Det är för jäkla tungt att gå nu alltså, det gör ont i alltihop där nere, särskilt efter gårdagens hinnsvepning på BB. Så man kanske skulle flyga för att avlasta kroppen? Jag hittade denna bild från graviditeten med Antonia, borde sätta upp den någonstans, för den ger mig en glad och lätt känsla. Och påminner mig om hur mycket jag älskar bildredigering.
Bebisen mår mycket bra i magen sade läkaren igår, tolkat utifrån en ”mycket fin kurva” man fått av att observera hjärtljuden under en halvtimme. Så det är ju skönt. Och det sparkas runt till tusen där inne, så jag är inte heller oroad. Och eftersom det är min övertygelse att chansen att både jag och bebisen har störst chans att fortsätta må ”mycket bra” om förlossningen får komma igång av sig själv, så väntar vi tålmodigt. I eftermiddag har vi tid för ultraljud, där man mäter flödet från moderkakan till bebisen, som ett mått på att moderkakan fungerar som den ska. (Risken med att ”vara gravid för länge” är att moderkakan åldras, ger för lite näring, och att barnet skadas eller dör på grund av det. Upptäcker man detta för sent kan det även bli så att bebisen får för lite näring för att orka att jag blir igångsatt, så då blir det snitt. Men det kollar man med ett stresstest i så fall, genom att ge mig lite värkar med hjälp av hormoner, och kolla hur bebisen reagerar på det.)
Mentalt är det splittrat nu. Ibland släpar jag på 1000-kilosstenar och ibland flyger jag. Att få så här mycket tid till att tänka hjälper mig att bli mer närvarande, känna efter vad jag prioriterar, längtar efter, saknar, drömmer om, och det är inte helt fel att få sålla ut sånt ibland.
Jag blir obarmhärtigt irriterad på saker nu. Till exempel läste jag en mammatidning en artikel om träning efter förlossningen. I slutet av artikeln fanns en liten ruta med en kvinnas ”veckoträningsschema”. Då kan jag inte låta bli att undra, hur många som i förlängningen börjar praktisera ”skrikmetoden” för att söva sina barn, eller slutar amma, därför att de av den där artikeln och informationsrutan ännu en gång matas med bilden av att man ”ska” kunna, eller ”har rätt att kunna” genomföra fem träningspass i veckan när bebisen är 3 månader gammal. Barn får inte störa, barn ska bara finnas, bara ploppa ut smärtfritt och sen anpassa sig till den vita och välplanerade inredningen i det innan befruktningen till tänderna välrenoverade huset… Jag tänker, att kvinnan i artikeln antagligen knappt en enda vecka lyckades genomföra det där schemat, men det var hennes ambition, och hon tyckte det var en kul grej att i alla fall vara med i tidningen. Och reportern var säkert en ung tjej utan barn eller egen erfarenhet eller kritiskt tänkande, som bara ville få ihop en artikel. Och redaktören, som kanske är något äldre, och kanske har egna barn, har kanske inte själv genomskådat skådespelet, utan kämpar själv med metoder och scheman och prestationskrav för att få ihop den verklighet hon återspeglar i sin tidning. Gah! Det sprids så mycket ogenomtänkta tankar åt höger och vänster, så mycket ordbajs, och jag blir särskilt förbannad när det handlar om föräldraskap, för föräldrar idag är, enligt mig, osäkra, mottagliga och förvirrade! De bör behandlas varsamt, och stöttas i att hitta sin egen intuition. För de har hand om samhällets känsligaste varelser.
Och om den där artikeln gör mig förbannad, så kan ni tänka er vad jag tycker om att BVC i Uppsala just nu kör en extra informationskampanj för att lära föräldrar till 3-månadersbebisar allt om 5-minutersmetoden, eller ”skrikmetoden” som den kallas av mer kritiskt tänkande. De delar ut en broschyr där bland annat följande går att läsa.
”Och vi upprepar, vagga henne inte och låt henne inte suga sig till sömns vid bröstet eller flaskan. Lägg henne när hon är sömnig men innan hon har somnat in. Samma sak gäller som på natten. Hon ska lära sig att somna in utan att du behöver göra så mycket.”
