Modern

Sitter vid datorn igen, 7 timmar senare. Antonia ligger i sängen och sover gott sedan en timme, mamma sitter i köket och rensar lingon och pratar med Hugo som står vid diskbänken och rensar kantareller. Om 2,5 timmar kommer Hugos föräldrar över på middag. Det blir kantarelltoast till förrätt, blandfärsbiffar med potatis, sallad och kantarellsås till varmrätt och fudgekaka med hallon och grädde till efterrätt. Jag har nyss köpt och avsmakat ett bättre pulverkaffe (espresso) än det jag hade innan (billigaste) och det var gott! Eller godare… Så det kan jag bjuda på utan att skämmas. Några vinflaskor är inhandlade, och eftersom Antonia sover nu så kan hon nog bjuda på lite najs sällskap till kvällen också. Till och med jag är i hyfsad balans, lite seg men inget som inte en stund på spikmattan + en dusch kan åtgärda. Dagen artar sig.

Måste skriva en grej om svampplockning bara. Jag är ingen engagerad svampplockare, har aldrig tagit mig ut på svampjakt på eget initiativ utan brukar tvärtom vara lite motvillig… Men, när jag väl är där ute i skogen och guldet lyser mot mig under mossa och grenar, då vaknar jaktinstinkten hos mig, och jag börjar planera när jag ska ta mig tillbaka dit till MITT svampställe, för att plocka MINA kantareller… Mina mina miiiiina moahahaha!!! Shit, vad händer med mig? Känner ni igen det eller ska jag söka hjälp för det?

PUSS till er som är med mig

Antonia sov större delen av svamputflykten men hann sitta en stund i lingonriset med nya galonbyxorna (hade illrosa eller svarta att välja på i affären…) och nya stövlarna

Antonia och Hugo har hämtat dill som Antonia bankar i papsens huvud…

…tills det börjar trilla ut dill i fina nyklippta frisyren

Antonia blev bjuden på en åktur i helikopter av mormor. Hon satt helt allvarlig och tog koncentrerat in upplevelsen.

Nu ligger lilla tuss och sover (förhoppningsvis för natten…) och Hugo står och steker Wallenbergare på älgfärs i köket. Det blirlite korta osammanhängande blogginlägg nu, men jag ville bara skriva om ett till framsteg som Antonia gjort. Hon har börjat äta mycket mer fast föda. Hon har alltid varit intresserad av mat, och har gnagt på det mesta, men det har aldrig blivit mer än ett par tuggor/skedar som gått ner. Men härom veckan så hamnade hon i någon sorts paralyserat tillstånd då Hugo matade henne och hon bara åt och åt och åt tills tallriken var tom och vi fick värma en till tallrik och hon åt och åt och åt tills det var tomt. Sen satt hon och slickade skedarna länge, och vi värmde lite till som hon också åt upp. Härligt att se hur hon upptäckt detta nya sätt att bli mätt. Nu är vi inne på tredje burken mat (en burk har räckt till tre portioner, så hon äter fortfarande inte MYCKET) men intresset håller i sig. Nu ska JAG äta.

…uppmanar Mimmlan. Ja jag satt just vid frukostbordet och funderade på hur man egentligen ska hinna beskriva alla Antonias framsteg. Sen vi kom hem från sommarens äventyr så kändes det som att Antonia över en natt gick från att vara baby till att bli ett litet barn. Hon är så mycket mer påhittig och pysslig nu, och just när jag satt där vid frukostbordet så stod hon vid en av våra kökslådor och drog den in och ut med ena handen, ståendes i spagat, mumsandes på en pepparkaka med andra handen och flirtandes med mig. Och nu är hon ute i vardagsrummet och hojtar med jämna mellanrum efter mig, så jag ska väl kila ut och se vilken bok hon håller på att riva sönder denna gång… Hon gör sig bäst live, så kom hit vet ja!

Det är kanske dags att börja uppdatera lite oftare här nu när vardagen rullar på… Men Antonia ger mig inte riktigt den egentid jag hade innan sommaren. Det är full fart här mest hela tiden och av ren självbevarelsedrift kastar jag mig ut ur lägenheten med Antonia efter frukost, för att sysselsätta (och trötta ut henne) så hon får ha nått kul (och jag sen kanske en lugn stund…).

