Nu har mannen funnits lika länge som förlossningen tog. Pust! Vi båda sover, äter, landar, svullnar av i olika delar… Jag kan snart gå igen och magen drar ihop sig. Svullo jobbar på en mer finlemmad look då ansikte och huvud svullnar av.
Antonia har varit här och godkänt lillebror och var uppenbart förtjust och lättad. Hon har varit med farmor hemma hos oss ett par dagar, och har varit märkbart stressad enligt rapport. När de varit här en stund och Hugo och Antonia sen ringde från sjukhusrestaurangen för att berätta vad jag hade att välja på (gratismatensom serveras är INTE ett alternativ…) så sjöng Antonia så glatt och högljutt en sång om att köpa mat till mamma, att jag inte hörde vad Hugo försökte säga. Jag tolkar det som ett tecken på lättnad och glädje.
å vad skönt att höra! lilla tonafialotta. Å han blir bara vackrare för varje timme som går. (tur!!!, eller vänjer jag mig?)