Detta kan låta oskyldigt, men det lämnar inte så många alternativ åt den stackars föräldern. ”Hon SKA lära sig somna in utan att du behöver göra så mycket”. Ska? SKA? Jag är helt med på att det kan vara bra att bo själv ett tag i 20-årsåldern för att lära sig klara sig själv, men det hinner ge sig tills dess, en 3-månadersbebis SKA inte behöva någonting. Och författarna till broschyren vet ju själva vad som väntar:
”Om hon fortsätter att skrika går du tillbaka men lyft inte upp henne ur sängen. Du kan upprepa vad Du gjorde tidigare, smeka henne lätt över huvudet, säga godnatt och gå. Om hon är mycket upprörd kan Du bli tvungen att ta upp henne en stund. Du kan i så fall sitta med henne i Ditt knä tills hon har lugnat ned sig och sedan lägger Du tillbaka henne i sängen igen. Tänd inte ljuset, prata inte med henne och lek absolut inte för då kommer hon att vilja vara vaken och roa sig i Ditt sällskap.”
Jag är helt med på den sista meningen, det är inget fel i att lära barnet att skilja på natt och dag, det hjälper bebisen att slappna av. Det är inte misshandel på något sätt att inte ”ställa upp på lek” mitt i natten, utan istället erbjuda närhet och tröst och vaggvisor. Man skulle ju själv ha ganska svårt att somna om någon varje kväll frågade: ”Ska du verkligen sova nu? Vill du inte titta på en bra film? Fika lite? Surfa lite? Jag lägger tv-tablån här om du ändrar dig…” Lek, ljus och rörelse ska inte vara ett alternativ på natten i någon ålder. Men jag klandrar inte en 3-månadersbebis som inte accepterar att bli lämnad i ett mörkt rum ensam, och sedan förväntas nöja sig med en klapp på huvudet och ett ”godnatt”.
Jag har inte tillgång till denna broschyr i fulltext, men här är ett stycke från grundarens hemsida.
”Barn som fortsätter att ropa på föräldrarna vid nattuppvaknanden trots att de kan somna själva på kvällen har nästan alltid fått någon form av kontakt på natten. Den lilla kontakten kan för en del barn fungera som en form av belöning av ropandet. Under inlärningsperioden skall man alltså inte lägga ner barnet om det står upp och skriker, inte stoppa om det.
Det kan låta grymt att inte trösta men det är faktiskt grymmare att både trösta litet grand och sedan lämna barnet. Det är ett så kallat dubbelt budskap, som bara är ägnat att förvirra barnet. Föräldrarna vill inte bli väckta och vill inte gå in till barnet varje natt och barnet har rätt att få veta det. Enda sättet att tydligt säga detta till ett litet barn är att inte gå in till barnet. Då först förstår barnet och då först slutar det att fråga föräldrarna vad de egentligen vill, genom att varje natt ropa efter dem.”
I broschyrer som getts ut tidigare har dessa situationer förtydligats med instruktioner om att ”om barnet skriker så mycket så att det kräks ska man bädda om i sängen och byta kläder på barnet, helt utan att ta upp barnet ur sängen…”
Ja ni fattar… om sånt här gör mig förbannad annars, så går det mig mordisk just nu, och det är rätt skönt att vara rabiat emellanåt! 🙂 Faktum är att denna metod rekommenderas av Socialstyrelsen, det är liksom den som ”gäller” i Sverige, och jag fattar inte att ingen drar en parallell till de mycket omdiskuterade fallen av isolering som förekommer i ungdomsvård och även vuxenfängelser….
Bra skriver Helena! Blir också väldigt upprört att sånt här! Det finns väl många barnläkare som också är motståndare till sådana metoder, så det är mycket märkligt att Socialstyrelsen rekommenderar det!
Ja, vad ska man säga…svordomar räcker ju inte alls. Skulle jag alltså INTE suttit o gosat med Maja eller göra det nu heller… Jag ser mej själv i soffan med tre små kärleksbarn i famnen- jag sitter gärna hela nätter om barnen sover gott! Aldrig att jag skulle neka mina barn att sitta i famnen, att bli kramade eller lyssnade på…
FY FAN för individer som artikelförfattaren!!!!!
Det kommer gå sååå bra med lillebror eller lillasyster Helena- det är dags när det är dags! Kram!