Modern

Då är han godkänd och vi får åka hem om vi vill. Jag är inte säker på att jag är sugen än, har det så lugnt och skönt här, men vi är ju två till i familjen som vill umgås med lilleman…

Allting ska göras en första gång, t ex kissa och bajsa.

Världens finaste storasyster verkar ha kommit i säng som hon skulle igår. Hon och pappa Hugo var här igår kväll, och Antonia är så stolt och glad över sin lillebror. Hon visade upp honom för min rumskamrat, som även fick en visning av Antonias fötter ”som är mycket fina, jag har dem där i strumpbyxorna” som fick tas av för tåviftning och jämförelse med de två namnlösa bebisarnas fötter.

Jag har sagt åt Antonia att hon kan lära lillebror allt hon kan, och den uppgiften tar hon på stort allvar. Hon håller en hand på hans tutte när han äter (ja, det har dubbelammats nu 🙂 ) och kommenterar att han suger. Hon har även bråttom att få hem honom så han kan sitta i barnstolen och äta mat, och tja, to be continued.

Vi har även börjat föra in ämnet ”om du lär lillebror allt du kan så ska vi lära dig allt vi kan om att ta hand om små bebisar” med en första lektion i bebisars hungersignaler samt att man helst inte ska luta sig mot deras magar…

Klockan är nu strax innan sex, och jag har, lite mer rutinerat än när Antonia föddes, samsovit och sovammat mig igenom natten. Skönt! Imorgon förmiddag blir det läkarkontroll, med fokus på att han får i sig mat som han ska. Jag har ju en oerhörd fördel av att mjölkproduktionen redan var igång, annars krävs det som regel tillmatning för att så här stora barn inte ska må dåligt.

Nu ska jag sova lite till.

Ursäkta om jag gnäller, men nu kom träningsvärken också… Att uppleva krämporna efter förlossningen blir ett första sätt att bearbeta den. Förvånat upptäcker jag att jag har ont i ryggen, och min första tanke är att sängen här är dålig eller att jag spännt mig när jag ammar. Först en stund senare inser jag – just det, jag använde kroppen en del igår, ganska mycket närmare bestämt, typ 16 timmar till och från. Likadant med skavsåren på armbågarna- jag vet inte när jag fick dem, och att fundera på det hjälper mig att tänka igenom förlossningen, vilka ställningar hade jag och när? Och hur ont hade jag som inte märkte att jag fick dem? Eller kanske snarare – hur fokuserad var jag?

Well well ni vill väl bara veta saker om grabben. Han sover och äter, jag lovar att berätta om han lägger sig till med några andra beteenden 🙂

Nu har mannen funnits lika länge som förlossningen tog. Pust! Vi båda sover, äter, landar, svullnar av i olika delar… Jag kan snart gå igen och magen drar ihop sig. Svullo jobbar på en mer finlemmad look då ansikte och huvud svullnar av.

Antonia har varit här och godkänt lillebror och var uppenbart förtjust och lättad. Hon har varit med farmor hemma hos oss ett par dagar, och har varit märkbart stressad enligt rapport. När de varit här en stund och Hugo och Antonia sen ringde från sjukhusrestaurangen för att berätta vad jag hade att välja på (gratismatensom serveras är INTE ett alternativ…) så sjöng Antonia så glatt och högljutt en sång om att köpa mat till mamma, att jag inte hörde vad Hugo försökte säga. Jag tolkar det som ett tecken på lättnad och glädje.

En kanske lite mindre vanlig förlossningsskada gissar jag att skrapsår på båda armbågarna är. Men jag ska inte klaga, kolla in lillemans märke efter sugklockan…

Jag ger mig själv en minuspoäng efter att ha blivit helt förvånad över att det var MITT barn som grät när jag var på toa (ingen aning om hur han låter än jue…) och stärker mig i min övertygelse om att ett par nätter här på special-BB för mig och Bebben, nog är bra för hela familjens hälsa och välmående…

Simultanförmåga kan vara t ex att kunna le samtidigt som man alldeles för tidigt inpå en förlossning frågar sig om man fortfarande vill ha många barn…