Den där insikten som plötsligt kommer till en, att ”ja just det, jag stängde inte grinden”. Och så springer man, och där står han, stolt, glad, högst upp på det branta. Och man blir glad. Och skäms ihjäl. Hur kunde jag glömma grinden? Jag vill aldrig aldrig höra ljudet av fallande Iwan…
