Modern

Efter en månad med fler dagar hemma med barnen (pga helger, röda dagar och VAB) än skoldagar så känns det mer och mer ointressant att ägna sig åt skolarbete – jag vill ju bara vara med mina barn. Och barnen vill också bara vara hemma mer och mer och mer… Antonia pratar dagligen om att hon nog har magsjuka, som ett argument för att få vara hemma, och Iwan är bara nöjd och glad så han saknar nog inget dagis. Sen vet jag att de båda alltid rusar in på dagis utan tvekan och leker så det står härliga till hela dagen. Och sen får jag släpa ut dem därifrån när det är dags att hämta… Men det är så skönt att känna – att vi vill och kan vara tillsammans hemma! Det låter ju självklart, men hur ska man veta om man aldrig är det?

…och många är sällan det, om vi ska göra en mer allmän fråga av det. Det stod i tidningen idag att antalet 1-åringar på dagis ökat med typ 17 % på 10 år… Själv känner jag bara att jag gott och väl kan prioritera mina barn 10-15 år till – jobba och shoppa hinns med senare i livet! Får jag barn igen är frågan om jag någonsin släpper iväg det till dagis, barn är ju liksom lättare ”i stordrift”, när det finns syskon runt i kring. Dessutom hoppas och tror jag att situationen för hemmavarande föräldrar kommer förändras innan jag får barn igen – det är så många som uttrycker tankar om downshifting och självhushållning så vi borde snart bli fler som vill bo och leva hemma, istället för på dagis, jobb och i bil och tunnelbana… Och är vi fler, så blir det inte lika ensamt!

Hej du som fortfarande tittar in här! Tack för att du inte glömt bort mig! Man skulle ju lätt kunna dra slutsatsen att jag slutat blogga, grundat på det faktum att här inte dyker upp så många uppdateringar. Men faktum är att jag i allra högsta grad bloggar – så mycket som jag vill och kan, vilket just nu råkar vara väldigt väldigt lite. Men jag tänker dagligen på bloggen och längtar efter att kunna och vilja skriva på den igen.

Vill och vill, kan och kan? Varför vill och kan jag inte? Därför att jag just nu, och sedan en tid tillbaka, ca 1 år, befinner mig i ett stort skutt. En resa som inte bara tar mig från A till B utan längre, med en logik där ett plus ett blir mer än två. Och att sätta allt för många ord på mina tankar under denna ”process” vore som att mellanlanda och sedan på nytt behöva ta sats, med risken för att inte orka det…

Så – varför skriver jag nu? Jag skriver för att molnen börjar skingra sig och jag ser en landningsbana på en plats där jag tror jag skulle kunna trivas. Jag är i alla fall beredd att testa och funkar det inte så sprider jag ut mina vingar igen…

Måndag kväll, 20:10, två sover, en skrålar, gissa själva vem som gör vad… Jag ska se sista halvtimmen av Torka aldrig tårar utan handskar, och sedan, förhoppningsvis, städa lite, kanske göra ett ryck med att märka upp barnens leksakslådor.

En rejäl långhelg har spenderats i Uppsala, med familjen, gamla vänner och nya vänner, massor av god mat, vin, drinkar och några underbara promenader i stan.

Inget, inget, kan dock slå upplevelsen av att betrakta Iwan leka med min fina väninna Johannas barn Judith. Det är så stort och märkligt, inte bara att få barn, inte bara att få möta sina vänners barn, men att dessutom se barnen möta varandra! Att en liten bit av mig, möter en liten bit av någon som betyder något för mig, ett möte som sker utan vår inblandning, en möte som är något nytt, en helt ny relation föds ur en gammal.

Lika fantastiskt är det så klart att mina barn fått sin första kusin, Vidar, men han är inte så lekbar än. Och sysslingar har de fått, både i Polen och Sverige, som vi inte träffat än. Det är stort. Släkt och vänner och dagis, det är barnens första sammanhang, första grupp, första relationer, det är där se bildar sig en uppfattning om hur världen funkar. Möt därför alltid barn med kärlek och närvaro, det betyder mycket! Det finns inga barn som inte ”är ditt ansvar” om du möter dem i vardagen. Jag bara älskar att prata med alla barnens kompisar på dagis, jag hoppas ge dem känslan av att vara viktiga.

