Modern

Antonia har fått upp intresset för bokstäver.

Jag längtar till sommaren! Vi har sedan länge bollat lite löst vad vi vill göra, men det börjar bli dags att spika några datum! Astrid Lindgrens värld, 2 dagar med övernattning, är ett måste! Och Stockholms skärgård. Några nya saker vi vill testa är att tälta med barnen, samt att cykla en längre sträcka och sova på vandrarhem. Och så njuta av trädgården och livet hemma så klart, bada i vattenspridaren, äta omogna bär, leta skugga, rensa ogräs, grilla korv… Jo, en till helt ny grej är spikad – 1 vecka på Tjörn! Känner mig mycket färdig med östkusten, och styr nu västerut, mot kala klippor och kvällssol på stranden!

Iwan har fått upp matvolymerna lite. Fast bara riktig mat gäller, puré eller gröt har han inte ätit på en månad. Posen har jag ingen förklaring till.

Den där insikten som plötsligt kommer till en, att ”ja just det, jag stängde inte grinden”. Och så springer man, och där står han, stolt, glad, högst upp på det branta. Och man blir glad. Och skäms ihjäl. Hur kunde jag glömma grinden? Jag vill aldrig aldrig höra ljudet av fallande Iwan…

Pass nummer två i helgens yogakurs är avklarat, iwan har somnat i min famn, Hugo och Antonia har susat iväg till familjegympa på Friskis&Svettis och solen skiner. 1,5 timmes egentid, yay! Så, vad ska jag ta mig för? Vika tvätt? Skura golv? Blah…

Jag har just gjort första av helgens tre yogapass på en intensivkurs i ashtangayoga i Linghem. Nära och bra, och världens bästa yogaledare. Eller ja, den bästa som jag låtit mig bli ledd av, ska jag tillägga, för att inte såra t ex min egen syster Julia som är yogaledare.

Innan jag gick ville Antonia rita något på min hand.

– Vad ska jag rita?

– Rita något så att jag tänker på att jag älskar dig.

Hon börjar rita.

– Vad är det? frågar jag.

– Det är att du tänker på mig. Och att du tänker på att jag vill sluta på dagis.

– Vill du sluta på dagis!?

– Ja. Jag trivs inte där.

Min lilla tänkande talande flicka, hon gör det inte lätt för mig. Eller gör hon det? Ja visst, barn pratar och pratar, men vem ska lyssna på dem om inte vi föräldrar? Ja men de vill ju allt möjligt konstigt, man kan inte ge dem allt de vill ha och göra precis som de vill. Nej, men man kan lyssna, och fundera på vad det är man hör. Trivs hon inte, för att hon verkligen inte trivs? Eller trivs hon inte för att jag mått dåligt till och från senaste året(n) och hon inte vet var hon har mig? Eller känner att hon missat mig, som jag känner att jag missat henne? Hur reparerar man det bäst? Genom att säga Jaha, så hon vantrivs egentligen inte, då får hon fortsätta på dagis? Eller, jaha hon saknar mig, vi kanske ska spendera mer tid ihop? Svårt. Den här tiden, liksom alla tider, kommer aldrig igen. Plötsligt går Antonia i skolan 8 h per dag i 12 år och sen flyttar hon hemifrån.

En annan sida är att det börjar kännas väldigt träligt att slita Iwan i och ur bilen gång på gång för att hämta och lämna Antonia. Han vill stanna kvar på dagis och leka, han vill vara kvar ute och inte sätta sig i bilen igen…

– Titta, sa Antonia, jag har två hår! Och du har tre!