Jag frossar i semesteraktiviteter och livet är ljuvligt. Vi är inne på den tredje av Hugos tre semesterveckor nu, och vi håller på att fullborda den perfekta semestern. Eftersom vi var ganska utvilade efter en massa sköna junihelger på Ornö och i Loftahammar, så var vi sugna på mer aktiviteter och umgänge när den ”riktiga” semestern började. S å vi har varit nästan två veckor hos farfar i Påskallavik, med Mimmi, Jullan, Konrad, Martina, mamma och Douglas. Det har varit full rulle från morgon till kväll, då vi utfört underverk med kaosstatusen hos farfar. Växthuset är totalstädat, inklusive rensning av vind, skräp som någon skulle elda någon gång men som halvt förmultnat vid vedpannan, 100-tals plastkrukor, en jäkla massa ogräs samt 2/3 av farfars vinstockar, då Julia gett dem en välbehövlig klippning. Garaget som höll på att förmultna är befriat från det buskage som helt ohämmat attackerat om omslutit det. På köpet fick grannarna en dubbelt så stor tomt på framsidan av sitt hus, då buskaget vällt in hos dem, och det är ett underverk i diplomati att de inte skällt ut oss för den sakens skull. ”Ta så mycket ni vill” var svaret jag fick när jag undrade om de hade några åsikter om buskarna… Sen har vi klippt ner ett par rönnar vars grenar hängde ner där vi parkerar, några buskar som bara var pinnar kvar av, några syrener som växte helt hejdlöst vid tomtgränsen mot skogen, och dessutom har vi rensat hela uppfarten på ogräs, skyfflat ut minst 500 kg grus och så har Julia klippt gräsmattan och Anders har trimmat runt varenda buske och sten på hela tomten. Det blev helt underbart skönt och fint, och vi körde ca åtta kärror skräp till tippen. Så, det var våra två första semesterveckor. Men vi hann även med yoga varje morgon 08.00, några utflykter, lite bad, lite yatzy och ”Scategories”, mat, blåbär, tarot, spikmatta, och så klart – en massa bus med Antonia! Hon storgillade så klart läget, med en massa mysiga människor som turades om att leka med henne. Favoritaktiviteterna var att köra runt en trampbil runt runt på tomten, genom att gå bakom och skjuta på (hon har blivit riktigt stark i benen) samt att plocka och äta blåbär och vinbär. Hon somnade motvilligt varje kväll, och började varje morgon med att kasta sig ur sängen och hojta efter sina mostrar.
När vi kom hem från Påskallavik hann vi lite otippat med en Picnic och Popfestival i Mjölby. Hugos bror Pelle spelade åttabitarspop med sin polare Pontus och andra lokala förmågor bjöd på reggae, dansband, hiphop och visor. Vi hade en toppenkväll vid Mjölbys hembygdsgård och Antonia blev kompis med en liten Siri som snubblade in på vår filt och återkom under resten av kvällen, i sällskap med sin trevliga mamma Alexandra.
Nu är vi i Stockholm, och tar dagarna som de kommer. Vi kom hit med tåg igår eftermiddag, och efter att ha installerat oss i Hugos syster Annas lägenhet på Gärdet, hade vi en helkväll med middag på Pizza Hut och promenad genom Gamla stan. Idag spenderade vi förmiddagen på Östermalm (besök på Urban Outfitters, lek och fika i Humlegården, lunch på Östermalms saluhall, mums!) och eftermiddagen/kvällen på Södermalm (shopping på Weekday, middag (stekt strömming) Slussen). Nu har vi duschat av oss stadsdammet och shoppingsvetten, sövt Antonia och ska hugga in på en kvällsfika med te och digestivekex med massor av ost och smör!