Andra veckan på studierna är i full gång… Jag var så besviken över det lite låga tempot i första veckan, så jag hänger inte riktigt med i att tempot dragits upp nu…. Eller, så är jag förälskad i mina nya oceaner av egentid, och tycker att samma schema som förut såg slappt ut, numera ser välfyllt ut… Det känns väldigt ovant också, att över huvud taget ha ”ett schema”… Jag kommer på med själv med att börja fundera över morgondagen ”från skratch” och när jag jonglerat med alla mina tusen bollar ett tag, inser jag lättat, att jag ju helt enkelt bara kan göra det som står på schemat, utan att ifrågasätta och vrida och vända på varje punkt. Villigt men förvånat låår jag mit iv gå få kao h oberäknelighet, till rut <—Heja solcellsdrivet tangentbord, not! Vad jag försökte skriva (nu på klassiskt tangentbord) var ”Villigt men förvånat låter jag mitt liv gå från oberäknelighet och kaos, till rutiner och harmoni.” … med små frustrationer som slöa tangentbord och borttappade mobiler. Imorgon blir det fyra timmars akvarellmålning i skogen, på fredag 4 timmar träslöjd, och i helgen barnvälkomnande i Stockholm… Tack goda gud att barnen har studiedagar måndag och tisdag (inget dagis) så vi tvingas vara hemma lite tillsammans…

Ja nu har jag börjat trixa och fixa med layouten på min blogg, och då är det väl inte mer än rätt att jag spottar ur mig några rader också…

Första veckan på studierna är förbi. Första veckan i en ny era. En ny era på grund av att jag ”byter bana mitt i livet” som en vän beskrev det, när hon rekommenderade min blogg på Facebook? Nja, det som är den största förändringen i denna era hitintills är att jag återuppväcker den Helena som fanns för 4 år sedan, Helena som inte var mamma, Helena som tänkte hela tankar, talade i hela meningar, kunde sitta på en stol mer en 5 sekunder utan att behöva hämta något, torka någon näsa, hindra någon från att trilla, vurpa, gråta, förstöra, spilla, Helena som inte behövde välja mellan att duscha, sminka sig eller sätta i linserna, Helena som inte levde med den eviga första punkten på att-göra-listan: ”Undvik framtida katastrofer!!!” Det finns alltid lite mer att göra, lite mer att fixa, lite mer att förbereda, för att resten av dagen, morgondagen, veckan, ska flyta på smidigt. Man kan alltid plocka i diskmaskinen, eller ur, alltid plocka grejer, alltid tvätta kläder, alltid städa lite, alltid förbereda en måltid, alltid skaffa nya kläder till de växande barnen, alltid handla lite mat, alltid alltid alltid göra lite till! Och hur mycket jag förberedde så var det alltid som att jag gjort fel grejer, för barnen hittar det där lilla kryphålet, den där lilla achilleshälen… Hade man kommit ihåg att packa blöjor så blev barnen hungriga, hade man packat matsäck så kissar de på sig, ständigt otillräcklig, och tröttare och tröttare och surare och surare…

”Modigt att byta bana mitt i livet”? En överlevnadsåtgärd skulle jag säga, och ett ansvar inför mina barn! Jag bara måste kunna se mina barn i ögonen och säga dem att livet är underbart, roligt, fantastiskt, att bara det bästa är gott nog för dem! Att de ska göra de de tycker är kul, vara med dem de älskar, njuta av allt jorden har att erbjuda, människor, natur, upplevelser som ger pirr i magen, musik som ger ryck i fötterna, möten som ger skratt! Men inga ord räcker till, barn gör som man gör, inte som man säger, eller hur?

Så, jag kastar mig lyckligt in i andra veckan av mina studier! Första veckan bjöd på skissteknik och akvarellintroduktion. Nästa vecka bjuder på dramaövning, sömnadsintro, trä- och karvsnittsintro, mera häng med klasskamraterna som är en härlig blandning av människor, mer eftermiddagshäng med barnen, och dessutom – mycket spännande – ska jag på onsdag träffa ett gäng mammor från ett forum som kallar sig ”Vilda familjer”, mammor som funderar kring vårt ursprungliga sätta att leva och vara, och hur vi bäst tar hand om våra barn ur det perspektivet! Och som vanligt kan jag inte låta bli att öppna upp dörrarna, så träffen är hos oss! 🙂 Och så ska jag klippa håret, gött! Det var ett halvår sen senast! Och till helgen far vi till Stockholm för att gå på barnvälkomnande i Bagarmossen! Lycka! Jag menar det! Saker börjar redan kännas så mycket roligare än jag orkat känna de senaste åren…

Imorgon – dagisstart – på riktigt! Det var visst inte alls i måndags som jag trodde, men vi fick komma in för en tjuvkik… Imorgon blir det bättre rapportering, och kanske någon film på the walking little man 🙂

En morgontrött liten riddare i nyskräddad särk och bralla

Efter att ha laddat lite med pappas goda biffar var han redo för dagens äventyr

Antonia vågade sig på sitt livs första ridtur och kunde dessutom utan tveksamheter med svärd putta ner två muggar som stod balanserade på staketpinnarna.

Megasuperstolt mamma!