Antonia är hennes tilltalsnamn, och det var det första namnet som Hugo kom på när han träffade henne för första gången. Vi har diskuterat andra namn sinsemellan men under tiden har hon i smyg växt in i namnet Antonia.
Margaretha är efter hennes pappas farmor som spenderade långa somrar tillsammans med Hugo och fortfarande betyder mycket för honom.
Som en underbar bonus så betyder Antonia ”ovärderlig” och Margaretha ”pärla”, och vad kunde passa bättre på vår ovärderliga pärla?
Nu tänker jag helt ocensurerat bjuda er på min förlossningsberättelse. En del kanske tycker det är något väldigt personligt att lägga ut på en blogg så här, och för många är det säkert svårt och känsligt att prata om sin förlossning en lång tid efter att den varit. Själv tycker jag att det var en fantastisk upplevelse och jag har pratat massor om den med Hugo senaste dagarna, och har lusläst journalen med alla detaljer. Om ni tycker det känns obekvämt att läsa historien så hoppa bara över det…
Diskussionerna och tankarna kommer dock fortsätta länge till, då den berör så mycket inom mig. T ex påverkar den ju enormt mycket vad jag känner att min kropp är kapabel till. Jag som alltid haft svårt att acceptera min längd och mina kurvor och alltid mer fokuserat på utseende än på funktion, har nu fått ett helt annat förtroende för vad min kropp kan åstadkomma och känner bara ”Triathlon nästa!” Jaja, jag återkommer som sagt säkert med mer tankar, här kommer nu förlossningsberättelsen:
Den 2:a oktober 2008 blev alltså datumet för dagen som blev ”the end of life as we knew it”.
Äventyret började 03:00 med att jag inte kunde sova på grund av smärta i rygg och mage. Sedan följde 10 timmars värkarbete hemma, värkar som jag nu i efterhand inte alls kan minnas hur de kändes, då de fallit lite i glömska bakom allt som hände senare… Vid 13:20 blev vi inskrivna på BB, fortfarande vid gott mod. Den första undersökningen visade att jag bara var öppen 1,5 cm, precis som jag varit sedan måndagen!
Jag blev observerad i ett par timmar för att se om värkarna skulle tillta tillfredställande. Vid 15:20 tyckte de fortfarande att värkarna var för svaga, och kopplade en skalpelektrod till bebbens huvud för att sedan kunna sätta igång med värkstimulerande dropp. När barnmorskan satte elektroden (en liten nål som man sätter in under huden på bebbens huvud, och sedan med en sladd kan koppla till apparater utanför…) så gick vattnet, som jag redan trodde hade gått… Så jag blev i princip utsatt för igångsättningsmetoden hinnsprängning, att man tar hål på fosterhinnan. Eftersom detta hände så fick jag ännu en timme utan dropp för att se om värkarbetet nu skulle tillta. Resan hade alltså knappt börjat, men värkarna tilltog och jag hanterade dem med gott mod med TNS-apparaten, andning och några akupunkturnålar i öron och händer. Jag lyckades till och med slumra mellan värkarna.
Vid 17.15 kopplades värkstimulerande dropp in. Tanken var att jag skulle ha det tills jag var öppen 4 cm, och sedan skulle det kopplas bort för att återigen se om kroppen tog över själv. Det var ok med droppet till en början men snart kände jag att jag aldrig lyckades hantera värkarna. När man får värkstimulerande dropp kommer värkarna inte lika gradvis, utan mer plötsligt, och jag fick panik över att aldrig kunna gå in i värkarna med kontroll och avslappning. Jag fick akupunktur på magen, kvaddlar på ryggen och använde lustgas under några timmar också, men kände på det hela att det bara gick utför…
Vid 19:15 blev jag undersökt igen och hade inte öppnat mig något mer! Då dök jag ner på botten. Senaste fyra timmarna hade varit ett evigt ohanterligt helvete. Krafterna bara tröt och det hade inte ens gett något resultat! Jag trodde aldrig jag skulle komma levande ur det hela, och kände på något plan att jag bara gav upp. Men i denna uppgivenhet fick jag ändå en ny kraft att kämpa. Jag kände mig tvungen att bara fokusera på nuet och inte tänka på hur länge det hade hållit på eller försöka hoppas på att det snart skulle ta slut… Det enda jag kände funkade var att med viljekraft försöka uppnå avslappning, så lustgasen fick sparken och jag bara överlevde sekund för sekund, kämpade kämpade…
Vid niotiden, när jag kämpat två timmar till, var det bytesskift. Jag blev undersökt av den nya personalen och hade plötsligt öppnat mig till 5 cm! Fantastiskt! Men jag var trött. Så vi kom fram till att en ryggmärgsbedövning vore det bästa nu, så jag fick vila från smärtan under det resterande öppningarbetet, som visserligen kunde avstanna lite, men jag hade inget val kände jag. (Nu i efterhand inser jag att löftet att slippa droppen efter att jag öppnat mig 4 centimeter inte nämndes igen…)
Personalen började förbereda för bedövningen, och jag fick i uppdrag att gå upp och kissa. Jag hade ganska täta värkar och det kändes oerhört kämpigt att komma ur sängen. Så fort jag kommit upp i halvsittande så kände jag att jag skulle bajsa på mig om jag rörde mig mer. Jag argumenterade ett tag med undersköterskan om att få något att skita i, då det kändes lite onödigt att bajsa ner säng och allt… Men det var såååå ok sade hon, de kunde städa undan det… Ja men för helsike, jag tyckte det var liiite onödigt att skapa merarbete för oss alla och dessutom skita ner mig och Hugo… Till slut fick jag ett bäcken och hann sen i alla fall till toaletten. Men kissa kunde jag inte, det var fullständigt omöjligt att slappna av och när jag satt där på toaletten så ”ändrade värkarna karaktär” som jag läst om så många gånger i förlossningsberättelser. Jag vågade inte säga det jag trodde, att jag hade börjat få krystvärkar, men jag informerade personalen ödmjukt om att â€nu trycker det på utav bara helsike bakåtâ€.
