Efter en månad med fler dagar hemma med barnen (pga helger, röda dagar och VAB) än skoldagar så känns det mer och mer ointressant att ägna sig åt skolarbete – jag vill ju bara vara med mina barn. Och barnen vill också bara vara hemma mer och mer och mer… Antonia pratar dagligen om att hon nog har magsjuka, som ett argument för att få vara hemma, och Iwan är bara nöjd och glad så han saknar nog inget dagis. Sen vet jag att de båda alltid rusar in på dagis utan tvekan och leker så det står härliga till hela dagen. Och sen får jag släpa ut dem därifrån när det är dags att hämta… Men det är så skönt att känna – att vi vill och kan vara tillsammans hemma! Det låter ju självklart, men hur ska man veta om man aldrig är det?
…och många är sällan det, om vi ska göra en mer allmän fråga av det. Det stod i tidningen idag att antalet 1-åringar på dagis ökat med typ 17 % på 10 år… Själv känner jag bara att jag gott och väl kan prioritera mina barn 10-15 år till – jobba och shoppa hinns med senare i livet! Får jag barn igen är frågan om jag någonsin släpper iväg det till dagis, barn är ju liksom lättare ”i stordrift”, när det finns syskon runt i kring. Dessutom hoppas och tror jag att situationen för hemmavarande föräldrar kommer förändras innan jag får barn igen – det är så många som uttrycker tankar om downshifting och självhushållning så vi borde snart bli fler som vill bo och leva hemma, istället för på dagis, jobb och i bil och tunnelbana… Och är vi fler, så blir det inte lika ensamt!