Imorgon blir det museidag, Tekniska museet på förmiddagen (Hugos val…) och Etnografiska museet på eftermiddagen (mitt val…), onsdagen ev Skansen (Antonias val…), tors ev en utflykt till Hugos plastfarmor ute i Roslagen och sen får vi se hur länge vi stannar…
I måndags fyllde jag 29 år. Hugo grattade på sängen med nybakad LCHF-tårta och paket. Jag fick en prenumeration av en tidning för företagare, för att hålla drömmen vid liv… Antonia var mest intresserad av plastkuddarna som låg i paketet. Efter morgongratulationerna skyndade jag och Antonia iväg till frisören där jag hade bokat tid klockan nio…inte! Min tid, och hela ”jag” var raderad ur deras datasystem… kul kul! Men min gulliga frisör Karro klämde så klart in mig i sitt redan fulla schema, så jag fick en ny tid vid kvart i ett. För att fördriva förmiddagen gick jag först upp till Östgötatrafiken och hängde lite med mina forna kollegor, och sedan tog jag bussen till Åbylund och åt jordgubbar hos Camilla och Max i deras nya lägenhet. Antonia följer storögt efter Max när han visar henne allt bus man kan hitta på – bära omkring soffbord, hoppa i soffan, klättra på stolar – och är inte sen att själv ta intiativ och lägga sig i, till Max förtret. Han hann bli lite lagom uppspelt tills det var dags för oss att gå ner mot stan igen, så jag hoppas Camilla lyckades få honom att varva ner tills de skulle få besök av syster och gammelfaster en halvtimme senare… Antonia somnade i alla fall gott i vagnen och sov genom hela frisörbesöket. Det blev faktiskt en ny frisyr dagen till ära. Inte så mycket kortare på längden, men mer mycket mer uppklippt, för att framhäva lockarna (vilket inte syns på följande bilder eftersom hon plattade mitt hår…)
Dagarna bara rusar iväg nu, fulla av aktiviteter. Igår var jag hemma hos min granne Berit och blev maximalt inspirerad vad gäller kreativitet och företagande. Vi är redan kompis och bundis, och ska tillbringa hösten vid hennes köksbord med decoupage, stickning, halsband och bokföring…
Idag har farmor Ing-Marie hälsat på oss och vi har ätit lunch på Belvederen och snackat lite stickning och maskor i Trädgårdsföreningen, samt kikat lite i klädaffärer. Sen rusade jag mig hem och vi kastade oss iväg till Folkets Park där vi stått på bakluckeloppis 16-20. Vi sålde inte så bra, eller tja, helt ok eftersom det var första gången detta hölls i Linköping någonsin. 320 kr drog vi in, och det var verkligen inte många besökare, vi sålde nog mest till varandra vi som stod där. Vi köpte en lära-gå-vagn för 20 kr, som Antonia nu plöjer fram genom lägenheten med, samt en ordentlig bärstol att bära Antonia i (som en ryggsäck alltså) om vi ska fjällvandra någon gång. 100 kr gav vi för den, och den går väl på minst 2000 i affären. Så, vi är mycket nöjda, och trevligt var det som vanligt att stå på loppis. Och vi hade med oss 2 banankartonger färre hem, bara det är skönt. Så nu har vi bara 18 kartonger kvar att sälja ur. Räcker nog ett tag… Vi är redan bokade på nästa onsdag, och då kommer grannen Berit göra oss sällskap.
juni 21st, 2009 § Kommentarer inaktiverade för Ornö § permalink
Både helgen som passerat, och den innan, har vi varit på Ornö i Stockholms skärgård torsdag – söndag. Helgerna har bjudit på 11-timmarsnätter, massa regn, högläsning (Mig äger ingen, av Åsa Linderborg – underbar bok!), te och varm choklad i obegränsade mängder samt lite sol här sista dygnet = jag är utvilad! Och taggad till tänderna inför en vecka som utlovar sol och värme. Antonia och jag kommer mestadels befinna oss i Trådgärdsföreningen, där Antonia jagar barn (det går inte fort, bara en uppmärksam och välvillig moder märker ens att det är det hon gör…) och jag dricker medhavt kaffe. Najs!
Jag har kanske inte skrivit det här på bloggen, men vi är i Oslo och hälsar på syster/moster/svägerska Stina. Vi kom vid tre i måndags och åker vid tre på fredag, nästan en hel arbetsvecka i grannlandet alltså.