Jag ska försöka förklara skillnaden i värkarna. De värkar jag hade under latensfasen, när man öppnar sig, vilket kan ta 1-3 dagar, var en smärta som i en jämn våg blev starkare och starkare, och sen svagare och svagare (förutom när jag fick dropp då för då började de på topp och blev bara svagare…) Smärtan i dem började som molvärk, blev senare som ryggskott, och var under sista timmarna en brännande smärta i hela nedre ryggen, magen och höfterna – ungefär som när ens bäcken blir krossat under ett lastbilshjul om ni kan tänka er det… det bara brände i varenda cell och molekyl i hela höftpartiet.
De nya värkarna, krystvärkarna, var inte så en enda våg, utan som en serie av sammandragningar i livmodern, ungefär lika starka. Jag kände hur kroppen laddade upp och så kom kraften, som sammandragningen i arslet när man är skitnödig ungefär, fast 100 gånger starkare och i hela magen och i flera pulser, 5-8 gånger typ, och sen försvann de. Alltså ingen upp- eller nedtrappning, utan bara ett antal pulser, och sen vila.
Ja, nu har jag gått händelserna i förväg…
Jag tog mig tillbaka till sängen, blev undersökt och var helt öppen, 10 cm. Ryggmärgsbedövningen var det bara att glömma. Klockan var 22:23 när jag kommit på plats i sängen igen, och en timme senare var hon ute.
Den timmen var det häftigaste jag varit med om. ”Jag” gjorde ingenting, det ”jag” som är mitt intellekt, min vilja, mina val. Det låter klyschigt, men hela jobbet gjordes av min livmoder, en kraft som var helt bortom min kontroll, som hulkningarna när man kräks typ. Hugo kunde inte begripa mina plötsliga sinnesförändringar, för mellan värkarna var jag helt vanlig – närvarande, lugn – om än lite rädd, och pratsam – men under värkarna vrålade jag konstant som ett vilddjur och min kropp levde helt sitt eget liv. Hugo försökte, som han så underbart gjort under hela förlossningen, att fråga om jag verkligen låg bekvämt, om jag behövde något osv, men för mig var det verkligen skit samma. Jag var bara en av åskådarna, inga omständigheter kunde göra varken till eller från. Vår lilla kärlek föddes av min kropp och min livmoder. Nu förstår jag vad de menade på profylaxkursen när de sade att ”vi litar på era livmödrar”.
Hugo och jag har pratat massor om förlossningen och det har varit riktigt nyttigt att älta den, både praktiska detaljer, när gjorde vem vad, vad sade barnmorskorna osv, och känslorna och tankarna vi hade under förlossningen.
Några av de insikter jag fått under vår bearbetning är:
Min ”helvetesfas” som kändes evig var ändå bara 6 timmar. Det kändes som ett dygn. Det svåra var att inte se slutet. När jag nådde botten så sprutade tårarna och jag vrålade ”jag kommer aaaaldrig härifrån”… Den bästa lindringen var när Hugo och personalen (på min begäran) kom med positiva tillrop och uppmuntrande kommentarer, och när Hugo berättade om saker vi skulle göra med vårt barn. En historia jag minns är hur vi var ute vid sommarstugan i Stockholms skärgård, och går ut i skogen för att plocka blåbär. Först äter vi en massa smultron på vägen ut i skogen genom parken på baksidan av huset, och när vi kommer till blåbären så stoppar vi dem direkt i munnen också så inga bär hamnade i hinken vi hade med oss : ).
