Modern

Igår testade Antonia som sagt att sitta i hoppgunga första gången.

Så här gick det första försöket:

Och så här gick det ett dygn senare:

Ett annat äventyr idag var att vi var tvungna att hoppa in i duschen efter en major-poo-accident… men det var ju inte helt misslyckat! När Antonia var avtvättad fick hon hålla lite i duschslangen själv. och vad gör man med en sådan? Smakar på så klar… *klicka för större bilder*

Hugo har tagit Antonia på promenad i en timme, och vad gör jag? Det lutar åt att jag kommer surfa och blogga bort den timmen… Min första tanke när Hugo säger att han ska ut med Antonia är  ”JA! Nu kan jag äntligen göra allt det där…!” Men sen inser jag att jag inte vet riktigt vad jag syftar på… göra vad?

Det är ju inte så att jag går och tänker på vad jag skulle kunna göra om jag ”slapp” ta hand om Antonia hela tiden, det vore ju bara frustrerande att tänka så! Så nu när jag får lite tid själv, så spelar det liksom inte så stor roll vad jag gör, det är bara skönt att få göra det ostörd en stund. För även om Antonia är en superskön tjej som sällan gnäller, och jag ofta hinner blogga, städa, träna, promenera, yoga, surfa, fika med andra mammor, prata i telefon, laga mat, läsa tidningen, sova, så är det ju ändå så att jag aldrig aldrig kan slappna av 100%. För jag kan precis när som helst bli tvungen att släppa allt jag har för händer för att ta hand om Antonia.

Och det är ju inte så att jag har något emot att ta hand om henne, men det som sliter är just den där beredskapen, och de snabba ”omfokuseringarna”. Det sliter lite på en, när man precis har lagat mat och ser fram emot att stilla amningshungern och saliven har börjat rinna och magen har börjat kurra.. och så vaknar Antonia, och vill bli ammad. Och så måste jag ligga där bredvid henne i 30 minuter och se hur hon stillar hungern medan jag själv ligger där och blir allt med hungrig och frustrerad och irriterad… Eller när jag har tagit ta i ett städprojekt någonstans och precis börjar närma mig det tillfredsställande färdigställandet, och så vaknar Antonia och jag måste lämna dammtrasan osköljd, soppåsen oknuten, klädhögen ovikt, tvättmaskinen ourplockad… Alternativet är att jag försöker göra klart det jag gör medan jag hör Antonia bli allt mer irriterad. Då är det min stresstålighet som får sätta gränsen, och det är ju en ganska jobbig mätare att gå efter… Så… nu ska jag bara njuta de sista 40 minuterna av min barnlediga timme åt att meditera över vad jag än tar mig för, njuta av att inte behöva lyssna efter små nyvakna rop från sovrummet eller galna glädjetjut från hoppgungan.

Antonia har förresten precis invigt en hoppgunga som vi lånat av Ally, och hon älskar den! Älskar att kunna traska runt med sina små små fötter på golvet under och få sig själv att snurra runt runt, älskar att kunna se ut över köket och hallen, älskar att hoppa hoppa hoppa!!! Filmer och bilder kommer senare.

Nu – tid för mammagött, som Tabita hade sagt…

En mycket mycket lugn helg har passerat. I fredags var vi (jag och Antonia) i Norrköping hela dagen och det var en pärs! Jag hade sett fram emot en skön dag med lunch, shopping och fika i Norpan, och visst fick jag det, men det är terror att ha med sig en liten bebbe som håller en på helspänn hela tiden. Jo jag vet, jag lyckas hålla Antonia lugn för det mesta, men ofta bara vägrar hon äta någon annanstans än liggandes i en säng, och det orsakar vissa problem. Hon sov genom lunchen och min shopping på Granit *älskar* och Myrorna, men sen vaknade hon med ett illvrål och jag fick amma på Myrorna. Sen traskade vi till Arbetets museum, där jag slängde i mig en (underbart god) semla och kaffe, och sen var det bara att traska tillbaka till bilen för Antonia var bara trött och hungrig och irriterad och hennes gnyenden ekade i den gamla rymliga industribyggnaden… Så, när jag kom hem så såg jag i kors av stress och eftersom onsdagen och torsdagen var väldigt jobbiga med tandsprickning och feber, så har vi ägnat helgen åt att göra bara ingenting. Jag har till och med fått lite ”egentid” då Hugo tog Antonia på promenad en timme på lördagen, och Ing-Marie och Jan kom och tog henne på promenad idag. Skönt skönt, men knasigt är att hur trött jag än är så vaknar jag efter en 8-timmarsnatt, om den så avbrutits av amning 2-3 gånger… Så jag får försöka ta till mig rådet att ”sova när bebisen sover på dagarna” som jag hört så många gånger… Det börjar liksom kännas i kroppen nu att jag har kompromissat i 5 månader nu om hur jag tar hand om mig själv… Det kostar på!

