Modern

Jag bara lapar i mig allt stöd jag kan få för att orka amma så länge som möjligt, och då menar jag inte orka rent fysiskt, utan orka trots motstånd från olika håll… En källa jag öser ur när jag får tillfälle, är samtal med likasinnade mammor, och en annan som levererar skinn på näsan regelbundet, är Amningsbloggen, skriven av medlemmar i Amningshjälpen. Dagens upplyftande inlägg redovisar forskning som svarar på en fråga jag haft, och det är huruvida det egentligen kanske sliter på kroppen och till och med förkortar livslängden att amma mycket. Någonstans måste ju energin tas ifrån liksom, har jag tänkt… men forskningen visar, att de som ammat mer än 12 månader i sitt liv, jämfört med de som fått barn men inte ammat alls, har en lägre risk att få diabetes, hjärt-och-kärlsjukdomar, förhöjda blodfetter och högt blodtryck. Läs inlägget själv här på Amningsbloggen.

Det kan jag leva gott på ett tag, så skönt att höra! Nu är det dags att leverera ett mål mat igen 🙂

—————

Jag läser vad jag skrivit och jag reagerar själv på hur knasigt det låter, att folk skulle motarbeta en i något man anstränger sig för att lyckas med. Men sådan är tillvaron som förälder, törs jag nog generalisera, i alla fall som förstagångsförälder. Man är liksom inte riktigt sin egen längre, ens barn och ens ansträngningar kring sitt barn är statens, samhällets, BVC´s, släktens, kvinnornas, männens, grannarnas, förbipasserandes, ja alla dessa självutnämna experters egendom att tycka kring. Eller är det bara jag som saknar integritet och inbjuder till “tyckande”.. ? Jag är inte ensam i alla fall, men jag tar gärna emot tips från dem som lyckas hålla “tyckarna” borta…

Jag kan ge några exempel på vilka åsikter jag och vänner till mig fått bemöta bara senaste dagarna:

-Det är dags för egen säng nu.
Jaså? Vad händer annars då? Vi skapar barn som inte tar studenten, som slår sönder rutor på sommarloven och som stjäl godis från andra barn?

–Ammar du fortfarande? Hon blir inte mätt av det.
Jahaja, då kan hon ju lika gärna säga ”jag tror du har blivit galen och håller på att svälta ihjäl ditt barn, så jag tror jag tar och ringer psyk nu…” NATURLIGTVIS ser vi till att våra barn blir mätta och ger dem kompletterande mat när det behövs.

– Ammar du fortfarande? Då är det bara för trygghetens skull.
Som jag skrev ovan, naturligtvis ser vi till att ungarna blir mätta, och äter de fortfarande ingen fast föda, och amningen är för trygghet, då undrar jag var de får näring ifrån? Och…“bara” för trygghets skull, hur menar de då med “bara”? Många skulle betala med både en arm och ett ben för att få gå genom livet med en större känsla av trygghet och säkerhet.

Sådana här åsikter får man från höger och vänster dagligen. Hur länge skulle du klara av att dagligen få ocensurerade åsikter om dina vardagsval? Att varje dag försvara vad du äter, när du äter, var du bor, hur du bor, hur du sover osv… Nej, tappra är de som går sin egen väg, en eloge till mig själv och alla andra nybörjarmammor som orkar sick-sacka fram i åsiktsträsket…

/Helena – som försöker skaffa sig skinn på näsan inom fler områden än föräldraskapet…

Förra helgen hade vi välkomstfest för Antonia, ute på Borg hos Hugos föräldrar. Vi hade en liten ceremoni sång och musik, och frossade sedan i mat och tårtor. Det var väldigt lyckat och trevligt. Här finns bilder att se.

Antonia stortrivdes med att åka tåg till Oslo – en massa roliga människor att titta på och en hel del sköna poser att inta.

Äta päron…

Stå lite på bordet (bra utsikt!, såg ända bort till pappa)

Men vad hon fotograferar, ska jag fortsätta posa så här eller?