Delar av våra förberedelser kändes helt förkastliga när det kom till kritan. Man vill ju inte sitta hemma och måla upp en massa skräckscenarier när man skriver förlossningsplan, men det hade varit bra att veta om det finns någon chans i h-vete att hantera värkar med dyktekniken när man har värkstimulerande dropp. Jag skulle inte tro det, det är ju en teknik för väldigt â€naturliga†förlossningar. Synd att inte personalen kunde påpekat detta under förlossningen, det är något jag insett efteråt.
Något i vårt förlossningsbrev jag är glad att jag skrev var att jag ville ha mycket lugn och ro och dämpad belysning, och att vi ville vara så mycket som möjligt i fred efter förlossningen. Det anpassade de sig efter och jag födde med bara barnmorskans lampa tänd över underlivet, och en svag vägglampa. Direkt efter förlossningen satte vi på en skiva med underbar cellomusik och det tog oss fyra timmar att fika och duscha, så vi tog det riktigt lugnt.
Jag tänkte jag skulle skriva några rader här men jag vet knappt vart jag ska börja… Det känns som att det gått en månad sedan den lilla kom ut, och jag har sååå mycket jag vill berätta… Varje timme är ett äventyr, varje sekund är njutning, kroppen är full av känslor och huvudet fullt av tankar.
Så vad säga… Det går bra! Otroligt bra! Hon är nu *räknar* 3,5 dagar och amningen är i full gång. Jag fick lite sår på bröstvårtorna i början men nu har hon fått bättre grepp så bara såren har läkt så kommer amningen vara tipp topp. Hon äter var 3-4 timme och däremellan sover hon mest. Båda nätterna sen vi kom hem har vi sovit typ vanliga tider om natten. Hugo har sovit nästan ostört från midnatt till 7-8, och jag har fått amma 2-3 gånger under natten och sedan komplettera med ett par sovtimmar på dagen. Tjejen sover mellan oss i sängen, i sitt babynest, och när hon vaknar och är hungrig säger hon ”eh… eh…” tills någon av oss vaknar…Â Inga tårar har fällts från någon av familjemedlemmarna ännu. Mamman gnyr lite när bröstvårtorna ömmar och tjejen gnyr lite när hon pruttar ibland. Pappan gnyr när han är trött : )
Nu vaknar hon. Hon har legat i mitt knä och sovit medan jag ätit frukost, men nu ska hon nog äta en slurk innan vi tar vår första promenad i solen.
Älskade underbara vänner, släktingar, syskon, bekantingar, främlingar, stalkers, påhejjare, påskyndare, tillropare, körsångare, arbetskamrater, TACK!! För allt ert stöd och all er omtanke!!! Det sägs att småbarnsföräldrar lätt blir isolerade, men det känns snarare som att vi har hamnat mitt i världen! Ni har värmt våra hjärtan så och gett många leenden!
Hugo vill också hälsa och tackar så jättemycket för alla sms och all omtanke.
Och nu skall ni rikligt belönas!
Bildeeeeeeer!
(Ps jag ska försöka lista ut hur man bäst lägger upp måååånga bilder, men nu funkar det så att ni kan klicka på småbilderna i galleriet här nere för att få dem större, och sen kan ni klicka på dem en gång till för att få dem ännu större…)
Hon föddes den 2:a oktober 2008 klockan 23:32. Hon är 56 centimeter lång och väger 4480 gram. Hon är frisk och stark och en hejare på att suga bröstmjölk. Hon har inget namn än, men vi jobbar på det.
/hälsningar från Hugo som får sova hemma inatt eftersom det är fullt på BB
12:20 …gissar att ni är trötta på att scrolla ner till slutet av inlägget nu, så jag börjar på ett nytt.
Sitter fortfarande och klockar värkar. Ska snart hoppa och skutta lite igen och se om det kommer mer fostervatten. Sen ska jag ringa förlossningen.
Lovar att jag skriver innan vi åker. Annars messar jag någon av er, så får ni skriva det i en kommentar. PUSS
12:30 Någon mer än jag som tycker att det här är ganska spännande? Har helt glömt bort den där lilla detaljen att det är JAG som ska skita ut en hörnsoffa idag… eller tja, nu kom jag på det…
12:50 Hej, Hugo här, nu åker vi in. Helena har just ringt och pratat med dem på förlossningen och nu är det dags att åka. Vi hörs.
