Igår hade jag en jätteskön kväll, idag hade jag en ehm.. mysig morgon… För det är ju mysigt att ha en liten Antonia i ansiktet. Även om klockan är 5. Eller 7. Och hon gör sitt bästa för att lugga en, öppna ens ögon, daska en i ansiktet, väcka en!!!! Men man är ju så trött. Men hon är glad ändå, och fortsätter lugga en, pilla i ögonen, pilla i munnen, slå, dra, riva… Jaja, nu är klockan halv tolv och vi har just slumrat/ammat en stund, så jag får väl betrakta natten som fullbordad nu.
Antonia är sitt bästa jag idag, peppad av att hennes rörelseförmåga förbättras varje dag och ger henne nya möjligheter till äventyr. Att krypa under fotpallen har nu blivit ett standardnummer. Hon fortsätter även att resa sig upp mot pallen, och mot mig eller andra som sitter på golvet. Igår reste hon sig mot soffan hos Maria och Maja, och den var ju högre än vår pall, så hon hamnade i helt upprätt läge. Hon älskar det! En annan ny grej är att hon flyttat med sig saker. Igår flyttade hon Hugos ryggsäck 5 meter och i morse flyttade hon en filt 2 meter. Krälandet går också märkbart snabbare och snabbare. Igår kväll lämnade jag henne på sovrumsgolvet och gick in i badrummet och duschen. Hon kom efter mig i en sån fart att hon sköt badrumsdörren framför sig och där med stängde den. När jag öppnat den åt henne igen tog hon sig utan problem över tröskeln och fram till duschen.
Alldeles nyss hände en unik grej… Jag har ibland funderat lite på det faktum, att hon sällan tar notis om mig eller Hugo när vi är här hemma. Hon pysslar med sitt, och när man tilltalar henne och försöker få kontakt så ignorerar hon oss oftast, eller visar i alla fall inte att hon lyssnar. Att jag hakat upp mig på det beror på att jag läste om en undersökning om anknytning, där man hade studerat hur barn reagerade när deras föräldrar lämnade och kom tillbaka in i ett rum. De barn som var tryggast och hade bäst anknytning till sina föräldrar, blev ändå lite oroliga när föräldrarna gick ut ur rummet (men lugnade sig snart) och blev glada när de kom tillbaka. Barn som hade dålig anknytning blev antingen helt hysteriska och ledsna när föräldern gick, eller så hade de lärt sig att det inte hjälpte att skrika, utan ignorerade föräldrarna både när de kom och gick, i hopp om att det skulle ”charma” föräldrarna mer än skrik och gnäll, och därmed ge dem mer uppmärksamhet och närhet. Nu tror jag ju egentligen inte att vi har mobbat Antonia så pass att hon skulle lagt sig till med det här ignoransbeteendet, men jag har funderat lite på det iaf, eftersom man som mamma alltid käner sig otillräcklig…. Men till saken, vad hände? Jo, vi hade ammat, jag lade ner Antonia på golvet i sovrummet och hon började leka. Jag kilade ut i hallen och öppnade ytterdörren lite snabbt för att kolla om stövlarna, som Maria ska komma förbi och hämta, stod kvar utanför dörren. De gjorde de, och jag stängde dörren snabbt igen, varpå Antonia börjar tokgrina! Hon måste ha trott att jag gått ut?! Jag rusade in i sovrummet och tog upp henne och hon verkade faktiskt lite ställd och lättad över att jag var kvar. Så – nu vet jag säkert att hon bryr sig om huruvida vi är här eller inte.
Fridans då? Jo, vi dansar Antonia och jag, och hon älskar det. Jag tar henne i famnen och tar stora skutt och gör vilda piruetter här i vardagsrummet, och hon bara njuter och ylar och sjunger med.
Hej gumms. VIll läsa mer om vad du gör…inte bara mamma helena utan helena…fast du kanske inte gör ngt annat 😉 ??? PUSS PÅ DIG GOA MÄNNISKA