Modern

Jag kan verkligen verkligen rekommendera programmet Musikmixen som sänds i SVT just nu. Alla avsnitt ligger fortfarande uppe på webben i SVT Play så skynda skynda att se! Det är en brittisk serie (1 giant leap) gjord av två killar som åker runt i världen i ett halvår. De letar upp en massa musiker som får lyssna på ett bakgrundskomp som de spelat in innan, och så får de lägga till sin egen musik – allt från kinesisk rap till indisk folksång till cello, Alanis Morisette mm… Dessutom! Så söker de upp folk som de kan diskutera livets mening med – olika gurus, präster, intressanta människor. Så programmen blir en underbar mix av möten, visdom och musik! TITTA!!!!

Programmets brittiska hemsida

Musikmixen på SVT

Idag när jag klädde på Antonia fick jag en kuslig känsla. Jag plockade fram en overall som hon inte använt tidigare. Jag har fått den av mamma och några av mina syskon har haft den som bebisar. Men medan jag klädde på Antonia så fick jag en känsla av att overallen var lite FÖR bekant. De gula ben- och armsluten, de röda och gröna benen, en blå arm… Jag lyfter blicken mot spjälsängen där speldosan spelar sin metalliska version av Blinka lilla stjärna där och inser… NALLARNA! Overallen är likadan som Antonias älskade nallar. Döm själva…

De har kommit för att röva bort henne till nalleplaneten, jag lovar. Undrar vad de kommer begära i lösen. Det är väl bara att lyda budskapet på overallen och lyfta luren… vad vill de?!?

Ok, nu är första halsbandet klart och jag tycker det blev rätt läckert! Tyget är hittat bland farmors gamla stuvar från 50-talet och resten är inhandlat på MedMera. Så – vad tycker ni? Gillar ni det? Gillar ni det inte? Varför? Hjälp mig nu att utveckla detta, och att prissätta dem! Om ni såg ett sånt här på en mysig julmarknad i adventstid, vad skulle ni gissa att det kostade? Jag tycker det är så svårt att bedöma…

Bara för att ni är så himla snälla och spamar kommentarsfältet i detta inlägg nu så ska jag bjuda på ett frukosttips: Jag är inte så förtjust i de färdiga müsliblandningar som finns att köpa. Jag tycker de är så svårtuggade för de innehåller så mycket olika flingor, alltså typ havre eller andra sorter. Därför brukar jag hitta på min egen müsli till yogurten, genom att hälla på olika frön och nötter, vilket jag tycker är godare – linfrön, psylliumfrön, solrosfrön, havrekli, hasselnötter och russin t ex. Men – det blir lite tjatigt att stå och öppna 5-6 olika burkar och påsar varje morgon, så idag gjorde jag slag i saken och blandade till en större burk. Och när jag ändå gjorde en större sats så (ursäkta den långa inledningen, nu kommer tipset) – rostade jag muslin i stekpannan! Mumma! Just i den blandningen jag gjorde idag är det:

havreflingor
quinoaflingor
solrosfrön
hackade hasselnötter
linfrön
psylliumfrön
russin
hackade dadlar
hackade ekologiska aprikoser

Frukterna rostar man så klart inte, utan har i efteråt, och jag hade även i linfröna och psylliumfrön efteråt. Jag vet inte, men det kändes liksom meningslöst att rosta dem, och dessutom är linfröna rätt feta och jag vet inte vad som händer med fettet om det blir upphettat… Rostningen går helt enkelt till så att du har en stekpanna på maxvärme, häller i lagom mycket müsli (inte mer än 3-4 dl åt gången) och rör om tills det börjar få lite färg och lukta lite gott. Det tar ca 5-10 minuter beroende på hur många gånger du måste stänga av plattan, skjuta undan stekpannan och springa iväg och stoppa in nappen i munnen på en liten bebis.

Gott! och nu när ni har läst så här långt, så har ni liksom redan förbundit er att kommentera mitt halsband, för detta var ju belöningen! HA HA!