Idag var vi i Trädgårdsföreningen på förmiddagen, och när något barn kommer inom räckhåll för Antonia så vänder hon ut och in på sig för att hinna fram och hinna le och hinna få kontakt och hinna ropa lite och …hinna försvara sin gåvagn som barnet visst kidnappade och gick iväg med, hinna krypa efter, hinna ifatt, ropa lite, sno tillbaka vagnen och sen snopet se hur barnet med lätta steg studsar vidare mot nya äventyr. Jag kan riktigt föreställa mig hur hon önskar att hon kunde gå, helst springa… Nu är hon mest förvisad till att äta sand och titta på de andra barnen.

Så hon får några korta stunder av lycka, några möten med andra människor, och resten av tiden får hon tillbringa i vagnen eller i vår svettiga lägenhet.

Projicerar jag? Absolut, jag erkänner – jag är rätt så trött på vår lägenhet och rätt så trött på det faktiskt ganska ensamma mammalivet. Jag längtar till min egen Bullerby, där både Antonia och jag kan få givande sällskap i vardagen, utan att behöva jaga runt på stan med barnvagnen och stämma träff än här, än där… och de jag helst skulle se som grannar i min Bullerby är mina syskon – en dröm som nu känns helt omöjlig då vi bor i Uppsala, Linköping, Skövde och OSLO.

Suck!

Ibland låtsas vi att vi bor i vår lilla Bullerby och så hänger vi i kvällssolen på den lilla gräsplätten utanför huset en stund… men snart inser vi att det finns alldeles för få getter, plommonträd och framför allt grannar och alldeles för många 15-åriga manliga mopedister och 14-åriga kvinnliga rökande groupies till tidigare nämnda mopedister (vi bor på baksidan av en skola, vid moppeparkeringen) för att någon Astrid Lindgren känsla ska kunna infinna sig.

Sådan är det. Tills vidare har jag och Hugo i alla fall börjat kolla på hus och utforska landsbygden kring Linköping, i jakt på lycka. Eller nått.

I och med att Hugo började jobba igen i måndags kastades vi in i vardagen efter en helt fantastisk sommar och semester. Nu när vi är hemma, blir det verkligen uppenbart hur Antonia har utvecklats under sommaren och har ökat sina krav på stimulans och umgänge. När vi var i Påskallavik hade hon ju full uppmärksamhet av mostrar och mormor och Hugo och mig (eller tja, jag passade väl på att ta ledigt från mammalivet så mycket jag kunde…), och när vi var i Stockholm så var dagarna späckade av äventyr – tunnelbanor, hissar, människor, människor, människor, butiker, muséer, restauranger, promenader i olika miljöer, hundar, barn, lekplatser, parker… så att vara hemma en hel dag nu känns otänkbart. Både måndagen och tisdagen denna vecka har vi spenderat på stan, från kl 10-15 ca. Och efter vår vistelse i Stockholm så känns hela lilla Linköping som vårt eget vardagsrum, så vi har lekt i trapporna och i lekhörnan på Lindex, krupit under stolarna (inte jag…) på Espresso house och pratat med andra fikande, badat i fontänen i St Larsparken (flera gånger) och Antonia har kört vagnen runt runt och längs gågatan och så har vi naturligtvis varit i Trädgårdsföreningen och ätit sand 🙂 Dessutom kommer hon inte riktigt till ro att sova om dagarna hemma, så hon är van att sova i vagnen… Men det ger sig nog. Och om inte annat så har vi ju fler äventyr på lager…

… om någon timme sitter vi nämligen i bilen på väg till Skövde och moster Julia och hennes första egna lägenhet! Egna som i Bostadsrätt! Aaaoooiii…! Jag har varit på IKEA idag och shoppat åt henne – bäddmadrass, duschdraperi, överkast och salladsslunga. Dessutom har jag köpt pärlor och pärlplattor som vi ska vara kreativa med ikväll, allt för att få lite utlopp för alla idéer våra brinnande företagarhjärnor spottar ur sig hela tiden när vi umgås. I Skövde är vi till på fredag och sen på söndag styr vi kosan mot Örebro och Johanna och Kattis och utrensning av Johannas förråd och skrymslen, så att her-love-of-life Micke ska få plats att flytta in i höst.

Nu ska jag äta lite mellis med Hugo som ska springa Cityloppet (7 km) ikväll och sen ska vi packa bilen med soffa, IKEA, prylar, luftmadrass, verktygslåda, symaskin mm och bege oss…

Jag har några filmer från Oslo, inte av allmänintresse kanske, men en är på Stinas lägenhet, kanske kan fresta någon som funderar att hälsa på?

Här är Stina och Antonia på promenad när vi just anlänt:

Här är en när Antonia klättrar runt på Stinas väskor:

Och här är en på två små partytjejer på Café Sör: