någon kväll senaste veckan. Häromkvällen behövde hon tre timmar för att varva ner, och då var hon ändå bara lugn och gosig. Andra kvällar blir det dramatiska bakslag då hon ligger och river mig i ansiktet och sparkar Hugo i ryggen tills jag får ett psykbryt… Ena dagen pratar hon bara om bebis, nästa dag vägrar hon prata om det. Hon testar olika tankar och teorier om hur det går till: är det hon som är bebisen i bebisboken, eller är det nya bebisen? Har dockan kommit ur Antonias mage? Har Antonia varit i pappas mage? Borde inte bebisen komma ut nu och sluta sparka mamma? Kan inte mamma sluta vara så trött och dansa lite mer…? Väntan är olidlig för henne, det blir nog lättare när hon har något verkligt att förhålla sig till. Men förutom att hon är svårsövd, och ägnar ca 3-5 timmar per dygn, spritt över dagen, till att amma eller gosa, så är hon oerhört rolig och charmig. För charmig? Rädd att bli utbytt? Ja vem vet, det är inte lätt att gissa vad hon tänker. Jag tänkte jag skulle låna en massa böcker som verkligen INTE handlar om familjer eller syskon, men bibblan var stängd när jag var där i morse. Har ni några boktips? Pippi Långstrump? Den finns kanske inte som bilderbok riktigt.. Något äventyrligt, som hon kan bygga lekar kring sedan tänker jag mig…