Modern

Igår läste jag ju lite i boken YCDBRALAI av Klas Hellberg, och det var särskilt en tanke ur boken som följde med mig under kvällen, och utvecklades i samtal med Hugo. Klas citerar actionhjälten (vilket ord förresten, är det sånna som bor i Rosengård? Eller är det actionhjälte min syster Julia håller på att bli, som med inspiration och handlingskraft pysande ur öronen startar företag mm…) Bruce Lee, som sade:

”Jag är inte rädd för den som har övat 10 000 sparkar,
jag är rädd för den som har övat en spark 10 000 gånger”

Åh jag ryser, den där tanken skakar om något grundläggande för mig. Plötsligt stannar tiden upp, den som jag alltid med viss ångest sett passera, och företeelser som tidigare inte varit möjliga att utveckla och bli bättre på blir plötsligt föremål för mig att ta kontroll över.

Istället för att se varje dag som unik och stressas över att den passerar, stressas över att man ska göra det bästa av den, ”fånga” den osv, så kan man se varje dag som samma som återkommer, och börja jobba på att bli riktigt bra på att ha en bra dag. Den tanken får mig på något sätt att bli MER närvarande i nuet, även om det spontant också kan kännas lite märkligt och mardrömslikt att betrakta varje dag som en repris. Men vad är tiden? Vad är att lägga dagarna i en ordning efter varandra? Sådant är ju så abstrakt, och vi måste ständigt manifestera konceptet i kalendrar och almanackor och tvtablåer och scheman kring oss för att inte tappa bort konceptet. Faktum är att vi bara kan uppleva en stund och dag i taget.

Men det var ett stickspår. Min poäng var detta med att se möjligheten till förbättring. Vi kan förkorta scenariot ”en dag” till t ex ”att laga middag”. Om man funderar på hur många middagar man behöver laga på ett år, typ flera hundra, och kanske i ett liv, tusentals, så känns det kanske övermäktigt att lära sig göra det bra (utifrån sina ideal – t ex att det ska gå snabbt, följa en diet, vara njutbart, vara ekologiskt, vara klart i tid, räcka till en matlåda eller vad det nu är…) för man ser oändliga möjligheter till framtida misslyckanden framför sig. ”Jag kanske orkar en vecka, men sen faller jag säkert tillbaka”. Om man istället ser varje middag som något man kan slipa på, den perfekta sparken, det perfekta danssteget, så känner i alla fall jag en helt annan inspiration att börja analysera processen bakom middagslagandet, och försöka förfina den.

Man kan fråga sig efter middagen vad som gick bra, vad som gick dåligt? Började jag i lagom tid? Hade jag planerat för mycket eller för lite? Föredrar jag att använda recept eller improvisera? Blir det tillräckligt mycket? För mycket? Hur mår jag efteråt? Hur länge är jag mätt? Funkar maten som matlåda? Hur blev måltiden? Hann jag njuta? Och sen är det bara att korrigera en sak i taget, tills man lärt sig vad man föredrar, och lärt sig hantera de tekniker man vill kunna. Jag vill t ex lära mig göra egen bearnaisesås, men drar mig för det ska ju vara lite svårt. Men jag inser att jag ju bara måste lära mig det en gång, och sen kan jag njuta resten av livet. Och kunde jag lägga tid och pengar på att ta 30 körlektioner så kan jag väl slösa några ägg på att lära mig göra bearnaisesås…

Jag inser att jag på sistone har tvingats börja analysera vissa saker i form av processer, även om jag inte riktigt förstått vidden av möjligheter i konceptet. De situationer jag tvingats titta närmare på är vad som vardagligt kallas ”rutiner”, nämligen Antonias mat- och sovrutiner. Även vi som är dåliga på att ha rutiner för oss själva, drabbas nog när vi får barn så småningom av begreppet ”rutiner” och tvingas börja analysera vad som funkar eller inte i olika sammanhang där barnen berörs.

