Ja, tänk om jag kunde säga att jag själv är vältrimmad, nu är det bara min tinning som är trimmad. Jag har skaffat en trimmer så jag kan hålla efter den själv, utan frisörbesök. Skönt, snyggt, jag borde bara komma ihåg att använda den oftare, för den lyxiga känslan av att vara nyklippt.
Jag har varit en sväng på stan idag, och nu efter lunch är Hugo och Antonia på kalas, ännu mer egentid för mig alltså. Ska fixa i nya arbetsrummet, med lådor jag köpte på Ikea igår.
Hugo och Antonia har varit uppenbart stressade denna vecka, med väldig trötthet och sömnsvårigheter, så inför nästa vecka ska vi påminna oss om att vår tillvaro fortfarande är väldigt färsk, och att vi har många saker att hitta nya rutiner kring. Det svåra är att vi alla har så olika liv nu, jag med stressen i att hålla två ungar mätta och glada, varav den ena har ett enormt socialt behov (hon skulle helst ha kalas här hemma varje dag) och en smärre livskris, Antonia som sagt, med en smärre livskris och stora frågor om vem hon ska vara och vad hon ska göra för att få uppmärksamhet – bebis, bråkig, snäll, stor, duktig, trotsig? Och så Hugo, som flänger mellan jobb och en på kvällarna trött, grinig, hungrig, otacksam, trotsig, tjurig familj. Ingen av oss är vårt bästa jag de få timmar vi ses på vardagarna. Och ändå är det då vi har vår enda chans mellan helgerna att prata, lyssna, umgås, förstå, drömma, trösta, stressa av. Hur ska man få ihop den ekvationen? Om det är något vi delar alla tre så är det väl känslan av otillräcklighet…
