Om det var någon som brukade kika in i min träningsdagbok förut, så undrar ni kanske vart den har tagit vägen? Har jag gett upp? Nej nej, jag har bara ändrat mental strategi.
Jag upplever, att det bland gemene man finns en onödig problematisering kring träning. Det handlar mycket om att tvinga sig, om att påminna sig om att det känns skönt efteråt, om att sätta upp långsiktiga mål, om att det blir en vana när man kämpat sig dit några gånger, om att lida för att bli fin osv… Men snälla ni, är vi inte många som har kommit förbi det där snart? Är det inte kanske till och med så, att vi är några som GILLAR att träna, som gör det av ren lust eller i alla fall har en stark motivation att ta hand om hälsan? Eller är det bara jag som kan känna att det faktiskt kliar i benen för att jag vill ut på promenad, att det rycker i armar och ben när jag hör skön musik som får mig att längta till ett Bodypump-pass, eller att både kropp och själ längtar efter att få sträcka ut varenda muskel i ett rofyllt men dynamiskt yogapass?
ÄNDÅ – så är jag fast i träsket att betrakta mig själv som en nybörjare. Varför? För att media hela tiden utmålar oss som nybörjare, och föreslår nybörjar-kom-igång-program och snälla-gå-bara-ut-och-gå-ett-par-gånger-i-veckan-så-dör-ni-inte-vid-60-utan-kan-köpa-vår-tidning-i-30-år-till-scheman… Och för att vi utmålar varandra så hela tiden. Att gå en morgonpromenad är alltid ”duktigt och disciplinerat”, varför inte bara lustfyllt, egoistiskt, spontant? Att undvika att äta onyttigheter är likaså ”starkt och duktigt, men kanske lite sjukt” (vi vill gärna sänka den som gör det vi själva skulle vilja…) men varför inte även det bara lustfyllt och egoistiskt, för att man kanske inte vill slösa bort hela eftermiddagen i ett sockertöcken utan hellre vara glad och pigg och orka leka med sin lilla dotter och prata fokuserat med sina vänner…? På något sätt ska det hela tiden förutsättas att ingen VILL träna och leva hälsosamt. Om alla gjorde det de ville, så skulle de bara sitta i soffan, titta på tv och äta godis och pizza hela tiden.. eller?
Är det verkligen så illa? Jag har svårt att tro det. Framför allt tror jag inte vi kan lyckas i längden med att göra något annat än det vi VILL. Så, jag har slängt träningsdagboken, träningsscheman och alla Aftonbladetdieter och satsar allt på en häst – att det kanske räcker med att jag gör det jag VILL. Det kanske faktiskt ändå kan bli helt ”perfekt”, helt underbart, helt ”rätt”…?
Som ett steg i samma riktning, så har jag nu slutat väga mig också. Jag har alltid levt med tanken ”FÖRST ska jag skaffa mig den kropp jag vill ha, SEN ska jag lära mig acceptera den”. Jag har inbillat mig att det skulle bli lättare att ta det i den ordningen, men det funkar bara inte. För det första vill min kropp inte gå med på några förändringar alls, utan att först bli accepterad, och det är ju lätt att förstå, jag har inte varit någon snäll samarbetspartner…. För det andra, så blir det inte lättare att acceptera kroppen sen heller, om jag mot all förmodan lyckats förändra den.
Så för att locka mig att öka min kroppskännedom och förbättra min kroppsuppfattning så slutar jag väga mig. För att tvinga mig själv att titta lite närmare – hur ser jag ut egentligen? Är det så illa…? Hur känns det att vara mig? Vad vill min kropp?
Brrrrraaaaaa! Som Görel hade sagt….hehe.
Kroppen är bra, hälsa vill vi ha, tack för idag!
En förutsättning för att ta hand om sin kropp och hälsa är ju förstås att göra något man vill och inte nått nödvändigt ont. Sedan kan man ibland behöva motivation, ibland mer och ibland rullar det på av bara farten. Att idag träna för att man ska kunna komma upp ur sängen när man är 60 funkar ju inte alltid så peppande. För min del har den kommande påsken med en härlig skidresa vart till stor inspiration för att träna, äta mat som min kropp blir frisk och stark av och sova ordentligt. Jag vägrar vara sockermatt, trött, förslappad i musklerna när jag tagit ledigt för att få åka skidor. Då vill jag få ut det mesta bästa av den tiden, och känna att jag gjort så gott jag kunnat och velat för att det ska bli kul där.
Vet inte riktigt vart jag vill komma, men det har varit så kul att träna inför nått kul jag ska få uppleva och inte för exempelvis att passivt visa upp sig på Beach 09.
Släng vågen i vägen! Själv har jag aldrig ägt någon, tack för det!
KRAM!!!!
Brrrrrrraaaa! Tack för din feedback, som alltså inte har något att göra med ”feeeed” som i äta, och ”back” som i rygg.. (som görel hade sagt)
Ja, att vilja kunna använda sin kropp till att göra roliga saker är väl den bästa motivationen. Själv har jag varit oerhört hälsosam inför mina uppkörningar, eftersom jag varit helt livrädd för att vara ofokuserad av ena eller andra anledningen. Så att över huvud taget leva ett roligt liv, ökar nog motivationen att ta hand om sig! För att citera Jennifer lopez: ”Jag har inte tid att äta dåligt”
Min nya förebild är Malena Ernman…KAN MAN vara så där lång och ståtlig och ändå skojjig och sexig?… Hon inspirerar mig att vara 190 cm, vilket jag ju ändå inte kan ändra på.. 🙂
HAha…görel alltså!
oj! är hon lika lång som dig?!
Du kan allt och är lång och ståtlig, vila nu i det positiva! (som görel skulle sagt…..not!)
Nej hon är nog inte det, men hon bär sina centimetrar med erhörd stolthet…
http://www.youtube.com/watch?v=WJ6Y0Ltb95Y&feature=PlayList&p=E07F02284515F946&index=0&playnext=1