Jag har just gjort första av helgens tre yogapass på en intensivkurs i ashtangayoga i Linghem. Nära och bra, och världens bästa yogaledare. Eller ja, den bästa som jag låtit mig bli ledd av, ska jag tillägga, för att inte såra t ex min egen syster Julia som är yogaledare.
Innan jag gick ville Antonia rita något på min hand.
– Vad ska jag rita?
– Rita något så att jag tänker på att jag älskar dig.
Hon börjar rita.
– Vad är det? frågar jag.
– Det är att du tänker på mig. Och att du tänker på att jag vill sluta på dagis.
– Vill du sluta på dagis!?
– Ja. Jag trivs inte där.
Min lilla tänkande talande flicka, hon gör det inte lätt för mig. Eller gör hon det? Ja visst, barn pratar och pratar, men vem ska lyssna på dem om inte vi föräldrar? Ja men de vill ju allt möjligt konstigt, man kan inte ge dem allt de vill ha och göra precis som de vill. Nej, men man kan lyssna, och fundera på vad det är man hör. Trivs hon inte, för att hon verkligen inte trivs? Eller trivs hon inte för att jag mått dåligt till och från senaste året(n) och hon inte vet var hon har mig? Eller känner att hon missat mig, som jag känner att jag missat henne? Hur reparerar man det bäst? Genom att säga Jaha, så hon vantrivs egentligen inte, då får hon fortsätta på dagis? Eller, jaha hon saknar mig, vi kanske ska spendera mer tid ihop? Svårt. Den här tiden, liksom alla tider, kommer aldrig igen. Plötsligt går Antonia i skolan 8 h per dag i 12 år och sen flyttar hon hemifrån.
En annan sida är att det börjar kännas väldigt träligt att slita Iwan i och ur bilen gång på gång för att hämta och lämna Antonia. Han vill stanna kvar på dagis och leka, han vill vara kvar ute och inte sätta sig i bilen igen…
– Titta, sa Antonia, jag har två hår! Och du har tre!
Känner igen den där våndan…Har upplevt den till o från nu i snart 17 år ;S… Det viktigaste man ska tänka på i det här fallet är att barn lever i nuet..Det kan vara något som hänt just idag som får henne att säga att hon inte trivs, men nästa gång hon är på dagis är allt glömt igen och hon trivs som vanligt 🙂 O ju äldre de blir ju mer kan man prata med dem och försöka få dem att förklara VAD som inte känns bra. Då brukar man många gånger få svar på att det egentligen inte var något jättestort som orsakat känslan av vantrivsel, dessutom brukar man kunna prata igenom det med dem och sedan prata med personalen så de också blir medvetna om vad som trycker de små… Så jag tror det löser sig 🙂 Vi föräldrar lägger alltid för stor skuld på oss själva så fort våra barn inte verkar må bra… Kram 🙂
Jag tänkte, lite som Marina, att det är bra att ta reda på varför hon inte trivs och om problemet isf går att lösa. Att sluta på dagis utan att först göra ett försök tänker jag kan lära henne att det inte är någon vits att försöka och om man inte trivs i en grupp så är det den som inte trivs som får gå.