04:32 Smärtan som började efter hinnsvepningen igår höll i sig hela dagen. Jag hanterade den med riskuddar och hade även riskudde på mage och rygg när jag gick och lade mig vid 23:30. Vid 01:30 vaknade jag av smärtan, men kunde vända mig i sängen och somna om. Vid 03:00 vaknade jag igen av smärtan men har inte kunnat somna om sedan dess, trots nyvärmda riskuddar och en alvedon. Det känns ungefär som om man stått och sjungit med helt fel kroppshållning i 2-3 timmar, mest i ryggslutet men ibland upp längs ryggraden. Eller som när man suttit framför datorn väldigt länge med väldigt fel kroppshållning. Och precis så stark är smärtan att det är omöjligt att somna ifrån den.
Nu har jag börjat notera en viss regelbundenhet i att det gör ondare, så jag har öppnat sidan contractionmaster.com och börjat klocka dessa perioder. Om de verkar regelbundna ska jag ringa förlossningen och fråga om detta kan vara värkar, trots att de faktiskt inte gör så ont och jag inte känner någon egentlig ”sammandragning” i livmodern.
Hugo då? Han sover sött : ) Tror han kan behöva några timmar till. Jag skulle själv så hemskt gärna sova *gäsp*, och jag tror jag har mer nytta av honom lite mer utvilad imorgon bitti… Han har sovit 5 timmar nu, några till kan han få.
Hm, ca 4,5 min mellan de tre första ”värkarna” jag klockat…
Men så var det ju det där med att vattnet ska gå också…
04:49 Fasen det är ju bara 3 minuter mellan ”värkarna”, då ska man ringa förlossningen… det känns ju lite löjligt, det gör ju inte så himla ont!… Hm…
05:01 Nu känns det som att ”värkarna” avtagit lite.. har inte ringt förlossningen än, läser lite på nätet om värkar istället
05:10 Nu har jag ringt förlossningen. Barnmorskan tyckte jag kunde avvakta tills smärtan blivit värre, även om värkarna är täta… Känns löjligt att kalla dem värkar för det är inte så illa som sagt, och sammandragning känner jag inte heller, men faktum är att de ju kommer regelbundet, så något är det…
05:43 Nu börjar värkarna bli intensivare, mer som ett ryggskott. De håller i sig drygt en minut och fortsätter komma regelbundet. Jag har klockat dem i en dryg timme nu. Snart dags att väcka Hugo med de goda nyheterna. Så kanske han kan ta över en stund, jag är sömnig jue…
06:07 Aj… Nu behöver jag nog hjälp att sätta på min TENS-apparat.. ska väcka Hugo : )
07:48 Nu har jag legat i sängen med Hugo och slumrat/andats genom värkar. Några av dem kändes bara i magen, istället för i ryggen. Har inte alls koll på intervallen nu, men tror det varit lite längre tid mellan dem ett tag. Är så trött, ska försöka slumra ett tag till.
08:31 Dags för frukost och att tajma värkarna igen, de kommer lite tätare nu.
09:32 Så ja, frukosten äten, aptiten på topp fortfarande. Vi har klockat åtta värkar nu och det är mellan 2,5 och 3,5 minuter mellan dem, och de är ganska kraftiga. Nu är det inte bara smärta i ryggen utan jag känner även att magen drar ihop sig. Bebben bökar lite besvärat efter varje värk. Kanske blir det en bebis som Hugo var, som inte tyckte om att bli hållen när han skulle sova. Ligga själv var bättre…
När jag låg i sängen fortfarande, för två timmar sedan, så fick jag faktiskt de första riktiga sparkarna av bebisen. Annars har den gjort allt annat än sparkat – den har korvat sig, bökat, vänt sig, stått på huvud, grävt, krupit, tänjt, sträckt… Men nu fick jag 4-5 hårda små sparkar rakt upp mot revbenen, som en tennisboll kastad ganska hårt på nära håll…
Aaaaj, värk igen… De är verkligen som enligt läroboken, att smärtan försvinner helt mellan dem, så jag blir lite överrumplad varje gång det kommer en ny.
11:41 Hej kära vänner! Det började kännas lite tjatigt med värkarna så jag ringde förlossningen som sade att jag är välkommen om jag vill, men annars låter det som att jag har ett helt normalt värkarbete. Jag började gå omkring lite för att kolla att jag klarar att gå under värkarna, så vi kan ta oss till BB. Då kom det två skvättar i trosan. Fostervatten? Jag hoppade in i duschen och då gick slemproppen (googla ni som inte vet vad det är… : ) ) Sen rann det lite till, så jag har gått ur duschen nu för att kunna se vad som kommer och inte bara skölja bort det… Nu står stämningen högt i tak här och jag har konstaterat att jag kan både skutta och springa under värkarna : ) Ska ringa in igen…
