Hej kära bloggläsare!
Det har varit fasligt snålt med inlägg här på sistone måste jag erkänna… Det är som förut, fortfarande svårt att sätta några ord på det som sker, både på det som sker på insidan – tankar och känslor, och på det praktiska – hur ser dagarna ut?
Vad gäller insidan så känner jag att det är lite svårt att landa i nuet. I flera månader har vi förberett oss för något som ligger i framtiden. Vi har resonerat om hur det kommer bli, hur vi skulle vilja att det blev, hur det skulle kännas, vad vi skulle tänka… Och nu, när vi har kommit i fatt ”framtiden” och Antonia faktiskt är här hos oss, så har jag lite svårt att vakna upp och komma ut ur huvudet och resonemangen igen. Det blir att jag fortsätter formulera allt i huvudet – ”vi trodde det skulle bli så här, nu känns det så här” och det är svårt att få grepp om vad som egentligen sker, för verkligheten blandas med de förväntningar jag hade innan, med fragment ur böcker jag läst, med historier jag hört…
Praktiskt så är det väldigt svårt att tänka klart och vara konstruktiv. En natt sov hon sex timmar i sträck, i sitt babynest. Natten efter sov hon väldigt dåligt men då lade jag henne hela tiden i spjälsängen och hade helt glömt att babynestet hade funkat bra… Jag lägger tid på att bekymra mig över om jag stimulerar henne ordentligt intellektuellt -liiiiite tidigt att tänka på när hon är 17 dagar…, och bekymrar mig kanske för lite över att kolla upp varför bröstvårtorna ömmar (har antagligen fått en svamp- eller bakterieinfektion, då de blev såriga av att hon hade fel grepp, något jag borde läst på om innan förlossningen…) …Prioritetsordningen är lite random så att säga…
Och detta att jag är mer uppe i huvudet än närvarande i verkligheten, tror jag är det som gör, att tidsuppfattningen blir väldigt skum. Dagarna känns å ena sidan väldigt långa – antagligen för att jag hinner tänka så himla mycket, och å andra sidan väldigt korta – eftersom jag inte är riktigt ”med”…
Så… jag försöker tänka mindre, och andas mer…
Om ni har fler frågor – kom med dem!.. Det var väldigt skönt att besvara dem för då landade jag lite i tillvaron.
Hej Helena återvände till din blogg idag då det var lite lugnt här på jobbet. Jag har väl ingen direkt fråga men tänker på då jag själv blev mamma. Johanna är ju född i november och just detta faktum att det var på hösten med ett inneboende lugn utan krav på att man måste ut och njuta av naturen eller någon annan begivenhet gjorde att dagarna flöt på i en stilla lunk.Fokus var helt på den nya bebin och det andra pågick utanför Det var som att sluta sig i en kokong och helt underbart.Jag skulle nog inte kunnat samla mina tankar till något vettigt utöver att bara finnas till. Det var då helt okey för mig.Jag läste en massa bra lite sorgliga böcker medan jag ammade. Tårarna flöt , det var som om alla känslor kom så nära, så naket inpå.I min famn fanns ett nytt litet liv som var så skyddslöst och helt beroende av min (och Kalles också förstås) omvårdnad.Det var ett tillstånd av total mindfulness, för att använda ett populärt begrepp.Sen kom julen och våren och sakta tittade man ut ur sin kokong, lite motvilligt men nödvändigt.
Nu måste sluta vältra mig i gamla minnen för nu kom det in en kvinna i värkarbete
Massor av kramar fån Margareta
Känner man sig inte väldigt otålig att hon ska börja prata ?så att ni får lära känna henne. Jag kände lite grand att jag saknade att få respons från henne, hon underhåller sig själv så bra.
konstigt formlumerad den frågan blev, men du förstår säkert!