Modern

Titta vad Antonia hittade, en skolgård full med barn. Lycka! Men Antonia vill helst leka med deras bollar, följa med dem in när fröken plingar och gå på gymnastik med dem…

Jag förklarade för Antonia att hon också få ska gå i skolan när hon blir stor. När vi gick därifrån sade hon:

– Mamma. Det är tråkigt att vara ensam. Jag ÄR stor. Jag är jättestor. Jag kan GÅ ju!

Aj. Sen åkte vi på barncafé. Jag vill inte att hon ska behöva känna sig ensam för att hon bor på landet…

Antonia har varit lite trotsig senaste månaderna. ”Kan själv”, allting, och 2/3 av alla på- och avklädningar och blöjbyten har varit under skrik och protester. Och det där blir som en extra stor bromskloss i vardagen när man dessutom har två barn att tänka på, varav ett väldigt färskt. För att få drägliga dagar krävs det att vi kommer igenom morgonrutinerna, kommer till och från dagmamman, kommer iväg på aktiviteter, kommer ut, kommer i säng och så vidare, och det känns supermotigt just nu. Dels är det fysiskt jobbigt att komma iväg (tur att jag har en bra deodorant) men framför allt drar jag mig för den mentala påfrestningen att dra igång ännu en kamp. Hur motiverad är man att bryta upp ett trevligt samtal vid middagsbordet med make man inte träffat på hela dagen (läs: första och under dygnet enda kontakten med resonabel person, om han inte är för sliten efter arbetsdagen :)) för att ta pyjamas- och tandborstningsfighten? Hur motiverad är man att ens ta sig ur sängen med sikte på frukostbordet, när man har tre påklädningar (mig själv, vrålande Antonia och eventuellt vrålande Iwan) innan man får avnjuta morgonkaffet?

I morse hade jag Iwan i bärselen, och tillagade kärleksfullt min frukost (äggröra och kaffe). När jag hällde upp kaffet tänkte jag för mig själv ”varför gör jag ens frukosten innan jag klätt på Antonia? Jag borde åtminstone se till att byta hennes kissiga nattblöja, den kan hon inte sitta i och äta frukost…” Jag insåg hur otroligt stressad jag är över att ha de här situationerna som återkommande inslag i vardagen, och jag tog ett djupt andetag, hämtade en ny blöja och gick fram till Antonia som satt på barstolen vid köksbänken och pysslade med decilitermåtten.

– Antonia, nu får du stå upp så byter jag blöjan på dig lite fort, och sen får du bestämma själv vad du ska ha på dig idag, det är du ju så bra på! sade jag…

– Mamma, du får bestämma vad jag ska ha på mig!

När jag plockat upp min haka från golvet rusade jag ut i badrummet för att hämta kläder, och sedan följde den smidigaste och snabbaste påklädningen på månader! Inga protester!…

Sen avnjöt jag min frukost och mitt fortfarande varma kaffe, mums!

Detta blogginlägg påbörjades i biltvätten (och i 40-minuterskön till biltvätten) tidigare idag. Här är Iwan under sin första biltvätt. Antonia har varit med förut, men det var nog ett år sedan minst. Hon sov genom kön och nästan hela tvätten, men sen vaknade hon och hävde upp ett förtvivlat illvrål. Tårarna sprutade, och det kan man ju förstå. ”Det snurrar!” skrikhulkade hon och jag kastade mig bak för att förklara var vi var och vad som hände. Hon lugnade sig ganska fort, men hon drömmer säkert mardrömmar om biltvättar inatt…

En kompakt tystnad från övervåningen vittnar om att det omöjliga kan ha hänt – Hugo har lyckats söva Antonia – trots att jag är hemma!!!

Är jag inte hemma så är det inga problem, men är jag hemma så brukar hon inte acceptera att bli sövd av pappa. Men det verkar banne mig som att det har gått – utan problem! När de höll på att borsta tänder där uppe så tog hon en sväng till trappen och ropade på mig och undrade om jag inte skulle komma. Men jag svarade att jag skulle ta hand om bebisen och att hon skulle borsta tänder och läsa bok och somna med pappa, och då vände hon tillbaka mot sovrummet utan kommentar och busade vidare med pappa. Joy!!! Och nu är det… tyst!!!

Idag sov jag galenlänge, från ca 22.30 till 11.30… Då hade vi visserligen lite paus en timme runt två då knyttet var oroligt, och så var Antonia på morgonbesök runt nio (vi sov i ett annat rum i natt). Lilleman har typ bara sovit hela dagen, Hugo har slängt julklappspapper och kartonger, samt handlat mat, jag har tvättat, städat och vikt lakan, Antonia har lekt. That´s about it.

När vi ätit middag sov lilleman, så jag gick upp för att natta Antonia. För att inte behöva rusa upp när jag hörde att lillen vaknade, så gick jag efter läsning och en stunds amning, trots att hon inte sov. Jag förklarade att jag har två små älsklingar att ta hand om nu och att jag måste gå ner till bebisen. Hon accepterade det och låg kvar.

Inte särskilt förvånande hörde jag henne ligga och sjunga bara några minuter senare. Jag koncentrerade mig för att höra vad hon sjöng, och ja, hon passar på att vrida om kniven i den redan splittrade mamman:

-Man måste ha tålamoood, tålamoood, tålamoood. Man måste ha tålamooood!

Aj.

Eftersom lillen forfarande sov djupt bestämde jag mig för att gå upp till henne igen. Jag frågar henne vad sången om tålamod handlade om.

– Dö, svarar hon.
– Handlar den om att dö?
– Mmm…
– Det låter läskigt!?
– Mmm…
– Var det ok att ligga här uppe själv?
– Mmm…

Hon somnade inte på mitt andra sövningsförsök heller, och Hugo verkar inte heller ha lyckats ännu, trots snart en timmes försök….

Antonia har kommit på sitt första rim:
Klossa – slåssa!

Orden är inte riktiga, men det rimmar ju ändå! Jag är imponerad. Vi hade ju bjudit henne på lite exempel, och så kläckte hon ur sig ett eget förslag. Sen försökte hon med ”Emma – Mamma”, varpå jag föreslog ”Emma – Hemma” istället, och då satsade hon på ”Mamma – Hemma”…

Vi tittade på en förlossningsfilm med henne, och hennes enda kommentar var ”en gång till” varpå vi tittade en gång till, och sen försjönk hon i tedrickande utan kommentar. Jag antar att hon bearbetar och kommer med en reaktion så småningom… Tänkande liten en.

Nej, hon hade inte mycket att ta av, men man kan i alla fall få vara halvflint med lite värdighet, så nu är tufset borta och hon har en söt liten kalufs som i alla fall jag är nöjd med. Och definitivt Antonia.

”Nu är jag fin!”

Det hade nog inte gått lika lätt om hon inte varit med mig till frissan i fredags…