Och trivs man med ordet ”rutiner” så visst, det är väl det jag syftar på angående matlagningen ovan också, att man ska utveckla sina matlagningsrutiner. Själv föredrar jag nog det lite flashigare ordet som Anthony Robbins använder, nämligen ”framgångsstrategi” 🙂

Vad ser du för nya utvecklingsmöjligheter?

En del av nyårslöftet angående informationsflöde var att börja läsa bättre bloggar. Därför testar jag nu dels en del bloggar om ekologi och del några om hantverk och konst. Det här var ett roligt inlägg på Karins Konstgrepp om vad svenskar egentligen allra helst vill ha. Så det är detta du egentligen drömmer om när du tjatar om din IPad, Hugo?

I övrigt har jag en sån där konstig dag igen, då Antonia får frottera sig med sina dagmammekompisar, och jag får vara bara hemma… Mysko. Det kommer väl kännas mer logiskt när jag har en bebbe att ta hand om, men nu är det bara märkligt och skönt på samma gång. Jag är inte van vid att ha så här mycket tid att styra över, så det är lite svårt att få till det, men idag har jag hittills lämnat tillbaka bibblaböcker, handlat grädde, äpplen och nya krukväxter, läst 70 sidor i boken YCDBRALAI (You Can´t Do Business Running Around Like An Idiot, om att komma till saken…) av Klas Hellberg (rekommenderar den, samt hans första ”Hångla mer!”, gärna som ljudbok, då hans värmländska är ljuvlig att lyssna till…), surfat lite, fikat lite, pratat lite med svärmor i telefon och fuktlagt några kuddfodral som ska strykas.

För Antonias skull håller jag tummar och tår för att bebben kommer snart. Hon är helt sönderstressad. Hur trött hon än varit har hon inte somnat i vettig tid någon kväll senaste veckan. Häromkvällen behövde hon tre timmar för att varva ner, och då var hon ändå bara lugn och gosig. Andra kvällar blir det dramatiska bakslag då hon ligger och river mig i ansiktet och sparkar Hugo i ryggen tills jag får ett psykbryt… Ena dagen pratar hon bara om bebis, nästa dag vägrar hon prata om det. Hon testar olika tankar och teorier om hur det går till: är det hon som är bebisen i bebisboken, eller är det nya bebisen? Har dockan kommit ur Antonias mage? Har Antonia varit i pappas mage? Borde inte bebisen komma ut nu och sluta sparka mamma? Kan inte mamma sluta vara så trött och dansa lite mer…? Väntan är olidlig för henne, det blir nog lättare när hon har något verkligt att förhålla sig till. Men förutom att hon är svårsövd, och ägnar ca 3-5 timmar per dygn, spritt över dagen, till att amma eller gosa, så är hon oerhört rolig och charmig. För charmig? Rädd att bli utbytt? Ja vem vet, det är inte lätt att gissa vad hon tänker. Jag tänkte jag skulle låna en massa böcker som verkligen INTE handlar om familjer eller syskon, men bibblan var stängd när jag var där i morse. Har ni några boktips? Pippi Långstrump? Den finns kanske inte som bilderbok riktigt.. Något äventyrligt, som hon kan bygga lekar kring sedan tänker jag mig…

Jag hittade en bild igår där jag såg att Antonia ar slående lika ögon som sin mamma, vad tycker ni?

Liiite rundare den ena av dem, men så visar ju bilden på en viss aptit…

Jag bara lapar i mig allt stöd jag kan få för att orka amma så länge som möjligt, och då menar jag inte orka rent fysiskt, utan orka trots motstånd från olika håll… En källa jag öser ur när jag får tillfälle, är samtal med likasinnade mammor, och en annan som levererar skinn på näsan regelbundet, är Amningsbloggen, skriven av medlemmar i Amningshjälpen. Dagens upplyftande inlägg redovisar forskning som svarar på en fråga jag haft, och det är huruvida det egentligen kanske sliter på kroppen och till och med förkortar livslängden att amma mycket. Någonstans måste ju energin tas ifrån liksom, har jag tänkt… men forskningen visar, att de som ammat mer än 12 månader i sitt liv, jämfört med de som fått barn men inte ammat alls, har en lägre risk att få diabetes, hjärt-och-kärlsjukdomar, förhöjda blodfetter och högt blodtryck. Läs inlägget själv här på Amningsbloggen.

