Jag har fått ett alter-ego: Gubben! Jag skojpratade lite med grov brytning i tisdags, när jag lekte med Antonia, och hon föll genast för karaktären gubben. Hon återupplivar honom självmant genom att kalla mig gubben. Ibland ser hon lite skräckslagen ut, när gubben bestämt hävdar att mat stoppar man i öronen och inte i munnen, men hon visade honom tålmodigt hur man äter med munnen och tuggar med tänderna. 🙂 Hehe…
Senast han dök upp var igår vid middagen. Sen hade vi läggningsrutiner, med skrik-och-gråt-tandborstning som vanligt 🙁 och Antonia var mycket trött, så hon skickade ut pappa ur sovrummet så fort vi lagt oss till rätta i sängen (20.30). Sen sade hon åt mig att släcka lampan, utan saga eller nått.
”- Jag älskar dig, älskling” sade jag.
Efter en liten paus svarade hon:
”- Jag älskar dig, gubben.”
Det är humor! Jag älskar den där lilla människan..
Den där lilla människan har förresten tidernas identitetskris nu. Jag lider med henne… Hon verkar ha bestämt sig för versionen att det är hon som är bebisen, som ska komma ut ur min mage. Och det scenariot skulle skapa viss förvirring och prestationsångest hos mig i alla fall… När vi plockade fram bebisblöjor och lade i en låda i badrummet igår konstaterar hon att: ”De där ska jag ha när jag blir bebis, när jag blir kissnödig.” Och säger jag att bebisen sparkar i magen så sprattlar hon med benen för att leva upp till min beskrivning… Helsnurrigt! Så nu har jag börjat rita teckningar där de är två, hon och bebisen, där de åker i vagnen tillsammans eller där de äter på varsin tutte… Hon kommer nog uppleva ganska stor förvirring när vi blir en till, och förhoppningsvis också en lättnad… I alla fall längtar jag efter att kunna presentera ”verkligheten” för henne, och hantera den, istället för att som nu försöka förklara dessa sagor och fabler som det är för henne…