Modern

*klicka på bilderna*

Oh ja, nu är hon snart rustad för flintastek…

Här är några bilder som pappa tog när vi var hos farfar i julas. Antonia var då ca 3 månader, och det är svårt att minnas att hon var en så liten skrutta…

Här tittar Antonia på Let´s dance i fredags, och låter som en grävling… Det är henne nya favoritljud och hon låter så typ hel tiden. Vi får se hur det går på babycaféet imorgon, hon kommer väl skrämma slag på ungarna.

Här försöker hon nå sina fötter, med frustration och slem som resultat:

Och här försöker hon nå kameran:

Ja jag lever som jag lär, och satsar på sömn idag. Jag lade mig vid 22 igår, och ammade ett par gånger under natten innan jag blev väckt slutgiltigt vid halv sju… Sen har vi sovit ytterligare tre gånger (eller försökt). Men det är en chansning varje gång jag bestämmer mig för att ligga kvar när jag ammat, för att försöka sova tillsammans med Antonia. För ofta leder det till att jag precis har somnat, precis har gett efter, precis har signalerat till min kropp att ”ge upp, nu får du vila, nu sover vi” när Antonia vaknar igen… hon sover nämligen bara 20-40 minuer och jag är lite för genomtrött för att uppskatta power-naps…

Det som känns jobbigast med att vara trött är, och ja nu erkänner jag ännu ett typiskt småbarnsförälderssymptom, att jag känner mig otillräcklig som mamma!!! Tråååkigt, tråkig, tråkig som bara ligger och omöjligt kan öppna ögonen när den underbara lilla människan bredvid mig med ett stort leende (vilket jag ser när jag orkar kisa) försöker prata med mig och välkomna mig till en ny underbar dag. Jag ligger där och kämpar med att försöka få upp ögonen och tänker att Antonia lär sig att kärlek och uppmärksamhet är något man måste kämpa för, förställa sig för att förtjäna, tjata om, när jag egentligen bara vill överösa henne och omhulda henne med kärlek från alla håll! Och där ligger HON och försöker visa sin kärlek till mig istället, jollrandes, leendes, ropandes och petandes (och rivandes, om jag inte klippt hennes naglar) med sina små händer i mitt ansikte… Men jag antar att det är så här det är, man kan inte kan skapa himmelriket på jorden åt sina barn, jag får bara hoppas att min kärlek och omtanke när fram när jag orkar ge den. Och så får jag se till att jag orkar ofta, genom att även unna mig ”mammagött” ibland, som Tabita hade sagt…

Det finns tillfällen i livet då det enda rätta är att slita av sig byxorna och slänga sig på knä in i duschen. Men sin bebis i famnen. Som när ens bebis bajsar, liggandes på mage på lekmattan. Vart tar bajset vägen? Kortaste vägen ut, ut ut, genom benöppningarna och upp på magen och ut på kläderna och ut på lekmattan och… *klick* ..nu blev tvättmaskinen klar, tvättmaskinen som räddat oss från allt bajs…

Trött – ja jag erkänner nu, jag är det. Jag har känt mig så jäkla grå och plufsig och trött de senaste veckorna och jag har tänkt att jag måste ut och röra på mig mer, träna, och äta mindre godis, så kanske krafterna kommer åter. Men det hjälper inte, och jag orkar inte. Trots promenader i slöslasket får jag inte tillbaka rosigheten på kinderna, och träning ger mig ingen kick, jag blir bara tröttare, och tröttare… så, nu ska jag sova! Sova, sova, sova! Först och främst lägga mig tidigare, eftersom Antonia sover ca 19.30 – 07.30, och då funkar det inte att jag lägger mig vid 23.30… och så beställer jag sovmorgon till i helgen! Hugo och Julia, ni får komma överens om vem som tar Antonia respektive morgon lördag-söndag, och jag tänker soooooova och möta nästa vecka med nya krafter!

Jag har hört att många mammor söker sjukvård när de har barn som är några månader, för att de tror att de drabbats av någon allvarlig sjukdom (mammorna själva alltså) Och det kan jag förstå, för symptomen hopar sig: tröttheten till att börja med, pirrningar i armar och ben, fumlighet, huvudvärk… ja, som sagt, mot sängen. Sömn är boten.

Antonia har somnat så fint i sängen, och vad gör en mamma då? Jag sitter och tittar på mina egna youtubefilmer på Antonia och skrattar högt åt hennes glädjevrål på hoppgungan…