Det kan jag leva gott på ett tag, så skönt att höra! Nu är det dags att leverera ett mål mat igen 🙂

—————

Jag läser vad jag skrivit och jag reagerar själv på hur knasigt det låter, att folk skulle motarbeta en i något man anstränger sig för att lyckas med. Men sådan är tillvaron som förälder, törs jag nog generalisera, i alla fall som förstagångsförälder. Man är liksom inte riktigt sin egen längre, ens barn och ens ansträngningar kring sitt barn är statens, samhällets, BVC´s, släktens, kvinnornas, männens, grannarnas, förbipasserandes, ja alla dessa självutnämna experters egendom att tycka kring. Eller är det bara jag som saknar integritet och inbjuder till “tyckande”.. ? Jag är inte ensam i alla fall, men jag tar gärna emot tips från dem som lyckas hålla “tyckarna” borta…

Jag kan ge några exempel på vilka åsikter jag och vänner till mig fått bemöta bara senaste dagarna:

-Det är dags för egen säng nu.
Jaså? Vad händer annars då? Vi skapar barn som inte tar studenten, som slår sönder rutor på sommarloven och som stjäl godis från andra barn?

–Ammar du fortfarande? Hon blir inte mätt av det.
Jahaja, då kan hon ju lika gärna säga ”jag tror du har blivit galen och håller på att svälta ihjäl ditt barn, så jag tror jag tar och ringer psyk nu…” NATURLIGTVIS ser vi till att våra barn blir mätta och ger dem kompletterande mat när det behövs.

– Ammar du fortfarande? Då är det bara för trygghetens skull.
Som jag skrev ovan, naturligtvis ser vi till att ungarna blir mätta, och äter de fortfarande ingen fast föda, och amningen är för trygghet, då undrar jag var de får näring ifrån? Och…“bara” för trygghets skull, hur menar de då med “bara”? Många skulle betala med både en arm och ett ben för att få gå genom livet med en större känsla av trygghet och säkerhet.

Sådana här åsikter får man från höger och vänster dagligen. Hur länge skulle du klara av att dagligen få ocensurerade åsikter om dina vardagsval? Att varje dag försvara vad du äter, när du äter, var du bor, hur du bor, hur du sover osv… Nej, tappra är de som går sin egen väg, en eloge till mig själv och alla andra nybörjarmammor som orkar sick-sacka fram i åsiktsträsket…

/Helena – som försöker skaffa sig skinn på näsan inom fler områden än föräldraskapet…

Antonia somnade tidigt idag, redan vid åtta. Inte konstigt, efter en så underbar och busig dag! I förmiddags var vi som sagt på öppen förskola, och det var jättemysigt. Antonia var yngst, men hon hänger på ändå, och hoppade sig igenom sångstunden (men tuggade på trumpinnen istället för att spela, när det var hennes tur…) Under eftermiddagen har vi softat i vardagsrummet. Antonia har krälat omkring och tuggat på tidningar och jagat leksaker. Och så har vi dansat disco! Jag satte på musik på hög volym, tog Antonia i famnen och började skutta omkring i takt, och som hon gillade det! Efter ett par låtar började hon utstöta små glädjepip, och när jag plockade fram några Markooliolåtar på Spotify så övergick pipen i vrål och brölanden, så gott en liten kicka nu kan bröla… Men glädje var det i alla fall, 100%. Hon fick sitta med vid middagen också, och plockade sönder en broccolibuske och en kokt potatis, och spred ut smulorna under bordet. Lite babymassage på det, och sen somnade hon snabbt.

Själv sitter jag och Googlar på ”downshifting”, något jag funderat mer på sedan jag rensade ut i vardagsrummet i lördags… Här är några länkar som kanske kan inspirera? Har inte läst det själv, så jag står inte för innehållet:

Är vardagen full av stress? (Aftonbladet)

Hårt jobb att arbeta mindre (SVD)

Downshifta för ett bättre liv (Chef.)