Jag har satt upp en lapp vid sängen nu där det står ”Vad vill du hinna innan Antonia vaknar igen?” för att påminna mig om att börja i rätt ände när hon har somnat. T ex äta frukost först, och inte slösurfa en timme och sen äta frukost under det att jag hör att hon börjar vakna till, så jag får slänga i mig så mycket jag hinner innan hon blivit otålig…

Jada jada, imorgon ska vi fortsätta ta det lugnt. Dagens utmaningar blir att gå en promenad och köpa murgröna som jag ska plantera i en tennskål jag köpte på Myrorna. Och idag har jag faktiskt varit lite nyttig och sorterat upp papper i mina nya arkivfickor som jag köpte på Granit. Najs. Hittade lite fakturor också, som redan skulle varit betalda. Inser att jag såg dem senast för två veckor sedan, när jag senast hade tid att sitta vid skrivbordet. Och då tänkte jag, att ”jag ska ju sätta mig här snart igen och sortera klart det sista och betala fakturorna”. Vips, gick två veckor…

Nu håller Hugo på att natta Antonia för natten (typ för första gången för vi har ju skämt bort henne med att alltid somna vid tutten) och det låter faktiskt som att det funkar. Eller snarare, det låter inget längre från sovrummet och det bådar ju gott… Och jag hinner blogga, dubbelgott!

Så, vad gör vi hela dagarna? Tja, t ex ligger på soffan och ser sura ut. Vi kallar det för teambuilding.

Vad gör man inte för sina barn, säg det! Min vän Linda vet att man gör allt, och lite till, nu när hon är både mamma och bonusmamma på heltid. Själv har jag bara fått en föraning, om ens det, av vad det egentligen kommer innebära att göra Antonia (och hennes syskon) till vuxna, starka, vackra, blommande människor. Igår ägnade jag hela dagen åt att kyssa bort Antonias tårar när hon beklagade sig över den feber och smärta hon har i och med att nya tänder är på väg i överkäken. Överläppen är svullen och får inte riktigt plats ovanför underläppen, och ögonen är rödgråtna mest hela tiden. Idag verkar det dock ha släppt lite lite och hon är inte riktigt lika varm.

Appropå vad man gör för sina barn så hittade jag detta klipp på min personliga tränare Lindas blogg. Det handlar om en kille som genomför ett Ironman på ett annorlunda sätt. Han var tvungen att be sin pappa om hjälp, och filmen får det att värka i bröstet på mig för jag inser, att jag älskar Antonia så mycket, och att jag skulle göra samma sak om hon bad mig.

Omöjligt eller Oh, möjligt?!

Ja nu har jag inte blogga på ett tag.. får väl ta en sak i taget:

Antonia och jag packade ju in oss i bilen i onsdags och for upp till Uppsala. Resan gick bra även om det var lite läskigt att köra så klart… Vi tog en lugnare väg över Enköping på vägen dit, men faktiskt var det skönare att åka E4:an, som vi gjorde på hemvägen. Då slipper man ju möten i 90 km i timmen, jag tycker det är sjukt läskigt… Vistelsen började med en sväng till Mimmi, där vi fick god mat, fint prat och en skön eftermiddag. Sen en sväng förbi Bellman, innan jag åkte till familjen Aveskogh på kvällen. Där välkomnades vi varmt och jag fick prata förlossning med Johannas mamma som är barnmorska – ett ämne som varken barnmorskor eller mammor kan få nog av antar jag… Torsdagen tog jag och Johanna (och Antonia) det väldigt lugnt med prat, promenad och godis, och på kvällen åkte jag till Julia där vi fortsatte slappa fram till lördag morgon då vi åkte hem. Kort sagt var det ett väldigt soft besök, vilket jag medvetet planerat då jag vet att Antonia lätt speedar upp sig när vi är bortresta. Och det funkade som jag hoppats, för Antonia var bara glad och nöjd och lugn hela tiden.

Tja, vad mer kan man säga om det. Jag låter Antonia fylla i det jag missat:

Antonia utvecklas i fascinerande fart som vanligt. Hon har börjat snacka lite mer som ni hör här, och är kaxig och go och hänger med på det mesta. Hon söker kontakt med blicken, måde med kända och okända personer, hon lägger sig i samtal och sällskapar mig gärna med några sit-ups när vi är på gymmet. Idag har vi varit på massagekurs igen och Antonia babblade sig igenom det hela och låg och försökte rymma från mig på mattan. Men jag tror hon gillar massagen, det är bara att hon blir sugen på att vrida sig när man tar i henne. Det är samma sak när man klär på henne, hon korvar sig så gott hon kan. På förmiddagen var det babycafé igen också, och Maja kom dit, men Antonia började inte gråta denna gången som tur var. Hon låg mest på lekmattan och tuggade på leksaker och tittade på de större barnen som sprang omkring. Mot slutet blev hon riktigt trött och hungrig, och fullkomligt däckade vid tutten. Jag trodde hon skulle sova sig igenom sångstunden så jag kröp upp i ett soffhörn med henne i knät, men bara vi hade sjungit två textrader så slog hon upp ögonen, släppte tutten och försökte sätta sig. Inte tänkte hon missa en sångstund inte! Så det var bara för mig att masa mig upp och ge mig in i dansen…