Vi trivs! Eller alltså, JAG trivs, och när jag trivs så trivs Antonia. Hugo jobbar, så honom har vi inte sett så mycket av, men han har det nog ocånbra. Just nu roar sig Antonia med klättra upp och ner på Kristinas två resväskor som står här. Det går alldeles fantastiskt bra för henne! Först kröp hon ner i den ena och sen upp på den andra. Då stängdes den första, och lite senare åkte hon ner från den andra, så nu har hon krupit upp på den första igen, den som hade stängt sig. Det är en helt ny lek, för vi har inget hemma som går att krypa upp och ner på, förutom om vi haft gäster och madrasser på golvet. Men väskorna är 20 cm höga och har gett Antonia helt nya vyer. *mammastolt* I skrivande stund lyckades hon faktiskt till och med backa ner från väskan, utan att ramla. Nu försöker hon ställa sig upp på väskan och mot väggen, men väskan gled ut från väggen och Antonia hamnade med benen på väskan och händerna på golvet utan att slå sig.
Vad har vi gjort då? Jag har hjälpt Stina att få ordning på sitt rum, vilket hon inte hunnit eftersom hon jobbar alla dagar i veckan. Vi var på IKEA idag och köpte dubbelsäng, garderob, fällstol, förvaringslådor, två lampor, 10 galgar, en skål, en spegel, en affisch, gardiner och en papperkorg. Lite smått fick vi med oss hem, men det mesta kommer med hemkörning imorgon, så då blir det montera av…
Ikväll har vi varit och ätit på restaurangen där Stina jobbar. Det var jättegott och Stina är jättekunnig och skicklig servitris. De serverar eritreansk mat, och til och med Antonia smaskade i sig en del av pannkakan/brödet som maten serveras på. Efter middagen har vi gått en superlång promenad till slottet och vattnen, och ska nu soooova..
Helgen innebar som vanligt när jag träffar Julia, intressanta samtal och sköna insikter. Nu går jag och suger på en himla bra grej hon sade, och det var: ”Du har det inom dig!”
Vi pratade om vem man är och vad som inspirerar en att vara mer sig själv, vad som får en att må bra, känna sig stark, glad, lycklig. Jag berättade hur oerhört stark och glad jag känner mig när jag tränar med min personliga tränare Linda, och Julia påpekade det självklara men ändå svåra att komma ihåg – du har det inom dig! Allt det jag känner när jag tränar med Linda kommer innifrån mig själv! Linda säger inte åt mig hur jag ska känna, hon säger bara åt mig vad jag ska göra. De känslor som jag får finns i mig annars också, jag bara släpper fram dem just när jag tränar med henne, eller _låter mig_ släppa fram dem?!
Det är så lätt att hamna i ett bristtänkande när man tänker på hur man vill förändras, eller tja, jag ska väl tala för mig nu. Jag hamnar i ett bristtänkande, och tänker att jag måste tillföra en massa saker till min person. Tillföra saker som jag tänker ska komma utifrån, från andra personer eller saker. Hugo ska visa mig uppskattning och ge mig självkänsla, Linda ska peppa mig och ge mig inspiration att träna, mina vänner ska stötta mig och lyssna på mig och visa vem jag är och vad jag ska göra av mig själv… men vad alla dessa personer än gör, så kan de inte styra hur jag låter mig inspireras och känna. Det är jag själv som låter jobbiga personer skapa negativa känslor hos mig, det är jag själv som känner mig kritiserad av en enkel fråga, det är jag själv som känner en känsla av kärlek när någon gör något kärleksfullt mot mig, jag själv tar fram känslan av att vara stark och oövervinnerlig när Linda säger åt mig att göra armhävningar.
Nu menar jag verkligen inte att förringa andra personers insatser, det är ett måste att vi stöttar varandra och peppar varandra, men det är jag som väljer hur jag reagerar på det folk gör mot mig. Allt det jag drömmer om att vara och bli och göra finns inom mig, det har bara inte kommit fram ännu. Allt det jag kommer vara och göra i mitt liv finns färdigpaketera i mig i små knoppar som väntar på att brista.
