Modern

Åh vad jag tycker om den där lilla fina. Till skillnad från när jag fick Antonia så vet jag ju mer nu om vad det innebär att ha barn, alla lyckliga små ögonblick jag har att se fram emot med Iwan. Han ligger där och sover som en liten löftesrik karamell, sover, sover och har ingen brådska med något, vet inget om livet som väntar. Och jag längtar och längtar och ler.

Ja, tänk om jag kunde säga att jag själv är vältrimmad, nu är det bara min tinning som är trimmad. Jag har skaffat en trimmer så jag kan hålla efter den själv, utan frisörbesök. Skönt, snyggt, jag borde bara komma ihåg att använda den oftare, för den lyxiga känslan av att vara nyklippt.

Jag har varit en sväng på stan idag, och nu efter lunch är Hugo och Antonia på kalas, ännu mer egentid för mig alltså. Ska fixa i nya arbetsrummet, med lådor jag köpte på Ikea igår.

Hugo och Antonia har varit uppenbart stressade denna vecka, med väldig trötthet och sömnsvårigheter, så inför nästa vecka ska vi påminna oss om att vår tillvaro fortfarande är väldigt färsk, och att vi har många saker att hitta nya rutiner kring. Det svåra är att vi alla har så olika liv nu, jag med stressen i att hålla två ungar mätta och glada, varav den ena har ett enormt socialt behov (hon skulle helst ha kalas här hemma varje dag) och en smärre livskris, Antonia som sagt, med en smärre livskris och stora frågor om vem hon ska vara och vad hon ska göra för att få uppmärksamhet – bebis, bråkig, snäll, stor, duktig, trotsig? Och så Hugo, som flänger mellan jobb och en på kvällarna trött, grinig, hungrig, otacksam, trotsig, tjurig familj. Ingen av oss är vårt bästa jag de få timmar vi ses på vardagarna. Och ändå är det då vi har vår enda chans mellan helgerna att prata, lyssna, umgås, förstå, drömma, trösta, stressa av. Hur ska man få ihop den ekvationen? Om det är något vi delar alla tre så är det väl känslan av otillräcklighet…

Det underbara med att livet går upp och ner, och det gäller inte bara oss mammalediga, är om man lyckas lägga märke till när det svänger uppåt. Man har ju av någon anledning lättare för att lägga märke till när det svänger nedåt.

Vad säger ni om denna sväng? Lunch i lugn och ro i solen, Hugos goda köttfärspaj, och en lättöl, barnen sovandes i vagnen. Bara 40 minuter innan var jag i mataffären och packade ihop matvaror med Iwan vrålandes i bilbarnstolen… Tricket är väl att inte ”ge upp” när det känns motigt, utan fortsätta spana efter möjligheter till mirakel.

Här är min senaste skapelse, resultatet av ett litet pysselprojekt jag hållit på med sedan april. Två mjuka små armar, två ben som jag smyckat med mängder av små veck, två mjuka kinder, en varm liten panna, en söt liten näsa och en liten pussig mun. Tar man väl hand om den så kan den hålla uppåt 100 år, bli självgående, förändra världen eller kanske bara bringa stor lycka till sina närmaste och sig själv. Fast det kan gå fel också, det kanske blir en sur gubbjävel, en störande granne, en dålig chef eller en tråkmåns. Då får man hoppas att min medverkan vid tillkomsten är preskriberad…

Att sova middag igår var mycket lyckat. Jag somnade på 10 sekunder och kände mig lika trött efteråt, men eftersom jag sov bort 50 minuter i ett nafs så antar jag att jag kan ösa mer i det hålet.

Igår testade jag även att gå i säng direkt efter middagen. Lyckat det också. Satt i sängen och mös med Iwan, surfade mellan 19.30 och 20.30, diskuterade sedan Pridefestivalens syfte och existens med Hugo som sövt klart Antonia, till 21.30. Somnade 22 men vaknade tyvärr av en missnöjd Iwan redan 5.30, en timme före väckarklockan.

Varför väckarklocka alls? Jo för jag ska lämna Antonia 8.15. Det var inte så lyckat att cykla med henne i kylan, hon har frusit kinderna, och är röd, svullen och lite med köldkänslig tills det gått över.

Dagens testing blir förmiddagsvila, en lite större utmaning då jag är piggare då, men jag behöver lite mer sömn för att få ut maximalt av eftermiddagens efterlängtade besök av väninna med två jämnåriga knoddar. Förutom trevligt sällskap har blivit lovad en tröstkaka, för att föräldraledighet handlar så mycket om av ”bryta ihop och komma igen” 🙂 Men stark blir man – i psyket, rationell, tålmodig, och kärleksfull. Det är det som är den stora utmaningen, att visa kärlek. Att vara ett monster är lätt, ge efter för känslan av frustration, irritation, bli en jukebox av tillsägelser, tjat, morrningar, gnäll, självömkan. Men det gör en inte till en bättre person, och skapar inte lyckliga nya människor. Det svåra är att skapa en fin vardag och kärleksfull tillvaro för små varelser vars stora mission är att ifrågasätta allt hela tiden, för att hitta de gränser man satt upp. Varelser som lutar sig mot räcket och ser hur väl man har snickrat, varelser som rycker i alla dörrar för att se om de verkligen är låsta, som springer ut på alla vägar för att se om de verkligen blir överkörda. Jag vill att mina barn ska förvänta sig kärlek och glädje och positiva utmaningar av livet, och ska man orka får man bryta ihop och komma igen stup i kvarten…det är värt en kaka. 🙂

Fred Iwan Ilke

Så heter vår gosse, med Iwan som tilltalsnamn. Fred delar han med sin morfar och morfars far, och Iwan hette hans farfarsfarfar i första namn, samt hans farfar och farbror i andra namn.