Gå på promenad! Men titta vilken fint hår, skulle man få kunna…

…smaka litegranna på det där eller?…

Här har vi grejer som måste undersökas…

En liten paus i mitt eget säte. Jag har koll på mammas klocka.

Provar en annan ställning…

Sparka lite med benet…

Hepp!

Ah, sitta i pappas knä litegranna..

Hej hej flaskan!

Igår kväll åkte vi ut till Borg och bjöd Ing-Marie på Mors-dag-middag. Det blev en härlig kväll, och ätrekord för Antonia. Hon satte i sig 4 klyftor potatis och 1/4 kiwi. Sen bekantade hon sig med katten Rex.

Jag sitter och läser lite på nätet och följer debatten om de olika ”sovmetoder” som finns, och jag mår illa… Jag vet nästan inte vad jag ska skriva, för det gör mig ont att tänka hela tankar om de metoder som jag tycker strider mot alla känslor och instinkter och mänsklig värdighet (ja nu använder jag starka ord). Det jag blir upprörd över är alla de metoder som går ut på att barnet ska skrika sig till sömns! Snälla ni, gör aldrig så mot era barn, de behöver inte tuktas och fixas, de behöver inga metoder, bara lite lugn och ro och mys. Det gör mig ont att många inte vet bättre utan sitter utanför barnens rum och mår dåligt av att barnen skriker, men inte kan tänka själva utan gör vad de lärt sig på BVC eller i någon bok.

Vårt art är unik eftersom våra barn föds så hjälplösa, men de kan skrika och alarmera om de mår dåligt. Barnskrik är det ljud som stressar oss absolut mest enligt undersökningar, och det finns en anledning till det och det är att vi ska göra allt i vår makt för att trösta! Det har vi gjort i miljoner år! Gör vad som känns rätt för er, era instinkter är perfekta och har evolverats fram under miljontals år medan vi lärt oss gå, använda redskap, musicera, skåda stjärnor… Inga nyuppfunna trender kan slå det i erfarenhetsbas! Och OM det känns helt bra för er att era barn skriker så ring efter männen i vita rockar…

Jaja, jag blir jätteupprörd, och de av er som inte har barn själva än visste kanske inte ens att det fanns sovmetoder och debatter kring detta och anledningar att bli ledsen och upprörd över dem…

Min egen övertygelse, som bygger 100% på min känsla och intuition, är att Antonia mår bäst av att sova bredvid mig. Jag har tvivlat ibland, naturligtvis, jag har en massa motargument mot samsovning och ni behöver inte hjälpa mig att fylla den listan, men sedan en vecka är jag helt övertygad om att jag gjort rätt. Det har varit så oerhört värt en del nackont och störd sömn för att nå till det som vi har idag – varför? Jo för Antonia har blivit stor nog att själv flytta sig dit hon vill sova, och vart lägger hon sig då? På min arm! Om jag lagt henne en bit bort i sängen så vaknar hon på natten, vänder sig till mage, kryper fram till mig och faller ner med huvudet på min axel. Det blir inte en så bra sovställning, för hon kan inte helt styra armar och ben och lägga sig perfekt, men jag hjälper henne till rätta och sen somnar hon om direkt och sover resten av natten. Det är såå mysigt, och så skönt att hon äntligen själv kan visa hur hon vill ha det. Att ligga på min arm när jag ammar henne är förresten också nya favoriten, så många nätter somnar hon där från början.

Gör vad ni känner för!

Min arm med märke av ett var världens två finaste öron (jätteknasig form, jag vet, det måste legat tillknycklat på något sätt…)

Håller ni med om att Antonia är lik den sura dumma katten i serien ”Get Fuzzy!” på den här bilden? Samma kinder, samma öron…

Antonia har senaste veckan lärt sig sitta stabilt själv, och praktiserade detta för första gången i badbaljan igår. Härligt att få sitta själv och plaska, utan någon som håller fast en! Men Antonia nöjde sig inte där… När pappa lade duschslangen på golvet bredvid baljan, så reste hon sig frankt och plockade upp den igen. Sen satt hon på knä ett tag och tuggade på den, stajlade med att stå i spagat ett tag, och kröp sen ur baljan när hon var klar!!!