Vill du ha såriga tuttar? Nej jag misstänkte väl det…

Jag försöker ligga lågt med att generalisera och komma med en massa goda råd och åsikter om att vara gravid, att föda, att ha barn men en sak tänker jag nu rista in i skallen på er som någon gång tänker skaffa barn och amma – se till att bebben har rätt grepp från början!

Här kommer en generalisering: De flesta som väntar barn läser inte på om amning, de fokuserar bara på förlossningen. De tänker att ”det där med amning löser sig sen”. Och eftersom du inte tänker läsa på om amning innan förlossningen (liksom mig…) så tänker jag nu pracka på dig en lite amningsskola som jag hoppas att du gömmer i ett litet paket någonstans i huvudet, och sedan kommer ihåg att plocka fram en sisådär 5-10 minuter efter ditt livs hittills största fysiska prestation, förlossningen, när en ny och slemmig liten människa ligger och nafsar efter din bröstvårta.

Se till att bebisen har rätt grepp.

NEJ – rätt grepp är inte att bebben har ett grepp över huvud taget och får i sig mjölk och är nöjd och glad – det kan den få ändå.
NEJ – det ger sig inte med tiden, du måste ha rätt grepp från början!
JA – för många funkar detta automatiskt, det beror på hur ditt bröst ser ut och hur bebisen suger men om det inte blir rätt så..
JA – bebisen drar sönder bröstvårtan och…
JA – du får sår som…
JA – gör ont! Och…
JA – kan ta upp till ett par månader tills de läker (om du inte dessutom råkar ut för en bakterie- eller svampinfektion) och…
JA – du kommer sitta och vråla ikapp med din hungriga bebis och…
JA – du kommer stampa med foten i golvet av smärta och…
JA – det blir så himla mysigt att amma sen när helsiket har läkt ihop efter 2 månader, men varför vänta?

Be amningsfascisterna på BB att kolla och kolla och kolla att du har rätt grepp, när du ammar sittandes, när du ammar liggandes, när du ammar hjulandes, simmandes, hoppandes… Be de barska barnmorskorna dra i dina bröstvårtor och vrida och vända på din bebis tills det blir rätt!

RÄTT – är att bebben får in tutten så långt in i munnen att den suger på vårtgården och inte på vårtan. Tänk på hur en bebis suger på tummen – tumspetsen är långt bak mot gommen och läpparna suger längst ner på tummen. Likadant ska bröstvårtan ligga långt bak i gommen och bebben ska suga på vårtgården vilket kräver att bebben måste ha nästan helt öppen mun och ha ”munnen full”.

Sen finns de en massa andra saker att tänka på, som att sitta bra och ”palla upp” bebben på kuddar så man inte får ont i rygg och axlar, men det får ni läsa på om själva…

Så, nu kan ni slå in detta i ett litet paket med rosett på och gömma någonstans i bakhuvudet tills det blir dags… och ni som redan har erfarenhet, rätta mig gärna, eller lägg till information i kommentarerna om jag har missat något. Aldrig har väl ämnet amning tagits upp utan att meningsskiljaktigheter blottas…

Ikväll ska jag titta på ett program jag missade i veckan – SVT´s nya serie Himlen kan vänta. Tror den är bra, skadar inte att påminnas om att livet inte är självklart. Programmet finns på SVT´s hemsida om ni också missade det.

Idag startade jag dagen med att göra solhälsningen, surya namaskara, 7 gånger. Eller egentligen bara första halvan av dem, för er som är insatta. Skönt? Jo vars, svettigt, och frustrerande att se sanningen i vitögat och konstatera att utgångsläget är något rostigt. Men det inspirerar ju att fortsätta träningen! Solhälsningen kompletterades med 5 minuters hopprepshoppande (förlåt min granne Eva om du har ditt sovrum under mitt och gillar att sova vid åtta på lördagsmornar! *tittar ut genom fönstret* Hennes bil är faktiskt inte här…) och lite styrkeövningar, bl a 100 sit-ups. Jag får ont i ryggen ibland när jag går, särskilt med barnvagnen, och det blir bättre om jag spänner magen hårt, så jag gissar att det beror på att mina magmuskler är lite frånvarande efter graviditeten. Bara att träna upp igen!

Eller tja, bara och bara… Det är inte en helt rak väg till träningsmattan när man har en 5-veckors Antonia att ta hand om också. Vi vaknade och jag matade henne, tog av blöjan och lade henne på golvet bredvid mig så hon kunde lufta rumpan. Hon var nöjd och glad ungefär så lång tid det tog för mig att hitta ett bra youtubeklipp med solhälsningen (finns en massa variationer), säga hej till Hugo som kom in i sovrummet för att morna sig med Antonia, schasa ut honom igen för att jag inte kunde koncentrera mig, börja titta på det klipp jag fastnat för, inse att datorskärmen går ner i viloläge efter 1 minut och blir svart, hitta var man ändrar inställningarna, gå in till Hugo för att få lösenord och behörighet att ändra inställningarna och sen gå tillbaka till sovrummet..

Då var Antonia inte glad längre. Så jag fick ta på henne en blöja, amma henne, lugna henne, lämna över henne till Hugo – och SEN kunde jag äntligen ta tag i yogan! Jag tycker jag är värd en eloge som ens tog mig så långt!

Här har ni klippet, ni som insett att ni inte har någon ursäkt att inte börja dagen med lite yoga, om ni inte har en liten varelse i närheten som bajsar och skriker ohämmat och gärna vill suga på era bröst emellanåt, eller kanske barn av större modell…

Här är min målsättning (ha tålamod, efter en minut blir det riktigt coolt):

Hej kära bloggläsare!

Det har varit fasligt snålt med inlägg här på sistone måste jag erkänna… Det är som förut, fortfarande svårt att sätta några ord på det som sker, både på det som sker på insidan – tankar och känslor, och på det praktiska – hur ser dagarna ut?

Vad gäller insidan så känner jag att det är lite svårt att landa i nuet. I flera månader har vi förberett oss för något som ligger i framtiden. Vi har resonerat om hur det kommer bli, hur vi skulle vilja att det blev, hur det skulle kännas, vad vi skulle tänka… Och nu, när vi har kommit i fatt ”framtiden” och Antonia faktiskt är här hos oss, så har jag lite svårt att vakna upp och komma ut ur huvudet och resonemangen igen. Det blir att jag fortsätter formulera allt i huvudet – ”vi trodde det skulle bli så här, nu känns det så här” och det är svårt att få grepp om vad som egentligen sker, för verkligheten blandas med de förväntningar jag hade innan, med fragment ur böcker jag läst, med historier jag hört…

Praktiskt så är det väldigt svårt att tänka klart och vara konstruktiv. En natt sov hon sex timmar i sträck, i sitt babynest. Natten efter sov hon väldigt dåligt men då lade jag henne hela tiden i spjälsängen och hade helt glömt att babynestet hade funkat bra… Jag lägger tid på att bekymra mig över om jag stimulerar henne ordentligt intellektuellt -liiiiite tidigt att tänka på när hon är 17 dagar…, och bekymrar mig kanske för lite över att kolla upp varför bröstvårtorna ömmar (har antagligen fått en svamp- eller bakterieinfektion, då de blev såriga av att hon hade fel grepp, något jag borde läst på om innan förlossningen…) …Prioritetsordningen är lite random så att säga…

Och detta att jag är mer uppe i huvudet än närvarande i verkligheten, tror jag är det som gör, att tidsuppfattningen blir väldigt skum. Dagarna känns å ena sidan väldigt långa – antagligen för att jag hinner tänka så himla mycket, och å andra sidan väldigt korta – eftersom jag inte är riktigt ”med”…

Så… jag försöker tänka mindre, och andas mer…

Om ni har fler frågor – kom med dem!.. Det var väldigt skönt att besvara dem för då landade jag lite i tillvaron.