Kvinnofällan Downshifting

Simple living

Familjeliv utan tidsbrist

Tidsverkstaden

Om någon undrar vad receptet är på min goa glada Antonia, så kan jag tipsa om AP – Attachment Parenting. Jag hade hört talas om det innan Antonia föddes, men inte läst på så noga. Nu läste jag lite om det igen och insåg att jag i princip följt de viktigaste punkterna inom AP.

En punkt som jag inte fått till riktigt var dock samsovningen. Antonia har på sistone mestadels sovit själv i en 90-säng. Alltså hon har haft halva dubbelsängen, och jag har flyttat över till henne när jag ammat, och sen flyttat tillbaka till min sida igen. Men det har inte funkat riktigt bra, dels för att jag vaknar så mycket när jag ammar, dels för att hon vaknat ganska ofta, och dels för att Hugo förvisats till gästrummet… Så i förrgår så tänkte jag – nu testar jag ”riktig” samsovning, nämligen att man ligger tätt intill varandra och sover – och till min stora lycka har det funkat jättebra!! Både natten till igår och natten till idag har Antonia bara vaknat en gång för att äta, och det framåt gryningen. Ibland har hon vaknat till en aning men hon har snabbt kommit till ro igen när hon känt att jag legat bredvid. Ibland har jag förstärkt det genom att ta hennes hand eller vagga henne lite. Och grädden på moset var i morse, när hon väckte mig genom att klappa mig lite i ansiktet och välkomna mig till en ny dag med ett stort leende. Och ja, jag själv har också sovit bra måste jag ju tillägga. Så, vi fortsätter testa detta och om det funkar så flyttar Hugo in i sovrummet igen. Gött!

Nu har jag egentligen bråttom bråttom för om en timme ska jag kila ner på stan och göra lite ärenden, möta upp Johanna och sen ska vi bege oss mot Öland och Påskallavik.

Länkar om AP:

http://www.ap.skorpan.se/

Nära föräldrar

Antonia har ju fyllt 6 månader och det är dags att introducera fast föda för henne. Biolog och hälsofreak som jag är tror jag stenåldersdieten är den bästa, så jag tog ut henne i skogen…

(Klicka på bilderna så blir de större)

Nu tänker jag använda min blogg för att pracka på er två uppmaningar!

För det första: Sommaren är här nu!

Vad menar jag? Jo – Det är dags för oss stackars frusna svenskar att inse, att sommaren kanske inte alltid ger oss sol och värme. Jag tycker det är så sorgligt att se hur hela svenska folket läser väderleksrapporter och bara väntar, väntar, väntar på att sommaren ska börja.. och så kanske den inte kom, den där fantastiska värmen vi väntat på! Plötsligt är det september, och vi gör en djupdykning ner i mörker och kyla igen, i väntan på nästa sommar och chans till värme.

Men jag vill påminna er om detta: sommaren är ljuset! Vare sig det regnar eller är mulet eller kallt, så blir det i alla fall inte kolsvart ute kl 14.30. Det är något vi kan vara säkra på. Nu, i början av april, har vi faktiskt lika långa dagar som vi kommer ha i slutet av augusti, för om bara 11 veckor, på midsommar, så vänder det och blir mörkare igen. Så nu har vi 22 ljusa veckor framför oss. Njut av det, och ta en promenad på lunchen eller efter middagen. Sommaren har redan börjat, ljuset är här! Njut av det och ta eventuell värme som en bonus.

Här kommer min andra uppmaning: Älskade kära underbara fantastiska vänner, familjemedlemmar, bekanta, stalkers och andra – sola försiktigt! Snälla! För jag vill ha er kvar i livet! Häromdagen avled en kvinna som bloggat om sin sjukdom malignt melanom. Titta på det här tv-inslaget på Aftonbladet, läs hennes blogg, och gå sen till apoteket och lägg ett par hundra på de bästa och starkaste solskyddsprodukterna, och sitt i skuggan i sommar! Och för guds skull, håll er borta från solarier forever! Låt oss vara bleka tillsammans, vi har roligare vid liv!